Faiaz Dowlatzai om att återfinna skrivlusten i verkligheten: “En riktig berättelse är mer värdefull än en påhittad”
När Faiaz Dowlatzai är fjorton flyr han från hemlandet Afghanistan mot ett friare liv. Fem månader senare, hösten 2015, når resan sitt slut och han anländer till Malmö. Nu bär han titlar som författare och Ortens bästa penna 2020. “En roman ur verkligheten” står på framsidan av Faiaz bokserie Resan, och allt Faiaz skriver är just taget från verkligheten. Mina Asp Romefors har träffat Faiaz för att prata om hans väg till Sverige, musiken och ordens betydelse.
Faiaz Dowlatzai bor i Balkhprovinsen i Afghanistan med sin mamma och sina äldre syskon. Han är tolv år och i huvudet finns Armstrongs steg för mänskligheten och Nobels dynamit; han är i bokslukaråldern, men har inte råd att underhålla sitt behov. Begäret har ingen lag och varje vecka går Faiaz till den närliggande bokhandeln, smugglar ut en bok, läser den och byter sedan ut den mot ännu en. Boksmusslandet blir vardag, tills personalen ertappar honom.
– De var tre stycken som slog mig så illa att jag inte kunde stå, säger Faiaz. De gjorde inte bara illa mig, utan även min dröm om skrivandet, som inte kom tillbaka förrän i Sverige.
Faiaz är nu tjugo år och bor i Hässelby Gård i Stockholm. I början av coronahösten släppte han Resan, andra delen av sin trilogi som handlar om flykten till Sverige. Veckorna efter boksläppet hinner han knappt vässa pennan innan han koras till Ortens Bästa Penna 2020 för novellen Psykologen. Han har författat ytterligare två böcker och översatt en bok från svenska till persiska/dari. Men det tar inte slut där, han är även ordförande för Ensamkommandes förbund och är skribent på bloggen A World of Neighbours där han skriver om flyktingars liv både i och utanför Sverige.
Flykten till Sverige börjar under det persiska nyåret. I den västerländska kalendern är det mars 2015. Faiaz har betalat människosmugglare ett högt belopp turkisk lira för en plats på de trånga gummibåtarna som ska ta honom över till den grekiska ön Mytilene. De kör i mörkret för att undvika gränspolisens bevakning, men starka vindar fångar båten och driver dem till villovägar. Vädrets aggressivitet riskerar att sänka dem och Faiaz ringer polisen för hjälp. Hjälpen kommer, men Faiaz blir anklagad för att vara människosmugglare. Han fängslas i Edirne i Turkiet, då är han fjorton, snart femton år.
Faiaz låter fingrarna dansa i det mörka skägget som täcker käkbenet och berättar om fängelsetiden. Fängelset består av två våningar och vaktas av en mur av poliser och stålstängsel. Han själv sover i entrévåningen där han trängs med tjugo andra. Under dagarna borrar värmen in sig genom metalldörrarna, och om nätterna kondenserar den av kylan. De första dagarna vankar Faiaz av och an, oron väger tungt i bröstet. Maten räcker inte åt alla intagna och han får ofta gå hungrig. Hoppet om att en dag återse systern Nehal sinar, samtidigt som smärtan över att vara inlåst ökar.
– Jag var bara ett barn men lidandet tar ingen hänsyn till ålder.
Hur tänker du på fängelsetiden?
– Jag tänker på när Nehal efter nitton dagar lyckades bevisa att jag inte var en människosmugglare och att vi var syskon. Jag blev äntligen frisläppt! Just den dagen hade jag gett upp hoppet om att en dag komma ut vid liv.
När Faiaz frisläpps är han fast i ett annat fängelse. Det mentala.
– Mina egna tankar var ett fängelse, jag grät mycket i det tysta och kände mig tom, säger Faiaz. Jag bad till Gud om hjälp, men fick ingen hjälp.
– Det finns två anledningar till att inte få det man ber om. Det ena är att man redan har det, det andra är att man inte vet vem man är. Och jag behövde inse vem jag var, vilket var någon vars resa inte var slut än. Jag behövde lida och ansvara över såväl min flykt som andras, för ingen annan skulle ju göra det.
Efter en tid i Turkiet ansluter Faiaz äldre bror Fawad och deras andra syster Rana med hennes dotter. De får återigen kontakt med en människosmugglare för att ta sig över sundet och upp genom Europa. Precis innan de ska ge sig av mot gummibåtarna igen slänger Faiaz sitt anteckningsblock i vattnet. Blocket är fyllt med texter om hans första kärlek; Bahar. Om Bahar skriver han i sin första bok Beyond the Blue Shrine. Boken är autobiografisk och utgår från Faiaz upplevelser från när han är tretton år och arbetar som engelsklärare i Afghanistan, där han möter en femtonårig flicka, Bahar, som ska giftas bort med en mycket äldre man.
– Hon var både vacker och ung, mannen ville bara utnyttja och slå henne, säger Faiaz samtidigt som han slätar ut ett osynligt veck i sin strukna skjorta och hämtar andan för att fortsätta: Det slutade med att hon begick självmord. Jag hoppas att hon är på en finare plats nu. Mannen gifte om sig exakt en månad efter att hon gått bort, med en mycket yngre flicka.
Beyond the Blue Shrine är till skillnad från hans andra böcker skriven på engelska och mycket tunnare.
– Jag mådde väldigt dåligt när jag skrev den och känslorna var så intensiva att jag inte kunde uttrycka dem. Den är inte så lång, med få detaljer, men jag har detaljerna i mig. Jag ångrar inte att jag slängde anteckningarna i vattnet, det hade varit orättvist mot mina syskon om jag var kvar i det som varit; jag behövde gå vidare och börja tänka nytt.
När Faiaz och hans syskon återigen ska färdas över till Grekland hinner gränspolisen ikapp dem. Systern Rana och hennes dotter blir tagna i förvar, medan Faiaz, Nehal och Fawad korsar sundet. De tar sig upp i Europa för att till slut komma till Malmö under hösten 2015.
Verkligheten i Sverige är till en början begränsad till vägen mellan Ica Maxi och deras temporära boende på ett hotell. Faiaz upptäcker lösviktsgodis och blir beroende av Monster energidryck innan flyttlasset går mot Stockholm. Efter ett tag kommer äntligen syster Rana och hennes dotter till Sverige. Under det halva decenniet han levt i Sverige har han konsumerat litteratur på såväl svenska som engelska, farsi och persiska. Det starka språkörat speglar sig i hans egna böcker. Han använder de olika språken för olika situationer.
– Olika språk knyter an till olika minnen. Tänker, lyssnar eller pratar jag på ett särskilt språk är jag en viss typ av människa, medan jag är en annan i ett annat språk. När jag tänker på engelska är jag är fri och gränslös, samtidigt som jag är begränsad när jag tänker på farsi. Då är jag det lilla 14-åriga barnet som alltid drömde om att resa men aldrig vågade göra det.
När Faiaz börjar på språkintroduktion konsumerar han stora sjok svenska barnböcker och där återfinner han drömmen om skrivandet. Han skriver sig tillbaka till tiden i hemlandet, på flykt och de första åren i Sverige.
– Tanken är att jag alltid har berättelserna i mig, och jag gillar att kunna återkalla dessa känslor, exempelvis den ledsna känslan. Minnena från flykten hjälper mig att leva, säger Faiaz.
Varför skriver du?
– Jag gillar den spontana känslan i skrivandet, som när jag sitter på tunnelbanan och jag hör så många olika röster omkring mig, då tar jag fram min telefon och skriver. Innan jag skriver tänker jag oftast inte på vad jag ska skriva, utan detaljerna och karaktärerna kommer när jag väl skriver, det är nästan de som bestämmer vad jag ska skriva. Då är jag fullkomligt avkopplad, jag är någon annanstans och behöver inte tänka; det är spirituellt för mig.
Allt Faiaz skriver är förankrat i verkligheten, han tycker att det inte känns äkta att hitta på berättelser:
– En riktig berättelse är mer värdefull än en påhittad och är man en smart person kan man skilja på fiktion och verklighet. I riktiga berättelser finns det alltid någonting bakom, och det tycker jag är fint, säger Faiaz.
Även om skrivprocessen flödar och orden bestämmer själva vad som ska stå, finns det vissa saker Faiaz aktivt väljer att inte skriva om.
– Jag är inte rädd för att skriva om min fantasi och mina egna tankar, men jag vill inte skriva om min familj, det handlar om deras integritet. Sen vill jag inte heller skriva om mitt nuvarande liv. Jag vill ge folk en smak för det som har hänt, men det är inte bara min resa böckerna handlar om, utan om andras också.
Musiken är genomgående i såväl bokserien som den prisade novellen, Faiaz skriver ofta vilka låtar han vid stunden har lyssnat på, eller vad karaktären i novellen lyssnar på. Från andra delen ur Resan finns låtarna sammanställda i en spellista, om man låter listan spela medan man läser boken ändras ens egna känslor beroende på vilken låt som spelas. I min mening kommunicerar musiken med Faiaz text, det sker ett samspel, men varför har Faiaz givit musiken en så central roll i skrivandet? – Utan musik kan jag inte tänka och det känns som mitt liv är svartvitt, det ger mig fräscha tankar och idéer samtidigt som jag kan acceptera mig själv och vara ensam med mig själv. Nu är mina favoritartister Darin, The Turtles och King Princess.
Varför kallar du flykten för resan?
– För att det var en resa. På ett sätt är vi alla flyktingar och våra liv är en enda resa. Den enda skillnaden är att vissa vill äga jord och det är då problem skapas, säger Faiaz och kammar sitt svarta hår åt vänster medan han möter min blick med ett leende.
– Jag brukar säga att om jag dör idag har jag inget att ångra, jag har gjort det jag varit ämnad för.
Text: Mina Asp Romefors, Stockholm, Instagram: @mblomma
