fbpx
Foto: Tré Koch

Perrin Moss i Hiatus Kaiyote: ”På det här albumet är vi mer sårbara vilket tillåter våra lyssnare att komma närmare oss”

Hiatus Kaiyote, bandet som har revolutionerat musikscenen och konstant utmanar genregränserna, släpper efter sex års tystnad sitt nya album Mood Valiant. Neosoul, futuresoul, multi-dimensionellt, polyrhythmic gangster shit, bandet och lyssnarna har ännu inte lyckats sätta ord på vad de är för musik Hiatus Kaiyote skapar – men att det är något magiskt är det inte en fråga om. Det Melbournebaserade bandet består av Naomi “Nai Palm” Saalfield (gitarr, sång), Paul Bender (bas), Simon Marvin (keyboard) och Perrin Moss (trummor). 

Vi på KULT fick möjligheten att intervjua trummisen Perrin Moss över Zoom, jag i det mulna sovrummet i Berlin och Moss i ett varmt belyst rum i Australien. Vi möts i olika tidszoner och skrattar åt att jag inleder intervjun med “god morgon”, till vilket Moss svarar; “Inte här, inte längre iallafall”. Moss är självlärd trummis och producent, men han började inte spela trummor på allvar förrän han fyllt 22. På väggarna bakom honom hänger affischer och han tar en klunk ur sin vattenflaska innan vi drar igång.


Grattis till det nya albumet! Ni har jobbat på detta fantastiska album i några år nu. Hur känns det att släppa taget om det och låta folk lyssna?
– Bra! Det känns som att albumet är en fin sak att ge till världen, också en skön sak för oss att släppa taget om. Överlag känns det kul att släppa det och få möjligheten att jobba med ny musik. En bra utgångspunkt för ett helt nytt kapitel av Hiatus. 

Sen deras senaste album Choose Your Weapon som släpptes 2015 har bandet haft en paus från nya releaser på grund av olika anledningar: främst på grund av sångaren Nai Palms hastiga och allvarliga bröstcancerdiagnos. Hon behövde återvända från jobb med bandet utomlands till Australien för att genomgå en livsnödvändig mastektomi, och basisten Paul Bender var på plats när Nai skulle opereras; “Jag har aldrig sett någon gå igenom något sånt och fortfarande vara så triumferande, levande, närvarande, tacksam. Hon lever. Det belyser de sakerna du borde lägga din energi på; Vi alla borde bara leva.”

Hur kommer ni att fira releasen?
– Vi kommer att ha en albumlansering, på The Forum i Melbourne och en i Sydney också. När det blir vet vi inte på grund av corona, det är fortfarande i planeringsstadiet. Vi gjorde klart albumet för längesen så det ska bli spännande på releasedagen att få se vilka reaktioner Mood Valiant får. Hur det landar hos folk och vad våra fans tycker om det. 

Bandet har blivit hyllade av legender som Erykah Badu och Prince och slog igenom internationellt 2012 med deras första album, Tawk Tomahawk. Låten Nakamarra blev nominerad till en amerikansk Grammy i kategorin Best R&B Performance, vilket följdes av en till nominering med låten Breathing Underwater två år senare.

”Jag längtar efter att folk ska få lyssna, Mood Valiant är något helt annat. ”

Hur kändes det att skapa ny musik efter att ert förra album blev så hyllat? 
– Det har varit lite skrämmande, beroende på dagsformen du vet. Det spelar inte så stor roll vad andra tycker, eller inget kan stoppa oss från att skapa musik, men om folk tycker om det man gör så hjälper det ju mycket. Vi är så tacksamma för hur vårt förra album togs emot, men innan vi släppte första singeln Get Sun från det nya albumet var vi väldigt nervösa då det var flera år sedan vi släppte något nytt. Feedbacken var dock väldigt positiv och då kändes det lugnare kring resten av albumet. Jag längtar efter att folk ska få lyssna, Mood Valiant är något helt annat. 

På vilket sätt?
– Skillnaden är nog att vi inte gömmer något i det här albumet, det är mycket mer öppet och sårbart. I våra tidigare album har vi nog döljt det känsliga med massor av lager, eller det finns många lager i det här albumet också, men innan var det till exempel för att undanskymma förmågan att inte kunna spela vissa instrument. På vissa trumdelar kunde jag inte få till det, då brukade jag bara mata på. Dölja vad soundet är. Vi har räknat ut mycket som vi har jäktat efter tidigare. I det här albumet är vi mer sårbara vilket tillåter våra lyssnare att komma närmare oss.

Moss skrattar till när jag frågar vilken låt som var svårast att avsluta.

– Jag tycker det är svårt att avsluta låtar i allmänhet. Men jag skulle nog säga Rose Water: vad den ville som låt, var allt skulle sitta ljudmässigt, frekvensmässigt. Vi hade alla dessa olika frekvenser i samma del, vilket gjorde det svårt att göra ljuden tydliga så att folk skulle höra. Men det är alltid svårt att avsluta låtar i Hiatus då vi är fyra personer med starka åsikter och alla måste vara någorlunda nöjda med slutresultatet. Vem som får sista ordet när vi gör klart låtarna varierar lite, men vi försöker jämna ut det så att det blir rättvist. Jag kommer ihåg att vi jobbade mycket med Rose Water mot slutet, den var väldigt klurig att färdigställa. 

Foto: Claudia Sangiorgi Dalimore

Finns det några specifika artister som inspirerade soundet på Mood Valiant?
– Hmm, ja det skulle jag nog säga. Till Rose Water tog jag till exempel mycket inspiration från bandet Sunbear och låten Mood 1 “L.O.V.E. Love”, dynamiken och energin i den. Jag ville efterlikna sättet de håller igång ett högt tempo, energi, utan att det ska kväva något annat när man mixar. Att skruva upp det utan att det blir för mycket. Vår låt är väldigt olik, men det är nog mitt intryck av Sunbears låt som jag ville överföra till Rose Water. Ingen skulle förmodligen kunna höra likheterna om jag inte pekade ut dem. Även om jag nämnde det skulle det nog inte finnas kvar mycket av den låten i vår, för det är så mycket som försvinner i processen. Ibland är det bara en färg eller en förknippad känsla som jag försöker återskapa i musiken.

Titeln på albumet, Mood Valiant, är tillägnad Nais mamma Suzie Ashman. “Min mamma hade två Valiantbilar; ikoniska, australiska vintagebilar. En vit och en svart, och beroende på hennes humör så valde hon en av bilarna. Hon var en ensamstående mamma med sex barn; Om hon körde den svarta bilen visste man att man inte skulle bråka med henne.”, berättar Nais i The Guardian. Titeln kapslar in hela spektrumet av resan, under skapandet av albumet har de alla har gått igenom utmanande tider. Tagit sig igenom kaoset för att få det här albumet klart och komma ut på andra sidan. 

Om du fick välja en låt som fångar helheten i albumet, vilken skulle det vara?
– Bra fråga, det måste nog bli Get Sun. Den är lång och har samma nyanser som finns på andra låtar. Den har stråkarna och alla andra låtar har ljudmässiga likheter till denna.

Han försvinner ur bild och ursäktar sig då han behöver säga till sin hund som ligger bredvid honom på golvet och biter på sitt eget ben. 

Har du några personliga favoriter på Mood Valiant
– Jag gillar Stone or Lavender, vilket är en låt jag faktiskt inte spelade någonting på. Jag mixade lite i Benders och Nais sång, men annars känner jag mig väldigt distanserad från låten vilket gav mig chansen att verkligen lyssna på den. Jag gillar också Blood and Marrow mycket.

När ni börjar med ett nytt album, skriver ni en drös låtar och väljer de ni gillar mest eller bearbetar ni färre låtar under en längre tid? 
– Det beror på, några låtar har vi spelat live i flera år och vi har fortfarande låtar som vi skapade innan Tawk Tomahawk. Vi blandar gammalt material med nytt, för det här albumet hade vi 3-4 sessioner som vi spelade in. För varje session spelade vi in cirka 2-3 låtar. Vi jammar alltid och bygger på materialet, experimenterar med olika ljud. Vi är ofta eniga om vilka låtar som är starka, det finns osläppta låtar från innan Choose Your Weapon som vi tänkte ha med på det här albumet, men de passade inte ljudmässigt eller stämningsmässigt. Vi får se om de passar bättre på nästa album.

”När jag var yngre lyssnade jag mycket på hiphop och förstod inte riktigt dragningskraften av punk. Men när man spelar det är det en annan grej, det är teraputiskt och renande.”

Ni har beskrivit er själva som flytande mellan genrer, men finns det någon genre ni inte har provat som ni skulle vilja blanda in i er ljudbild? 
– Vi spelar inte riktigt i genrer, men vi får ofta inspiration från album och låtar från olika genrer. Vi alla kommer från blandade bakgrunder i musiken, så ibland vill vi åt olika håll. Om vi skulle prova något, jag vet inte haha, kanske en ballad? Fast det har vi redan gjort. Eller lite tyngre, punkigare saker, vi leker ofta runt med att under rep bara gå runt och slå på instrumenten. Jag kommer inte från en punkig bakgrund men har börjat bli mer lockad att spela hårdare musik, jag respekterar den typen av musik. När jag var yngre lyssnade jag mycket på hiphop och förstod inte riktigt dragningskraften av punk. Men när man spelar det är det en annan grej, det är teraputiskt och renande. Man får ut allt som byggts upp inombords. 

Hur var det att samarbeta med Arthur Verocai på Get Sun
– Det var fantastiskt, en dröm som slog in. Jag kan fortfarande inte fatta att vi har gjort det. Hela sessionen var så snabb men jag kommer bära med mig den hela livet. Han är en så ödmjuk man som inspirerat så otroligt många. 

Arthur Verocai är en av flera hyllade artister som Hiatus Kaiyote samarbetat med. Verocai är en brasiliansk musiker, självutnämnd till “Son of bossa nova” med sin sambainfluerade soulmusik och har komponerat musik åt legender inom genren som Elis Regina och Jorge Ben. Utöver Verocai har Kaiyote samarbetat med artister som Q-Tip och Robert Glasper, medan de i sin tur har fått sina egna låtar mixade och samplade av bland andra Anderson .Paak, Kendrick Lamar och Drake. 

Finns det någon annan ni skulle vilja samarbeta med i framtiden? 
– Visst, vem skulle jag vilja samarbeta med? 

Han söker efter orden i tystnad innan han utbrister: 

Madlib, jag skulle definitivt vilja samarbeta med Madlib. Det är nog den största nu, han är fantastisk. Också olika instrumentalister, vi alla gillar att blanda in nya instrument i vår musik. Sen dag ett när vi fått den här frågan så blir svaret ofta olika instrumentalister. Det var därför samarbetet med Verocai var så magiskt. Någon som verkligen bemästrat sitt instrument, det känns som att vi i bandet är producenter som spelar instrument men som inte är bemästrat något än. Att spela med någon som verkligen är en mästare på sitt instrument är så inspirerande och vackert. 

Foto: Tré Koch

Vad gör du när du söker inspiration? 
– Jag gillar att meditera och lyssna på musik som ger mig livsglädje vilket i sin tur ger sitt uttryck i min musik. Om jag är frisk och lycklig tar jag mycket inspiration från den känslan. Innan var det inte så, då drevs jag av att rymma in i världen av musik. Nu är det lite annorlunda, det händer så mycket runt om i världen och i allmänhet. Distans från musiken är också inspirerande, på senaste har jag ägnat mig mycket åt drejeri och att måla. Det sätter igång mycket inspiration hos mig. Försöka vara ett kärl för kreativitet, vara öppen för andra kreativa element utöver det som är mitt yrke.

Vad saknar du mest med att spela live? 
– Publiken, deras energi. Känslan av gemenskap, det är en väldigt speciell del av musicerandet. När vi är ute på turné spelar vi bara i cirka 90 minuter, sen är resten resande, intervjuande och förberedelser. När jag är på scenen påminns jag av att det är en stor del av varför jag gör det jag gör. Jag gillar att vara sårbar på scen, det är fint att folk får se det. Att släppa taget. Det känns alltid fantastiskt efter, att spela live är som en drog.  

 Vi kan vi förvänta oss av Hiatus Kaiyote i framtiden? 
– Hmm, vem vet.

Ett mysterium?
– Ett mysterium, precis. Mer musik förhoppningsvis eller kanske en film. 

Moss skrattar till och börjar spåna;

– Kanske byter vi spår helt och gör en film istället. Nej haha men mer erfarenhet som vi överför och återskapar i vår musik. 

Vi tackar varandra för intervjun, jag önskar honom lycka till med releasen och han säger att jag ska ta hand om mig. Vi lägger på, jag för att påbörja min dag och Moss för att avsluta sin. 

Hiatus Kaiyote släpper sitt nya album Mood Valiant imorgon, den 25:e juni.

/

Intervju: Hiatus Kaiyote