fbpx
Foton: Isabell N Wedin

Cosima Olu om debutalbumet, avlägsna öar och inte fastna i sorgen

Cosima Olu gör hösten till sin egen. Artisten, som tidigare har släppt ett flertal singlar och en EP, släpper idag sitt kärkomna debutalbum Magnolia. Cosimas sound är en balans mellan melankoli och dynamik; för mångdimensionellt för att platsa i en kategori.

I sin musik presenterar hon sig självständigt som artist, låtskrivare och producent. På en söndagseftermiddag i slutet av september hörs vi över telefon, i god tid inför debutalbumet. Vi diskuterar Magnolia och processen bakom musikskapandet.


Du släpper ett album snart! Känner du att du fått uttrycka allt vad du är i albumet?

Ja, verkligen! Att jobba med album har varit väldigt spännande. Jag gillar verkligen konceptet “album”, jag tycker att det blir liksom ett kapitel ur ens liv! Jag har verkligen haft mycket utrymme att uttrycka mig och förhoppningsvis beskriva mig som artist. Det har inte varit svårt alls att hålla en röd tråd, jag har kunnat hålla samma känsla rakt igenom, vilket är det lyxiga med albumkonceptet jämfört med att släppa enskilda singlar.

Hur uttrycker du dig som musiker?

Jag inspireras mycket av händelser jag är med om. Jag ser musik som ett alternativt språk där jag kan uttrycka mig på andra sätt än i text till exempel. Jag kan uttrycka mig i sound och kontraster. 

Cosima förklarar att hennes kommande album skrevs under en period bestående av sorg och förvirring. Hon beskriver känslorna under skapandet som dynamiska i sin rörlighet; musiken kan vara deppig men ändå ha sina lekfulla sidor. Cosima liknar det med att gå igenom tunga grejer, fast samtidigt kunna ha bra dagar.

Hur såg den kreativa processen ut bakom albumet?
Behold var min första singel som jag släppte. Den började jag skriva för tre eller fyra år sedan. När jag var klar med Behold så insåg jag någonstans att jag var på väg mot ett håll rent soundmässigt, och kände att det var kul att få göra mycket av processen själv och ha kontrollen. Jag insåg när jag var inne på låt tre-fyra att jag höll på med ett album. Jag kände en röd tråd genom allt material jag höll på att skriva,  även när jag endast var klar med fem eller sex låtar så hade jag en väldigt tydlig bild av vad jag ville fylla luckorna med. 

Jag har fått höra att Magnolia skapades på en avlägsen ö i Stockholms skärgård. Är det därifrån singeln Ön fått sitt namn?
Ja, delvis! Det är både på ön jag skrivit mycket av musiken, men också i ett studiokollektiv i Stockholm som jag är medlem i som heter Oda Studios. Men att sitta på just ön har varit skönt. Jag har kunnat fokusera på musiken, vilket är väldigt nice! Stängt av Instagram, stängt av allt… Och visst, Ön är skriven på en ö så den har fått behålla sitt arbetsnamn, men den har också ett tema som handlar om att isolera sig själv och ha en diskussion med sig själv. Därav tyckte jag att Ön fick vara kvar.

Jag hummar bekräftande när Cosima beskriver den idylliska separationen från omvärlden. Att koppla bort från sociala medier och sortera sina tankar.

”Jag vill kunna gråta i två dagar och sedan festa i fem dagar. Inte fastna i sorg, utan att kunna känna berg- och dalbanan.”

Känslan av idyll och harmoni illustreras väl i bland annat spåret Pxx. Cosima släppte låten i början av oktober, och den kom så passande till hösten – Pxx är varm och uppfriskande. Stilen på låten påminner om James Vincent McMorrow i sättet den så fint stiger från serenitet till en melodisk explosion.

Pxx handlar om att inte fastna i någon typ av likgiltighet. Jag vill kunna gråta i två dagar och sedan festa i fem dagar. Inte fastna i sorg, utan att kunna känna berg- och dalbanan.

Vad står Pxx egentligen för?
Alltså, jag och sångtitlar! Det är samma sak där. Det är ett arbetsnamn!

Hur kommer det sig att du har valt att behålla arbetsnamnen på vissa låtar?
Jag tänker inte så mycket på det, utan det känns som att Pxx är den låten. Detsamma gäller Ön. Jag vet inte, det har bara blivit så… Inte för att göra det mer komplicerat, utan för att det känns hemma! Arbetsnamnen har funkat hela vägen.

Cosimas val av låttitlar hintar alltså inte till någon kryptisk betydelse eller konspiration. Hon förklarar att hennes låtar sällan bär en tydlig ram inom sin genre, och att enstaka ord utdragna från låttexten inte alltid gör innehållet rättvisa. Istället följer hon inspirationens anrop, som sträcker sig från åtskilliga håll. Anteckningarna på hennes mobil är fyllda av idéer som inte bara hämtats från musik, utan allt möjligt. Hon tar till sig av allt från låtar med en grym virvel till händelser i personliga relationer. Cosima berättar att hon dessutom matades med konst i varje form under uppväxten. Detta återspeglas sannerligen i hennes musik.

Tar du råd från dina nära innan du släpper något? Vems åsikt väger tyngst i så fall?
Ibland visar jag mina låtar för mina studiokollegier på Oda [Oda Studios] eller min kille som också är musiker. Men det är mest under låtens process… Jag gör aldrig en hel låt och ber sen om input. Om jag tror på låten så är den någonstans tillräckligt bra. Jag uppskattar feedback från många olika håll men i slutändan är det jag som bestämmer!

Hur känner du över att nu släppa ifrån dig den nya musiken?
Det känns jättekul och läskigt. Jag har levt med den här musiken ett tag nu och nu ska alla andra få ta del av den. Det känns extra pirrigt för att det är ett så personligt album. Dessutom kommer musiken på vinyl, ett life goal! Det känns asfett, jag är helt lyrisk över det.

Vad kommer att hända framöver?
Tanken var att få spela musiken live, vilket blir lite svårt. Till våren hoppas jag på att göra collabs med andra musiker och artister och göra ny musik.

Vem är ditt drömsamarbete, nu när du tog upp det?
Det finns en rappare i Norge som är asball, som heter Ivan Ave som hade varit skitcoolt att göra en collab med. Sedan finns det en musiker i USA som heter Kiefer som gör asfeta, skitiga beats. Han gör bara instrumental musik, så det vore kul att skriva text till musiken!

Cosima Olus album Magnolia släpps idag, den 20:e november.

/

Intervju: Cosima Olu