fbpx
Foton: Kasia Zacharko

DJ Seinfeld om nya skivan, återvändon till lo-fi house och Malmös musikscen

DJ Seinfeld är aktuell med det nya albumet Mirrors, hans andra fullängdare sedan debutalbumet Time Spent Away From U. Artisten slog igenom i samma veva som lo-fi-housescenen exploderade i slutet på 10-talet, sida vid sida med artister som Ross from Friends, Mall Grab och DJ Boring.  Sedan genombrottet har artisten hunnit starta sitt egna skivbolag Youth Ethics, gett oss en drös EP:s, och släpper sitt nya projekt i samarbete med det hyllade skivbolaget Ninja Tune (Peggy Gou, Thundercat och Floating Points bland andra). Artisten är även aktuell med radioshowen Galazy på Spotifys kommande Greenroom-app som handlar om rymden och extraterrestiellt liv.


När DJ Seinfeld, som egentligen heter Armand Jakobsson, hoppar in i Zoom-samtalet sitter han avslappnat i sina föräldrars vardagsrum i Malmö. Trots den fullspäckade releasekampanjen som precis börjat verkar han inte alls stressad: jag frågar om det varit en intensiv period.

– Ja, jag har behövt göra massa mixar till radios och många intervjuer. Sen håller jag också på att bygga ett liveframträdande. Det är många bollar i luften. Nu lugnar det ner sig, så jag bara har musiken att tänka på. Men det har varit väldigt hektiskt de senaste veckorna.

Jag frågar om han är taggad. Han svarar att han är taggad för att det nervöst i och med att han aldrig har gjort något liknande innan. Han nämner det inte ordagrant, men detta ser ut att bli det största och satsigaste DJ Seinfeld-släppet hittills. Turnéer är annonserade och han sitter fortfarande och försöker få en överblick på saker och ting.

– Imposter syndrome har kickat in ordentligt. Jag är dock inte jättenervös.

Du slår mig som en artist som konstant gillar att prodda och göra musik. Hinner du göra musik när du turnerar och gör press inför ett släpp?
– Jag har försökt göra det. Innan pandemin reste jag så pass mycket att jag behövde göra musik var jag än var. Jag insåg först i efterhand att det inte är rätt sätt att göra musik på. Det fanns en brist på en röd tråd i min musik, kände jag. Jag gillade musiken, absolut, men man måste vara självkritiskt. Jag gjorde för många saker, hade för många spelningar. Det var svårt att hitta en musikalisk identitet i det hela. Om man är jetlaggad hela tiden, vad är det för musik man kommer göra? Nu har det varit bättre under pandemin, man kan sitta hemma och ta sin tid med det liksom.

Han fortsätter:

– Man är också konkurrenslagd som människa. När man hör hur mycket bra musik som släpps måste man alltid spela lite catch up och lägga ner ännu mer arbete om du ska se dig själv som en producent som andra borde lyssna på. Det är en drivkraft, absolut.

I den andan övergår vårt samtal lättsamt från ”hur mår du” till det aktuella ämnet: artistens nya skiva.

De EP:s och remixar du släppt senaste åren har haft väldigt varierande stilar. Som att du aktivt tog ett steg ifrån lo-fi house som vid det här laget nästan blivit en meme. På Mirrors låter det som att du går tillbaka till det soundet. Är det ett medvetet val?
– I alla fall i vissa låtar. Jag kände mig tvungen att ta avstånd från lo-fi lite och lämna det bakom mig ett tag. Det blev så pass mer än bara en genre musik man skapade under [det ironiska] aliaset DJ Seinfeld. Det blev en meme, det blev…

Han pausar för betänketid.

– Det blev en belastning på många sätt. Har du gjort lo-fi en gång, så kommer du alltid göra lo-fi. Jag levde med det ett tag. Jag kunde göra en låt utan en enda kassetteffekt och dom kallade det fortfarande electro-lo-fi. Senaste EP:sen jag gjorde på mitt skivbolag och även på många av mina remixer är det inte lo-fi alls. När jag tänker tillbaka så skriver och delar de flesta fortfarande musikenfrån mitt första album. Jag insåg att det kanske finns utrymme för de människorna och den här stilen också, fast en bättre version av hur det var innan. Jag kände att jag inte ville stänga dörren för alla som genuint fick intresse för min musik på den tiden. Jag tänkte att jag kunde ge plats på skivan åt dem.

Hur var det att gå från Young Ethics, ditt egna skivbolag, till att jobba med Ninja Tune?
– De hörde av sig för första gången typ två, tre månader efter jag släppte min första DJ Seinfeld-låt. Så det var länge sen de skrev till mig. Det var inte ett jättekonkret intresse, det var liksom ”skicka musik om du känner för det”. Då tänkte jag, okej, det gör jag jättegärna, men jag blev lite nojig. Ninja Tune för mig är ett skivbolag som är enormt respekterat. Jag kände att det var en jättefin möjlighet för mig, men att jag inte alls var där jag ville vara som producent. Så det dröjde fram tills två år sedan som kontakten blev en mer formell diskussion. Så två år efter första kontakten skickade jag först in musik till dem. Och så kände jag att ja, jag har mitt egna skivbolag, men där är det helt andra muskler. Man blir exponerad för en helt annan publik. Och ju bättre det går för min musik på Ninja Tune, desto bättre går det för mitt skivbolag. Don’t put all your eggs in one basket, liksom.

Det kanske kändes najs att de hörde av sig så tidigt. Inte att de red en våg. Påverkade det din inställning till dem?
– Ja, absolut. Mitt första intryck blev mer bekräftat. Det är ett skivbolag som är målmedvetet, men också väldigt etiskt. De är goda människor. De känns inte som de var speciellt opportunistiska. Det händer inte jätteofta att man utsätts för det, men det sker, och det känns som det var en transparens hos dem. Och det är okej, det är en industri som vilken annan och jag kan inte klandra någon för att försöka casha in på någon annan. Men eftersom processen varit så lång känns det också som Ninja Tune försökt lägga upp det så bra som möjligt. Det känns som en win-win-situation.

”Jag har spelat hundratals DJ-gig när folk fjäskar för att komma in i DJ-båset, när det är det tråkigaste stället att vara.”

Så du kan förstå att det kan vara en ganska opportunistisk industri?
– Jag tänker inte ens på det. Det är en industri som är flawed på en mycket fundamental nivå redan. Jag har spelat hundratals DJ-gig när folk fjäskar för att komma in i DJ-båset, när det är det tråkigaste stället att vara. Jag tänker alltid att jag kanske hade gjort samma sak om jag var i deras situation. Jag är bara glad att jag inte behöver fjäska så mycket för folk för att göra de här sakerna. Det hade lätt kunnat sluta annorlunda.

Eftersom processen varit så lång, är låtarna på Mirrors nya, eller låtar du sparat på länge? Hur involverade var Ninja Tune?
– Alla de här låtarna är relativt nya, faktiskt. Den första vevan med feedback efter jag att skickade musik till dem jobbade jag med en A&R där som är extremt duktig, men också extremt hård.

Han skrattar lättsamt innan han utvecklar:

– Jag har aldrig sett sån kritik riktad mot min musik även från belönade musikkritiker. Så det var verkligen konstruktivt, men också sånt som satte sig i hjärtat. Det tog tid för mig att bygga upp mitt självförtroende, och när jag väl lyckades ta mig tillbaka till en viss punkt skickade jag en ny batch. Så det har varit en berg- och dalbana rent emotionellt kring hur man hanterar kritik som en artist. Jag känner själv att jag blev väldigt ödmjuk av det. Jag kollar tillbaka på det och inser att han hade 100% rätt. Han har liksom sålt miljoner skivor med de projekten han har jobbat med. Så det vore ju inte rimligt av mig att komma dit och säga ”det här är albumet, så här måste det vara”.

Så det blev lite spänt?
– I början tog det någon vecka innan jag ville svara på ett mail eller sms från någon. Sen åkte jag till London, och vi snackade ut. Det var inte något problem, jag respekterade hans åsikt, liksom. Och jag hade en oerhörd respekt för honom. Jag hade inget ego i det hela. Jag ville bara höra vad han ville jag skulle göra. Han valde låtarna till slut, han kände att detta är den bästa versionen av det här albumet som du kan göra. Så förhoppningsvis har han rätt.

Det måste vara skönt att ha sån energi runt sig. Och inte yes-men.
– Ja, absolut. Yes-men kan man inte lyssna på. Det är alltid kul att höra fina komplimanger. Men jag vill vara så bra som möjligt. Då måste man få råd ibland.

Jakobsson har tidigare släppt musik under en mängd alias och experimenterat med flera stilar inom elektronisk musik, likt legenden Aphex Twin som spelade Seinfelds musik på en av sina omtalade spelningar 2016. U skapades efter att artisten hittade en ljudklipp med Bob Geldof som pratar om hur hans fru lämnade honom. Pianosekvensen hade han sedan innan – några öl senare var låten klar. Han laddade upp den och däckade – dagen därpå hade låten redan skapat vågor online. Mirrors är sann till den ursprungliga genren som skapades med Seinfeld-aliaset. Den pulserande, melankoliska These Things Will Come To Be har ett mellanspel utan beat med ett röstmeddelande från en kvinna som ledset berättar att hon saknar en älskare som det verkar ha tagit slut med – typiskt för lo-fi-genren. Kort efter röstmeddelandet startar låtens klimax. Men Armand verkar inte vilja låta sig målas in i ett hört musikaliskt.

Berätta om dina olika alias. Du har Birds of Sweden och Rimbaudian. Du har inte släppt musik under dessa alias på ett tag, kommer det mer musik från dem?
– Det skulle jag våga säga att det gör. Det är svårt att hinna med allting, men det finns absolut planer på det. Jag sitter på extremt mycket musik. Sen måste man tänka lite cyniskt ibland. Med tanke på att DJ Seinfeld-aliaset är så pass formaliserat, och det följer en viss struktur nu med albumsläpp, PR och turnéer och sådana här saker har vi tänkt på att hålla det, inte levande, men roligt. Det hade varit kul att göra ett släpp som Birds of Sweden, där jag gör saker som jungle och drum and bass.

Jag läste att du har andra hemliga alias du inte har avslöjat. Det låter som du har lite samma konceptuella twist där som Richard D. James, känd som Aphex Twin. Kan du avslöja ett hemligt alias du släppt musik under, endast för KULT?
– Ja, jag har ett, det kallas för Bdellium. Men det måste ha varit sju-åtta år sedan sedan jag släppte med det. Min bild av det var stenhård techno. Men sedan la jag ner det, främst för att jag glömde min inloggning på Soundcloud. Jag har bara glömt bort det, men det kanske kommer tillbaka, vem vet.

Eller så kommer det fler.
– Eller så kommer det fler! Det finns inget slut på ironiska DJ-namn.

Och ironisk DJ-musik.
– Exakt.

Jag ber artisten berätta om sin bakgrund. Han kommer från Malmö och är uppväxt i en musikfamilj – hans pappa var operasångare, och hans mamma var musiklärare. Trots det valde han ändå att studera ekonomi i Barcelona och jobbade därefter bland annat på HP efter sin examen. Han berättar att han sökte sig till den typen av karriär efter att ha sett hur ostadigt ett liv i musikbranschen kan vara.

”Det dröjde några år innan jag kom över den illusionen och den rädslan för ett mindre stabilt liv som musiker.”

Hur kändes klivet från ett nio-till-fem-jobb till att satsa på musiken?
– När DJ Seinfeld-aliaset började få mycket uppmärksamhet fick jag mer och mer bevis runt omkring mig att det här kan vara en potentiell karriär för mig, så kände jag att steget ut där inte var så stort egentligen. Och det var en risk, absolut, men jag hade tillräckligt mycket i bagaget och på mitt CV för att klara mig om det inte skulle gå vägen. Det var lite det som gjorde så jag dröjde med det beslutet. Men när jag väl hade beslutat mig för det så ångrade jag ingenting. Det dröjde några år innan jag kom över den illusionen och den rädslan för ett mindre stabilt liv som musiker.

Idag pendlar han mellan Malmö och Berlin, där hans flickvän bor.

Din hemstad Malmö har en väldigt intressant musikscen just nu. Du har pratar om att starta klubb i Malmö. Hur känner du med din hemstads scen? Påverkar det din musik?
– Det är extremt mycket som händer. Det mesta händer under ytan. Många av mina vänner här är extremt talangfulla, gör väldigt mycket nytänkande musik. Moose Dawa som gör hiphop och är en av mina närmsta vänner. Sacred Growe gör helt fantastisk musik. Sedan finns en helt ny generation kids som är extremt duktiga DJ:s som man ser ibland på svartklubb och raves. Problemet är att det inte är så konsistent. Det mynnar inte ut till en scen. Alla håller sig för sig själva och kör sin grej. Vilket är okej, men för nattlivets skull så kanske det inte är det bästa.

I Malmö känns det dock som folk dunkar varandra i ryggen och samarbetar mer än exempelvis i Stockholm.
– Det gör vi absolut. Det finns ingen bitterhet eller konkurrens, på det sättet, iallafall i de kretsarna jag hänger. Men jag brukar inte gå ut så mycket när jag är i Malmö. Det finns fortfarande folk som kör sina klubbkvällar och så, det är inte min grej. Men det finns extremt mycket potential i Malmö. Det är väldigt inspirerande.

Armand Jakobsson hittar tillbaka till aliaset DJ Seinfelds rötter på albumet Mirrors som släpps idag.

/

Intervju: DJ Seinfeld om nya skivan, återvändon till lo-fi house och Malmös musikscen