fbpx
Foton: Daria Spitza

Ellen Nordmark om skrivprocessen och att inte äta hjärtat 

Poeten Ellen Nordmark har medverkat på litteraturscenen och i flera tidskrifter de senaste åren. På fredag, den 15:e januari, ges hennes debutdiktsamling ut – vägen dit har varit intuitiv, lekfull och smärtsam. I ett samtal med Nicole Jonsson Wallin berättar hon om poesin som ett rum att tala och vara i utan att tvivla på sin egen röst, om diktens och bildens samverkan och det tvångsmässiga förhållandet till skrivandet.


– Först var det helt överväldigande. När jag fick samtalet var jag egentligen på väg till ett museum men gick bara runt i Malmö i två timmar och var förvirrad.

Ellen Nordmark berättar om dagen då hon fick det glädjande beskedet att förlaget Modernista ville ge ut hennes diktsamling. Sedan dess har hon bestämt titel, formgett omslaget och arbetat med framställningen av boken tillsammans med förlaget. Bara några veckor innan vårt samtal på en liten engelsk pub på Kungsholmen gjordes de allra sista justeringarna. Projektet som pågått under flera års tid är färdigställt och kommer äntligen få möta läsarna. I januari debuterar Ellen med diktsamlingen Cor ne edito/edit/Chili con carne.

– Det känns jättekul och jätteläskigt. Det är svårt att känna sig färdig, jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Och på ett sätt ser jag det inte som avslutat, inte när det gäller arbetssättet åtminstone.

Hur uppkom titeln?
– Jag tycker inte om titlar överhuvudtaget. Att den skulle heta just Cor ne edito/edit/Chili con carne var inte en självklarhet från början, med det var viktigt att omslagsbilden skulle korrespondera med titeln. Titeln är lekfull, barnslig och ja, lite skrattretande på ett sätt. Men i kombination med framsidan finns det också en råhet som stämmer väl överens med diktsamlingen som helhet. 

Cor ne edito betyder ”ät inte hjärtat”. Förordet berättar att citatet tillskrivs Pythagoras och varnar för att plåga och ödelägga själen med oro. Därtill skriver Ellen att orden ät inte hjärtat är beständiga men skiftar ständigt form och innehåll. Ett hjärta av gelé kan också vara en gravallvarlig lek. Diktsamlingen präglas av en nerv som leker med allvaret. Även om variationen är stor rent formmässigt – Ellens fotografier och bildkollage vävs samman med dikterna – finns det en gemensam lekfullhet och råhet i tonen, men också ett underliggande sökande efter gränser mellan det sköna och det oputsade. 

”Jag ser språket som ett slags regelverk, en byggställning att hänga upp verkligheten på.”

– Bilden ska inte illustrera dikten, utan dikt och bild ska snarare tala med varandra. Det är dissonanserna jag är ute efter. De grafiska bilderna blir ett sätt att uttrycka känslor på ett mer expressivt sätt. Medan det associativa språket jobbar med rytm, ljudlikheter, ordlikheter och ordlekar. När jag skriver börjar det med mentala bilder som sedan översätts till ord. Jag ser språket som ett slags regelverk, en byggställning att hänga upp verkligheten på.

Korrespondensen mellan dikt och bild utgör en kartläggning av kroppen och en omvärld som hela tiden kommer lite för nära. I diktsamlingen finns ett jag och ett hon som rör sig mellan havet, solen och på Klubb Universe där natthimlen vecklas ut på en pappersservett. Och som två rader lyder ’’det är en jakt / på gränsen för det gränslösa’’

Utgångspunkten var inte att det skulle bli ett diktsamling. Ellen skrev mycket under sin gymnasietid och året därpå när hon bodde i Berlin. Det var först när hon flyttade tillbaka till Stockholm igen som det blev tydligt att det fanns ett gemensamt språk och en genomgående tematik i dikterna. Insikten berodde på att hon under den perioden hade väldigt mycket tid, det blev avgörande för att Ellen skulle kunna titta på dikterna på ett annat sätt än tidigare. Hon såg att det fanns en helhet. 

Kort därefter flyttade hon till Malmö för att börja på Skurups folkhögskolas skrivarlinje och senare på Författarskolan i Lund – där både skrivsammanhanget och projektet fortsatte att växa.

– Mitt skrivande påverkades mycket av att börja på Skurup, såtillvida att det blev en heltidssysselsättning. Då laddas skrivandet med ett större krav på att producera, för att det är det enda man gör om dagarna. Att skriva på heltid och bli läst av andra gjorde också att medvetenheten om att man skriver blir tydligare än tidigare, trots att jag länge sett mig själv som en skrivande människa.

Skrivarlinjerna har överlappat varandra och nu går Ellen sin sista termin på Författarskolan i Lund där hon, förutom att skriva på ett nytt projekt, också skriver en jämförande reflektionstext om Aristoteles krav på enhetlighet och nonsenspoesi. Att bemöta andras idéer i det egna skrivandet har alltid varit viktigt för Ellen, vilket gäller poesin såväl som det essäistiska skrivandet. 

– Jag går in från flera olika håll och undersöker en grundtematik när jag skriver. Walter Benjamin skrev att ’’det enda nöje en melankoliker tillåter sig är allegorin’’. Så är det nog för mig, något frenetiskt sökande efter allegorier och saker som hänger ihop som hjärnan håller på med. 

Ellen nämner poeten Åsa Nelvin som i en radiointervju säger att skrivandet som ett sätt att kommunicera kan leda till att man övervärderar sitt skrivande, att det tar sådana dimensioner att man tänker att det är den enda räddningen. I intervjun talar Nelvin om en uppväxt som präglades av att flytta mellan olika delar av landet och ständigt ha “fel” dialekt, vilket ledde till kommunikationssvårigheter i barndomen. Därför hittade hon andra sätt att kommunicera – genom skriften. 

– För mig handlar det nog på sätt och vis om det – inte att flytta runt och ha fel dialekt, för min svårdefinierade rikssvenska har aldrig varit särskilt problematisk. Ändå tror jag att skrivandet blir ett rum för mig, precis som för Nelvin, där jag kan tala och och vara utan att ständigt ifrågasätta och tvivla på min röst. Åtminstone ibland. Sedan finns ju också det stora tvivlet på texten och sin förmåga, att det känns som allt man skriver är skit. Det är en blessing and a curse.

Ellen resonerar att även hon tenderar att övervärdera skrivandet – att det emellanåt kan bli viktigare än att leva. Att det känns bättre att vara i det skrivna, än i verklighetens kaos ibland. 

 – Andra gånger blir det en tvångsmässig plåga: ’’den här texten måste bli klar, det är det enda som betyder något.’’ Då kan jag fastna i rigida scheman och, på gott och ont, ha väldig självdisciplin för att försöka få ihop texten – hur den ska vara är oklart men den måste kännas rätt. Just det där att hålla på i sökandet efter känslan “rätt” ligger nära tvångsmässighet.

Det är med spänd förväntan som Ellen sätter punkt för diktsamlingen. Hon ser fram emot att hålla den fysiska boken i händerna samtidigt som hon upplever en nervositet inför att boken kommer finnas tillgänglig för alla att läsa. Sedan finns den ogrundade rädslan för att ingen skulle läsa. Frågan om det är viktigt att förhålla sig till en läsare medan man skriver kommer på tal. I vilket skede ska man släppa in läsaren?

– Jag förhåller mig inte till en läsare när jag skriver, det kommer alltid sedan. Därför blir det associativa en balansgång, att dels visa hur saker och ting hänger ihop, dels att göra ett trasselsudd som bara jag förstår. 

Men någonstans skriver Ellen med en läsare i åtanke, eftersom viljan att uttrycka och kommunicera alltid finns där. Läsaren behöver inte nödvändigtvis vara en fysisk läsare, utan en önskan om att bli läst, hörd eller sedd. Men hennes bästa textminnen har alltid uppstått i kontakt med andra läsare, antingen när hon läst upp på scen eller låtit andra läsa och ge respons på sina texter. Och under åren på  skrivarutbildningarna har det varit lika viktigt att kunna ifrågasätta texten som att lita på den intuitiva känslan.

”Jag vill ställa andras tankar mot mina egna och bryta mot dem.”

– Jag undrar om jag egentligen är ganska egoistisk när jag skriver. Jag ruckar ofta på skrivuppgifterna i skolan för att det blir mer intressant för mig att skriva då. Samtidigt älskar jag att skriva i dialog med andra författare, eller egentligen med vem som helst. Jag vill ställa andras tankar mot mina egna och bryta mot dem. Och det betyder väldigt mycket för mig när jag får bekräftelse på något som jag själv känner genom att läsa, eller när jag får nya tankar inför något som någon annan har skrivit. 

Ellen landar i att det finns två tydliga sidor av hennes skrivprocess. Den introspektiva delen som vill vara i sin egen textvärld och den kommunikativa delen som vill ut och möta andra människor och texter genom att läsa och bli läst. Nu fortsätter Ellen skriva på ett nytt projekt och den 15 januari kommer Cor ne edito/edit/Chili con carne finnas tillgänglig för läsarna att uppleva.

//

Intervju: Ellen Nordmark