fbpx
Foton: Isak Berglund Mattsson-Mårn

Mellan yta och beckmörker, självhat och hybris

Hellre en clown som folk skrattar åt, än förutsägbar. Elis Monteverde Burrau återvänder till poesin och Nicole Jonsson Wallin har träffat honom för att prata om senaste diktsamlingen 6 juni och solen


Elis Monteverde Burrau lovar ofta att han ska sluta vara produktiv, men det är ett svårt löfte att hålla.

– Jag tror att det handlar mer om rastlöshet än produktivitet. Jag blir lätt uttråkad, framförallt av mig själv. Kanske är det därför jag är tvungen att skriva nytt hela tiden.  

Det har nästan blivit en bok om året sedan och vi fortsatte att göra någonting rörande, debuten från 2016. Efter sina två senaste romaner återvänder Elis Monteverde Burrau till poesin med diktsamlingen 6 och juni och solen (2021). I diktsamlingen ville han återuppfinna och underhålla sig själv genom att låta det våldsamma kontrastera begäret och det vackra samverka med det äckliga, berättar han över en öl på Tennstopet i Stockholm.

– Jag pendlar mellan självhat och hybris. Det är alltid plågsamt att läsa gamla dikter, trots att jag kan se att vissa är bra. Jag önskar att jag skulle kunna få vara i något slags mellanläge när det kommer till hur jag förhåller mig till det jag skriver.

Måste man ha ett bra självförtroende för att skriva?
– Jag upplever det som att många av mina favoritförfattare stundtals hatar sig själva och sina liv men när de skriver ändå kan känna sig helt okej. Så just i själva skrivandet måste man ha visst självförtroende.

Elis Monteverde Burrau mår ändå rätt bra när han inte skriver. Som nybliven pappa går han långa promenader med sin dotter i barnvagnen längs olika motorvägar i Bredäng. Hon tycker om bullret från bilarna som hon lätt somnar till. Problemet är bara att han inte kan låta bli att skriva samtidigt, berättar han. I sin hjärna och på sin mobiltelefon. Men han förklarar att han försöker separera behovet av att skriva från den lycka han känner i stunden. Och att han tittar både åt höger och vänster när de passerar ett övergångsställe.

Vi pratar om att misslyckas, att bejaka misslyckandet genom att (som en sorts motsats till Beckett-uppmaningen ”misslyckas bättre”) försöka misslyckas sämre. Elis Monteverde Burrau berättar att filmregissören Harmony Korines manifest som skrevs i samband med filmen Julien Donkey-Boy varit en stor inspiration till den senaste diktsamlingen. Där scenerna utgick från en premiss men under arbetets gång förändrades utifrån skådespelarnas agerande. Elis Monteverde Burrau arbetar på ett liknande sätt, han samlar teman och premisser som långsamt övergår till det produktiva skrivandet, medan varje misstag bejakas.

I stunden måste han tänka att varje mening är viktig, ett konstverk i sig själv. Sedan kan helheten vara obegriplig. Självförtroendet hänger ihop med när han tycker att han lyckas med att varje rad kan läsas i sin egen rätt. Misslyckandet har dragits till sin absoluta spets. Det idealet sitter som en djävul på hans axel. Han inflikar att det är svårt att säga definitiva sanningar om skrivande, eftersom det i princip alltid går att säga motsatsen.

– När jag började ge ut poesi tillsammans med Anna Axfors ville vi göra den mer tillgänglig, direkt och samtidigt, vilket kan låta lite motsägelsefullt, subkulturellt elektrisk. Vi sa att vi skulle göra poesin sexig igen, vilket såhär i efterhand känns som en ganska pinsam tonårsgrej att säga – vi var ändå typ tjugotre. 

Tidigare har han ofta blivit intervjuad som någon slags talesperson för ’’ung poesi’’, eller internet-poesi. Han fick sällan frågor om sina egna dikter, istället förväntades han att uttala sig om strömningar inom den samtida dikten. Då saknade han självförtroendet att strunta i de frågorna. 

– Jag och några till pratade kanske mycket om vissa författarskap och anammade en viss stil. Det känns som att varje generation eller tid får sådana personer som, mer eller mindre motvilligt, görs till en sorts språkrör eller syndabock. Jag har väl dels märkt att många ser upp till mig, dels att många hatar mig. Mina fans och mina haters är som mitt pendlande självförtroende mellan hybris och självhat. Men med tiden har jag blivit mer elitistisk och även förstått att jag bara kan tala för mig själv.

Blir du en bättre författare ju äldre du blir?
– Det vore kul om jag varken blev bättre eller sämre. Om jag var en exakt lika bra författare från första till sista boken. För det vet jag ingen författare som är. Alla mina böcker har brister såväl som geniala partier tycker jag, det får gärna fortsätta vara så.

I senaste diktsamlingen 6 juni och solen ville han bli modigare, äckligare men samtidigt behålla den flyktiga känslan och det rastlösa diktjaget som har kommit att känneteckna hans poetik. Själv beskriver han diktsamlingen som en best of eller hits for kids-version av tidigare teman som har renodlats och intensifierats. Poesin är inte lycklig bara för att den är ljus, tvärtom rymmer det ytliga både djup och smärta, menar han.

– Den handlar om ganska rena, enkla känslor. Där finns de banala symbolerna som solen och Sveriges nationaldag men även mer komplext beckmörker, explosivt självhat och självmord. Jag älskar när våldsamheten möter det triviala och sedan landar i ett torrt antiklimax.

Är det inte symboler som på något sätt angår alla?
– Ja, jag skulle vilja angå alla. Jag skulle vilja bejaka min egen hybris mer. Även om jag älskar den subkulturella energin som finns i små avant garde-forum skulle jag vilja att mina dikter nådde ut till fler. 

– Med den här diktsamlingen ville jag på något sätt lura in mig i mer kommersiella sammanhang. Då är 6 juni en smart trojansk häst. Jag har redan lurat in mig på Skansen med Kulturnyheterna tack vare det. De hade kanske inte gjort det inslaget om jag inte hade lekt med just de symbolerna. Och väl där passade jag på att prata om det som är roligt eller viktigt för mig.

Där han tycker att många svenska författare är väldigt modiga i sina böcker, är de desto fegare som offentliga personer. Någon kan skriva en vild poetisk roman för att sedan sitta i Babel och vara så tråkig att man bara vill dö – det är rätt vanligt, säger han. 

– Jag vill inte vara förutsägbar, varken som författare eller offentlig person. Då är jag hellre en clown som folk skrattar åt, än att hamna där.

Den tecknade clownen på omslaget till 6 juni och solen är Elis Monteverde Burraus egna  illustration. Det var under en resa till Berlin tillsammans med sin fru som han först skissade en slags clownfigur. 

– Den ledsna clownen är en medvetet urvattnad klyscha. Jag beundrar Lorca som gjort illustrationer till många av sina diktsamlingar och barnböcker, det är väldigt fina och naiva skisser och teckningar av mimartister, clowner och annat cirkusfolk. Det finns något rörande med det karnevaliska, fejkade och sminkade i kontrast till vemodet. Och att det, dessutom, är del av en gammal krokig tradition som tilltalar mig. Jag har en gråtande Lorca-måne tatuerad på armen.

Trots att clownen inte är direkt utskriven i boken, letade den sig in och svävar som någon slags ande över dikterna. 

– Jag blev upprörd i efterdyningarna av senaste Joker-filmen, när högerextrema incelkillar på internet försökte claima jokern som sin hjälte. Det ställer jag mig starkt emot. Jag vill göra anspråk på jokern som en sorts martyr för det motsatta. Han är till mångt och mycket en galning och kanske en anarkist. Men i min bok, eller enligt min uppfattning för den delen, har figuren ’’hjärtat till vänster’’. Det är en figur som är emot nationalism. Den ensamma dåren som längtar efter ett sammanhang. Och jag ömmar mycket för den arketypen. 

Jokern rör sig vid sidan av ett etablissemang, det finns exempelvis få kortspel som inkluderar kortet. Jokern är ett slags wild card som kullkastar ett sammanhang. Sådana karaktärer behövs, säger Elis Monteverde Burrau. I kulturen har de alltid varit personliga förebilder för honom, clownen som symboliserar hur han själv uppfattar sig som.

Elis Monteverde Burrau är inte främmande för att tonsätta dikter. Han har en, enligt sig själv ganska pinsam, fäbless för den gamla svenska vistraditionen och vill fortsätta att sjunga in sina dikter som poplåtar. 

– Jag vill verkligen göra popmusik på svenska men jag behöver samarbeta med människor som kan något när det kommer till den musikaliska biten. Jag tänker att någon som är väldigt duktig på musik ska höra av sig, bara maila, men tills dess får jag göra det på egen hand. 

Låten När min son fick cancer gjordes tillsammans med Isak B Sundström. Texten har Elis Monteverde Burraus pappa skrivit och hittades hemma hos honom flera år efter att han friskförklarats från barncancern.

– Det var känslomässigt att läsa. Dels för att han inte skriver annars, dels var det sorgligt och starkt att få läsa ur hans perspektiv. När man är sjuk som tonåring blir det mycket fokus på en själv. Tillvaron är en extrem, tillspetsad narcissism. Det är svårt att ta in hur de närmast anhöriga påverkas. Det kändes som en fin cirkelslutning att jag spelade in hans text. Även om det inte blev mindre narcissistiskt… 

Elis Monteverde Burrau tror på ordets performativa kraft när det kommer till att uttala saker han vill uppnå. Ett slags magiskt tänkande, en envishet som får saker att slå in. Han lägger till att det kan framstå som dåraktigt men att det i slutändan ofta har lönat sig.

– Det är motsatsen till devisen om att vara careful what you wish for. Men vare sig det handlar om tur eller inte så ser jag en rak linje från att ha börjat skriva konstiga dikter till där jag är idag. Jag vill tro att det finns en högre makt som styr mig. Mycket av det jag drömde om som tonåring, när jag mådde som sämst, har börjat slå in.

Vad drömde du om att få göra som tonåring?
– Att ha ett socialt liv, gå på fest, sådana saker. Jag ville skapa något som en annan människa tycker är fantastiskt. Att få en egen liten familj drömde jag också om. Rastlösheten har präglat alla fronter och mycket har dessutom slagit in. Det gör mig glad och tacksam.

Hur har barncancern påverkat dig?
– På samma sätt som många under pandemin blivit tvungna att leva i sina egna hjärnor så var stor del av min tonårstid en övning i att vara isolerad och ensam. Det gjorde mig lika delar odräglig och narcissistisk som hårdhudad och målmedveten. Men också mer ödmjuk inför döden och livet såklart.

Länge undvek han att prata om sjukdomen, det kändes för nära, för privat. Han tackade konsekvent nej till terapin som erbjöds honom. Istället har han närmat sig sjukdomstiden genom skrivandet och först i vuxen ålder börjat prata om barncancern. Han har påbörjat ett projekt med arbetstiteln Barncancergalan, en personlig uppgörelse med svensk barncancervård, tonåren och cancersjukdomen som trots friskförklaringen retroaktivt påverkar honom fortfarande.

– Cancern har funnits som en subtil röd tråd i mina tidigare böcker. Men jag har inte velat skriva ut det eftersom det känts lite snyftigt. Nu börjar jag känna att jag kan äga snyftigheten och har hittat en form där jag kan bryta upp den här personliga, tragiska historien med andra typer av texter. Jag läser mycket om Buster Keaton, Charlie Chaplin och andra ikoniska pajasfigurer som också ska in i den här boken på något sätt. Och sen är jag väldigt förtjust i galor, texten måste spjälkas upp med något ytterst glamoröst.

Jag frågar om språket används för att skildra saker, eller om han skildrar saker för att använda språket. Elis Monteverde Burrau resonerar sig fram till att de två korsbefruktar varandra. 

– En bra bok måste innehålla en del nonsens och svammel – men det ska vara perfekt nonsens och perfekt svammel. Den skevheten ska kännas akut och som att den inte skulle kunna skrivas på något annat sätt. Och det är väl det som clownen hela tiden avväger. Det som vid första anblick verkar flyktigt och lustigt innehåller något väldigt våldsamt när man tittar lite närmare. 

Han använder mördaren förklädd till clown som exempel på hur dikterna ska fungera.

– Det är tråkigt om man känner sig säker när man läser dem.

/

Intervju: Elis Monteverde Burrau