Foton: Donna Lee

Division 7: “Vi är extra allt!”

Det råder nog inga tvivel om att fjolårets mest omtalade svenska indieband var Stockholmsbaserade Division 7. Debutalbumet Paradis Garage hyllades inte bara till skyarna av kritiker utan blev även ett tydligt bevis på att den svenska gitarrocken vägrar dö. Nu släpps uppföljaren Hundhuvudet, och KULT mötte upp bandet innan deras spelning i Göteborg för att prata om nya skivan.


– Indie är ofta ganska nedskalat. Men vi, vi är extra allt. Och det får man tycka vad man vill om, säger basisten Max Söderholm.

“Stockholms bästa Göteborgsband” har precis återvänt till Göteborg från Stockholm för en spelning på avenyklubben Yaki-Da. Bara veckan efter, närmare sagt den 22:a mars släppte det hajpade indiebandet Division 7 sitt andra album Hundhuvudet.

Basisten Max Söderholm och sångaren Dara Hoel, som tillsammans bildade Division 7 i gymnasiet, skolkar från soundcheck för att prata om sig själva. 

– Det är ju inte samma sak som sist, säger bandets sångare Dara Hoel och syftar på debutalbumet.

–  Förra gången var det lite trial and error. Nu är det mer självförtroende. Mer råg i ryggen. Vi har uppat allt en nivå. Så allting är lite större, säger bandets sångare Dara Hoel.

– Jag tycker det är en naturlig fortsättning. Lite större och lite mer självförtroende på något sätt, fortsätter Max Söderholm.

De båda går i princip vilse inne i klubbens många rum, och irrar omkring bland renässansfåtöljer, träräcken och postironisk fejkkonst. Men till slut lyckas de hitta det rum där “kokainet känns som renast”. Inrett som en stereotypisk 70-talsporrfilm korsad med Laserdome-neon.

“Detta passar oss”, konstaterar de och slänger upp sina Stan Smiths i de något kladdiga sofforna.

– Det är ju fortfarande mycket gitarr. Det är gitarr och det är blås men det är inte på ett sätt som är overwhelming om man inte är rockfantast, säger Max och Dara fyller i:

– Vi har ofta en grund som vi börjar med. Sen försöker vi proppa in så mycket melodier som vi bara kan. Så mycket hookar som vi kan. Det får alltid plats en till. Det är sällan vi har en idé och känner att nu är det klart. 

Division 7:s debutalbum, Paradis Garage som släpptes ungefär samma tid förra året, drog in som en tsunami över indiesverige. Lovorden regnade över den maximalistiska indieplattan, och KULT var inte sena med att ge skivan 10 säkra pinnar av 10.

De berättar att trots debutens bastanta längd på 49 minuter och 44 sekunder, hade de så många fler låtar som inte fick plats. Och ännu fler kvar att skriva. Hundhuvudet fick därför bli Paradis Garages naturliga fortsättning.

Deras musik lyckades i fjol kanske för första gången spräcka ljudvallen och ta sig ut till den breda skaran som inte klassar sig till de som envist håller fast i indiepopen från millennieskiftet.

“Vi har ju ändå såhär lite… Vill jag tro, klädsam hybris. Vi är medvetna om var vi befinner oss. Men vi vill inte nöja oss med att bara stå och stampa.”

– Indie är ju ganska mycket så här… pratigt. Det är väldigt “Hej, här är jag och min lilla vardag”, och “Jag gick hem från klubben en gång” – det är litet, och det har jag inget emot, det är bra. Men vi kanske försöker gå lite ifrån det, fortsätter Max och Dara fyller i igen.

– Vi har ju ändå såhär lite… Vill jag tro, klädsam hybris. Vi är medvetna om var vi befinner oss. Men vi vill inte nöja oss med att bara stå och stampa. Vi vill hela tiden vidare och vi har gott självförtroende. Och det försöker vi omvandla till musik.

Division 7 debuterade först 2017 men började tekniskt sett repa 10 år tidigare i gymnasiet. Man döpte bandet efter ett fotbollsrelaterat internskämt. Målet var bland annat att få en låt på radion och att få spela på Debaser. Två saker bandet lyckades med under 2023.

Releasefesten hoppas bandet kunna göra inför ett utsålt debaser men innan dess ska det värmas upp i Göteborg. Bastrumman från soundcheck hörs ljudligt medan vi kämpar för att förstå varandra.

–Det är lite svårt ibland att stanna upp. Man har kämpat en massa år för att komma med på radio till exempel. Och så gör man det. Och så tycker man wow. Och så försvinner det tyvärr ganska fort. Men det är samtidigt det som gör att vi utvecklas. För att det är ingen som känner att det är klart så här. När den känslan infinner sig tror jag att det är dags att packa ihop. 

– Det roliga är att man aldrig riktigt vet när taket är nått. Det skulle vara jobbigt. 

– Så länge alla tycker det är kul och så länge det finns mer låtar att göra. Vi vill helt enkelt göra ny musik. Det är typ det. 

“Folk brukar säga att om det hade det varit 90-tal, då hade det varit värsta hiten. Men då hade det också varit en del av en våg. Nu slipper vi vara en del av en våg.”

Efter de snart sju åren som Division 7 varit mer än en fotbollsliga för amatörer, är det ingen överraskning att medlemmar kommit och gått samt att musiken och skapandeprocessen bakom den nu ser helt annorlunda ut nu än tidigare. Även om det är svårt för bandet att stanna upp och reflektera över deras senaste prestationer är det ändå tydligt att mycket förändrats sedan första dagen i replokalen.

– Det är ju något sanslöst ändå. Samtidigt som det är så mycket likadant. Dels när man lyssnar på musiken och tänker på vilka vi var. Det är lite svårt att acceptera det men vi är ju absolut vuxna män idag. Vi är liksom småbarnsföräldrar. Men det är roligt för på nåt sätt tycker jag ändå att om man tittar på det utifrån ser man… Wow, vad är det som händer? Men samtidigt, det är exakt samma känslor när vi repar, säger Max.

– Vi har hittat ett sound som är vårt. Och det var kanske inte det soundet vi trodde vi skulle ha när vi började. Men det har blivit det soundet organiskt, fortsätter Dara.

Soundet som beskrivits som gitarrbaserad indierock. Något som många håller kärt men som man också har sett få en mycket mindre livskraftig status. För Max och Dara är det en självklarhet. Även om de inte vill associeras med titeln som ett av Sveriges sista gitarrband.

– När jag var liten så har jag alltid känt att jag har haft ett namn som sticker ut. Jag har inte hetat som alla de jag har gått i samma klass som. Det var inte synd om mig! Men man har ändå känt lite att man sticker ut på något sätt. Att man hamnar i det här med indie, är nån gemensamhetssgrej, för min del alla fall, förklarar Dara och Max fortsätter.

– Hjärtan slår ju lite extra mycket för grejer. Den musiken fångade oss när vi var i en formbar ålder. Nu hör man ju inte sånt längre och då gör det att vi vill spela det ännu mer. Det kanske finns en sån här underdog-grej som är lite skön också på något sätt. Folk brukar säga att om det hade det varit 90-tal, då hade det varit värsta hiten. Men då hade det också varit en del av en våg. Nu slipper vi vara en del av en våg.

Telefonen ringer. De behöver komma ner till soundcheck. Sofforna ger ifrån sig ett klibbigt ljud när vi reser oss.


Division 7:s andra album Hundhuvudet släpptes den 22:a mars.