Bild: Ebende / Elvira Wartel

Ebende: “Jag vet inte vad jag ska göra för musik förrän jag gjort den”

Det går att ogilla stora folksamlingar och samtidigt uppträda på Way Out West inför tusentals dansande festivalbesökare i Slottsskogen. Det går att utmärka sig från mängden i det kokande miraklet som är elektronisk musik, men vad krävs? För den Göteborgsbaserade musikern Daniel Bumba (Ebende), 25, är det musikaliska skapandet en lika mycket andlig verksamhet som ett existentiellt sökande och med ny musik i april är han mer startklar än någonsin.

Två kattungar, ingen av dem mer än ett par månader gamla, leker med ohejdad energi och springer maraton efter varandra runt om i lägenheten. Skenet från den molntäckta fredagshimlen lyser upp det stökiga köket. Välmående krukväxter flockas vid fönsterbrädet, på golvet ligger kläder lite här och var samtidigt som doften av nybryggt kaffe krigar om luftrummet med rökelser under full eld. Daniel skrattar medan han levererar en salig blandning av fika upp på köksbordet; kex, Marabou mjölkchoklad och kakor som Elvira, hans flickvän, bakat. Imorgon ska han spela på Bar Kino och Hagabion från 22-02, där han även var DJ under Göteborg Film Festival.

Utöver kortfilmen Jörgen Hyltes svåger hann jag tyvärr inte se så mycket mer film där i februari. Jag ser inte så mycket på film, berättar Daniel där han står i köket vänd mot mig.

Jag såg Triangle of Sadness, men det var innan festivalen. Den var underhållande, han leker runt med pengar och Hollywoodskådisar, det blir mycket wow, men om du frågar mig skulle han vunnit Oscar år 2008.

För De ofrivilliga?

Solklart.

Bild: Daniel Bumba / Elvira Wartel

Daniel Erik Ebende Bumba har gjort musik under artistnamnet Ebende sedan sent 2015 när han fick en synt och en dator med Logic Pro av sin pappa. Det är däremot under 2018 som genombrottet kommer. Under Aniara Recordings släpper han två EP:s, Bang! och Åter och samma år bokas Daniel för att spela på Way Out West.

Bang var mitt första riktiga släpp skulle jag säga. Fram till dess hade jag bara producerat och försökt bli bättre på det! Jag hade fått ett fåtal spelningar, men det var rätt plågsamt för jag kunde aldrig göra nåt jag var nöjd med. Släppte en del låtar på Soundcloud, men tog bort allting. Nu är det annorlunda.

Visst stämmer det att du även spelade på Way Out West under pandemin på något vis?

Ja, precis den 14:e och 15: e augusti 2020 körde Way Out West ett livestreamprojekt under namnet Dungen Digital. Jag och massa andra elektroniska artister körde DJ-sets på Färgfabriken i Stockholm som livestreamades på Twitch, Facebook m.m. De hade gjort det riktigt fett med miljön i lokalen kommer jag ihåg och jag spelade mycket egna låtar vilket var kul. Många av de låtarna jag spelade hamnade på min debutskiva som släpptes 7 månader senare.

Skulle du säga att den musikaliska och kreativa vägen inte var lika självklar innan genombrottet?

Både ja och nej. Jag kommer från en supermusikalisk familj, min pappa jobbar med musik och har aldrig haft ett annat jobb, utan han har frilansat. Han är från Kongo så afrikansk musik och kongolesisk soukous har alltid varit närvarande i familjen. Pappa hade spelning med sitt band Amani, som var rätt stora på nittiotalet, på Musikens Hus när jag låg i min mammas mage… Jag har varit på hans konserter sen jag föddes, i kyrkor med gospelkör, på folkets hus och på alla möjliga scener. Den musiken har alltid varit närvarande i mitt liv och haft enormt inflytande över mig, så att hålla på med musik har alltid känts självklart för mig.

Han är född 1998 och uppvuxen i Västra Frölunda med fyra syskon. Pappa arbetar ännu som musiker och mamma är gymnasielärare i Stockholm. Första gången som jag träffade Daniel var när vi båda arbetade på Stena Line, linje Göteborg till Fredrikshamn. Han var lågmäld, något mystisk och lämnade alltid ett varmt intryck. Under sin vecka på land rörde han sig i technosfären men samtidigt har Daniel varit inskriven på universitetet i Göteborg men även Malmö under flera perioder ända sedan gymnasiet.

Att läsa böcker är sällan bortkastad tid. Jag har pluggat mest inom humaniora, historia och socialpsykologi. Historia har alltid varit intressant. Socialpsykologi är studiet av människor i grupp snarare än människans enskilda psyke, alltså hur människor kollektivt fungerar och hur vi samspelar, vilka normer vi följer och vad för roller vi tar på oss i vår vantrivsel. En akademisk karriär hade varit ballt men svårt.

Daniel skrattar.

Samtidigt är musikskapandet som konstform och sökande för mig lika åtråvärd.

Det finns en uppenbar existentiell dimension till ditt sound, det kan nog alla som lyssnat på din musik intyga, menar du att du betraktar skapandeprocessen likt ett sökande inåt?

Definitivt ett sökande i alla fall. Jag känner ett behov av att uttrycka mig, det är väldigt djupt och jag har ofta gjort musik när jag mått väldigt dåligt. Det är nästan då som tonerna kommer mest naturligt. Jag vet inte ens vad jag håller på med i stunden, det kommer bara naturligt. Jag kontrollerar inte produkten, jag vet inte vad jag ska göra för musik förrän jag gjort den och genom den processen kan jag få utlopp för hundra olika abstrakta känslor som annars hade stannat inom mig.

Bild: Daniel Bumba / Elvira Wartel

Kattungarna, Bus och Lexi, rör sig förväntansfullt runt hans fötter när han häller upp Whiskas Junior Kyckling-torrfoder i matskålarna. Utöver sockerchocken ligger det gymnasieböcker i naturkunskap och matematik på köksbordet.

Det är Elviras, just nu läser hon upp betyg för att hon ska börja plugga. Hon sysslar med många olika kreativa saker. Hon ritar, tatuerar och har hjälpt mig med både omslag och videomaterial till min musik.

Daniel berättar att namnet Ebende betyder stål på Lingala, som med franskan, Kituba, Swahili och Tshiluba utgör ett av Demokratiska republiken Kongos fem nationella språk.

Ebende är mitt artistnamn och mitt andranamn, och min farfars förnamn. Han var en väldigt sträng man, eller bara gammaldags. Han ville helst att hans söner skulle bli läkare eller advokater, alltså definitivt inte musiker.

Daniel skrattar och ser ut genom köksfönstret. Vi dricker vårt kaffe. Molnen har börjat spricka upp, en ljusblå himmel utmärker sig och det går onekligen en lång stund innan Daniel tillägger att Kongo är ett ämne i hans liv som ibland är svårt att tala om.

Inte för att det är känsligt som så, utan för att det kan bli överväldigande för mig. Min farfar dog innan jag föddes, så jag fick aldrig träffa honom. Ebende var ung när Kongo fortfarande var under belgiskt styre… Min far kan berätta om hans fars liv och på så vis kan jag indirekt återvända till en tid för länge sedan, och det är ett svindlande perspektiv. Jag har varit i landet en gång och det är en resa som verkligen påverkat mig.

Hur var din upplevelse av resan och vad såg du?

Jag var där 2004 när jag var sex år gammal. Vi åkte runt i landet under en månad, vi var ända ute i Muanda på västkusten och i Kinshasa som ligger lite längre in i landet. Det var, oj, sakerna man såg där är ju så långt ifrån Sverige. Jag fattade det när jag kom tillbaka, att jag har sett någonting som är så långt ifrån verkligheten här. Man såg misär, undernärda barn, människor utan armar och ben. Extrem fattigdom. Detta var ett år efter det att Andra Kongokriget avslutades 2003. När vi åkte bil och kom ut på ett majsfält så omringades vi av försäljare som desperat behövde några kronor. Väldigt annorlunda var det, intensivt men också väldigt mycket glada människor, mycket dans, glädje och gemenskap. Vi åkte runt och besökte olika barnhem och kyrkor där min pappa spelade musik. Min pappa är lite av en kändis i Kongo, så vi hamnade på en del kongolesisk TV. Det är väldigt roligt, en väldigt surrealistisk känsla nu när jag tänker på den resan. Det har påverkat mig väldigt mycket, min syn på livet. Resan är kristallklar i mitt huvud, minnena är starka.

Anknytningen och kärleken går inte att ta miste på när du talar om Kongo. Hade du velat resa dit igen som vuxen?

Jag vill tillbaka, absolut, det är min dröm. Jag hade velat lära mig mer om min familj och framförallt bidra med det jag kan.

Bild: Arkajo’s White Label

Vad får du om du blandar Soukousrytmer, tvärsäker techno från oräkneliga stamp och evangeliet från den starka gospelkören i kyrkan? Det är lockande att måla upp föreställningar som förklarar Daniels sound tillika popularitet på Spotify (låtarna Human och Slow Down har tillsammans över 700 000 spelningar) och publiken han drar till sig ute på Göteborgs musikscen. Vad som skapar hans harmoniska musiklandskap är svårt att förklara men enkelt att uppleva och den 10:e april gör han det igen.

Ger ut en vinyl med två låtar på Arkajo’s White Label. Svårt att beskriva musik i ord, speciellt när det är 100% elektroniskt som den här plattan är. En rolig grej är att jag inte har något minne av hur eller när jag gjorde den. Låtarna jag gjort brukar ändå väcka minnen till liv men inte den här. Jag skulle väl säga att det är en ganska klubbig låt som lutar mer åt det mörka hållet. Jag använde mig av väldigt udda ljud i den och jag kan inte säga att jag hört något liknande innan så att genrebestämma den är helt meningslöst enligt mig.

I vardagsrummet finns ännu mer grönska, här inne hade George Harrison kunnat skriva My Sweet Lord. Diverse musikutrustning, en synt, väggar prydda av mixad konst och ett avancerat katträd utmärker rummet. Daniel småstädar, dricker kaffe och vattnar växterna. Hans leende är svårt att läsa av när jag frågar om väggbonaden av Shiva som hänger över sängen. Men Daniel vill inte förklara, precis som med musiken kan inte hans religion eller religiositet placeras i de genrespecifika facken. Istället lämnas jag åt Shivas mysterium, den evige guden utan början och slut. Alltid närvarande men utom räckhåll för vår uppfattningsförmåga.

För mig är musik en väldigt komplex och spirituell process, säger Daniel. För här vet jag vad jag känner men jag kan inte uttrycka det med ord. Det är mitt medium, musik, för att uttrycka mina känslor. I den elektroniska världen finns det en uppfattning att man måste få sin musik mastrad av någon annan för att det ska låta bra. Men jag har gjort det själv och det funkar, jag är nöjd med hur det låter och jag kommer inte lyssna på någon som säger att det är omöjligt.

Att uppfatta sin konst som beroende av en annan part kan skapa instabila känslor och en upplevd osjälvständighet. Menar du att det är ett klassiskt misstag den aspirerande musikern ofta gör?

Bland annat. Generellt är det stora misstaget att försöka vara perfekt. Skapa perfekt musik eller musik på rätt sätt. Jag tror att det är bra att lära sig de allmänna reglerna om mixning, mastering och ljuddesign. Studera reglerna men följ inte alla för då kommer du låsa in dig själv. Jag uppskattar när en artist vågar ge ut saker, inte bara sitter och perfectar något bättre och bättre. Våga avsluta projekt och våga gå emot reglerna, det behövs. Även viktigt att ha i åtanke är att folk inte hör så mycket av alla de tekniska aspekterna av musikproduktion. Den vanliga lyssnaren hör inte vilken kompressor du använt eller vilken EQ du använt, de hör bara produkten. Du kan sitta där med den mest avancerade utrustningen men det betyder inte att allt du gör med den kommer att låta bra.

Om vi snackar april och maj, kommer du släppa mer musik utöver vinylen på Arkajo’s White Label?

Den 22:a april släpper jag en ny singel, All The Way Through. Det är en låt som jag började jobba på för två år sedan ungefär, sen dess har den bara legat och samlat damm tills jag bestämde mig för att göra klart den för ett par månader sedan. Den påminner mycket om låtarna på mitt album by your side. Det är en väldigt atmosfärisk låt. Jag tycker den känns och låter som en dröm, nästan overklig. Precis som på många låtar på albumet har jag manipulerat min röst till att låta mer kvinnlig. Jag vet inte varför men jag älskar verkligen hur det låter, och att kombinera det med min vanliga röst är någonting jag kommer experimentera med mycket mer i framtiden.

Text: Edward Langert