Christina Lamb om Våra kroppar, deras slagfält – att ge röst åt de osynliga i konflikterna
Inför att Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält släpps som svensk utgåva fick jag, Sara Razi Ullah, möjligheten att prata med Lamb i telefon. Hon har skrivit en reportagebok om det konfliktrelaterade sexuella våldet som främst kvinnor utsätts för i konflikter. Det som sällan är synligt, nedskrivet, och där de som utsätts sällan får någon rättvisa.
“Det är det billigaste vapnet mänskligheten känner till. Det ödelägger familjer och tömmer byar. Det gör unga flickor till utstötta som önskar att deras liv var över när det knappt har börjat. Det ger upphov till barn som dagligen påminner sina mödrar om deras lidande och ofta avvisas som ”ont blod”. Och det står nästan aldrig något om det i historieböckerna.”
Det är en kall morgon i början på januari som jag sätter mig ner vid matbordet för att ringa Christina Lamb. Himlen är klar och allting är kristalliserat efter nattens kyla. Det känns så stilla och fridfullt, som en klar motsats till det vi ska prata om idag. Jag är lite nervös men också väldigt peppad på att få prata med Lamb. Hon har varit utrikeskorrespondent för The Sunday Times i Storbritannien i 34 år. Hon har jobbat på nära håll i många konflikter och händelser världen över och var även den som tillsammans med Malala Yousafzai skrev I am Malala. Vårt samtal varar i knappt en timme men vi hinner beta av mycket. Samtidigt, skulle vårt samtal kunna fortsätta några timmar till. Hon låter lika frågvis och nyfiken som jag själv och flera gånger får jag försöka återvända till det vi faktiskt ska prata om idag, nämligen Lambs reportagebok som översatts av Hillevi Jonsson för svensk publicering.
Din bok publicerades ju i originalspråk under förra året, mitt under coronavåren. Hur var mottagandet?
– Det var en konstig tid att publicera en bok. Många av mina vänner och släktingar minns min releasefest, som var precis före första lockdown, som den sista festen de var på. Då skrattade vi bara om handsprit och trodde att denna situationen skulle pågå i kanske två veckor till. Alla bokrelaterade festivaler och snack blev inställda.
Berättelserna som du skriver om har samlats från dina många år som utrikeskorrespondent, hur var det att återvända till platserna igen?
– Jag åkte tillbaka till vissa av platserna som jag hade varit på tidigare. Som journalist hade jag inte kollat på just sexuellt våld i konflikt så mycket, och jag blev väldigt arg, för jag såg att detta hände på alla platserna jag åkte till och allt oftare. Det var helt fruktansvärt.
Så detta är något som faktiskt ökar?
– Ja, men verkligen. Våldtäkt har ju alltid funnits i krig, i historien som idag. Om du till exempel går tillbaka till Romarriket så är det något som nämns redan då, men detta betyder ju inte att det är något som borde accepteras. Jag har nu varit utrikeskorrespondent i över 34 år, och jag ser hur det sexuella våldet ökar överallt. Även i många konflikter där jag inte har rapporterat från, som just nu i Etiopien och Belarus.
Jag tänkte mycket på det du i boken skrev om den dubbla bestraffningen. Först blir kvinnor utsatta för sexuellt våld och sedan stigmatiserade för det som har skett och ibland utkastade ur sina familjer.
– I Nigeria skulle man dessutom kunna säga att det var en trippel bestraffning. Först tvingas tjejerna, som knappt är 14 år gamla, att vara så kallade “bush wives”, sedan blir de våldtagna av militären som ska rädda dem, och när de väl tar sig hem vägrar familjerna att acceptera dem. Så många av tjejerna tvingas återvända till sina förövare. På grund av risken för att bli utstött är det dessutom väldigt få som vågar tala ut, och vissa lever med sina hemligheter tills de dör.
Något som nämndes av Lamb under intervjun, men också i boken, var hennes rädsla för att råka utsätta kvinnorna för återtraumatisering när hon bad dem att berätta sina historier. Speciellt då flera av dem som vågar vittna tvingas göra det flera gånger, utan att få någon rättvisa.
– Kvinnorna själva är fantastiskt modiga som vågar tala ut. Detta är det värsta som kan hända en människa. De vill bara ha rättvisa och samtidigt även se till att samma sak inte sker någon annanstans. Olikt andra krigsbrott verkar sexuellt våld i krig inte leda till att folk hålls ansvariga för sina handlingar. En del av varför detta också sker mer och mer beror nog på att krigets natur håller på att förändras. Idag är det flera konflikter som pågår mellan ideologiska grupper eller miliser, alltså mellan personer som inte respekterar krigslagar eller regler och fler civila hamnar i kläm nu än för hundra år sedan.
“Hon hade redan förlorat hela sin familj i folkmordet, och när hon återvände till sin hemby där alla visste att hon hade vittnat, vandaliserades hennes hus och hennes fästman lämnade henne. ”Idag skulle jag inte gå med på att vittna bara för att bli traumatiserad ännu en gång”, sa hon efteråt. Ofta måste kvinnor som trots allt vittnar berätta sin historia gång på gång trots återtraumatiseringen. Arminka Helic förklarade för mig att hon hade hört talas om rohingyer i flyktinglägren som var tvungna att berätta vad de hade gått igenom tjugo gånger.”
Att våga tala ut om det som har hänt under konflikt är för många alltså ingen lätt sak. Det kommer dessutom sällan utan konsekvenser, som Lamb också skriver om. Det är många av de som vågar tala ut som upplever ånger kring att de vittnade, när ingen rättvisa har nåtts. Samtidigt, är det många av kvinnorna som bär med sig en önskan om att deras historier ska höras, och på så vis kanske hindra att det sker igen. Men det kan inte ha varit en enkel sak att vara den som skriver ner och rapporterar om dessa händelser heller.
Några av dina uppdrag har ju varit ganska farliga. Du har ju jobbat i ett fält som är riskabelt. Jag undrar därför hur du hittar modet till att göra det du gör?
– Helt ärligt, så har jag den senaste veckan rapporterat från en intensivvård, alltså där covid-sjuka patienter blir intensivvårdade och det var nog mer laddat än något annat jag gjort. Krig ser läskiga ut från utsidan men när man väl är på plats, så lever du på något sätt ändå i det. Du gör det du behöver göra. Alltså på alla dessa konflikt-utsatta platserna så lever ändå miljoner av människor sina vanliga liv. Det går också att jämföra lite med pandemin, då man sitter inne i lockdown och det är ganska utmattande men samtidigt så finner man en vardag även i det.
Att vara en kvinnlig utrikeskorrespondent måste ju också ha fört med sig en del svårigheter, har du upplevt att det ibland varit svårt att få plats eller din röst hörd?
– Jag tror detta har förändrats ganska mycket på senaste tiden. När jag började för många år sedan var det ganska få kvinnor i branschen men idag är det betydligt fler. Dessutom har också utrymmet [för fler journalister i konflikt] ändå funnits. För generellt sätt i krig så är det ofta kvinnorna som försöker leva något så när normala liv och jag har alltid varit mer intresserad av att prata mer med kvinnorna än med männen. Jag är mer intresserad av att förstå den sidan av konflikten där man försöker skapa en vardag istället för livet vid frontlinjen, där allt skjutande pågår. Det finns ju en mörk sida av det brutala i krigen som främst kvinnor blir utsatta för och det är det sexuella våldet. Det är ett väldigt effektivt krigsvapen som används för att föröda ett samhälle och förändra den etniska balansen. Det är ett krigsbrott och det är en epidemi av det just nu. Samtidigt är det så väldigt få journalister och medier som rapporterar om detta. Så det finns många perspektiv och historier som ännu inte berättats, och det är dessa jag försöker nå.
Jag tänkte på det, att det finns så många historier att berätta om, hur valde du ut de som finns med i boken?
– Jag valde att berätta om platser som jag kände till, där jag har rapporterat från tidigare. Vissa hade mer historiskt värde, såsom Bosnien, eftersom det var det stället där sexuellt våld för första gången nämndes och erkändes som ett krigsbrott i den internationella krigstribunalen för Bosnien. Samtidigt, var det verkligen chockerande att åka tillbaka dit och höra från dessa bosniska kvinnorna att de hade träffat på sina förövare på gatan eller i ett café. Det har alltså knappt blivit några konsekvenser för dem som utfört dessa krigsbrott där. Den enda utveckling som skett har kvinnorna själva frambringat genom att de har vågat höja rösten.
Du nämner ju den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, och jag tänker direkt på kvinnor, fred och säkerhetsagendans (WPS agenda) skapande. Tror du det internationella samfundet tar konfliktrelaterat sexuellt våld (CRSV) på allvar?
– Alltså, jag upplever att det är mer prat om CRSV, vilket är bra och viktigt, men om du kollar på förändringarna: varje land röstade för att ratificera WPS-agendan för 20 år sedan, men väldigt lite av det som står i agendan har faktiskt implementerats. Det finns dessutom studie efter studie om detta. En stor del av WPS-agendan handlar ju om att öka även deltagandet av kvinnor i fredsprocesser men på 20 år har detta knappt skett. Proportionerna är än idag omkring 10% och knappt några av de aktiva fredsprocesserna har kvinnliga undertecknare. I Afghanistan så har man kämpat för att få in kvinnors röst och det är knappt 10% som är kvinnliga deltagare. Färre än 5% av alla FNs fredsbevarande trupper består av kvinnliga militärer.
– En annan sak som är viktig att nämna är att män har alltid sett detta som en bisak. Som att detta egentligen inte är viktigt. Ledningen av ICC har rätt ut sagt: “Varför ska vi bry oss om våldtäkt när människor blir mördade och torterade?” Då tänker jag bara på alla de kvinnor som berättat för mig att de hellre hade blivit dödade än ha varit med om det fruktansvärda de varit med om. Det är dessutom inte helt slumpmässigt att de få fall då förövare faktiskt lyckats bli åtalade för CRSV har alla bestått av kvinnliga domare och åklagare.
Det känns som att många människor har blivit likgiltiga och fokuserar mer på sig själva. Resten av världen har i denna pandemin på något sätt glömts bort.
Tror du att det är fördelaktigt att öka kvinnor i militären och fredsbevarande styrkor?
– Ja det tror jag verkligen. Det finns en sån otrolig machokultur i militärer. En stor del av de fall jag berättar om visar också på att i sådana kulturer så används också det sexuella våldet för att skapa gemenskap mellan männen och det är ofta befallt att man ska våldta den andra sidans kvinnor. Jag har tänkt väldigt mycket på varför män gör detta, varför vill de binda fast kvinnor i bananträd och våldta dem? Det kan ju inte handla om någon form av sexuellt upphetsande att göra detta, utan det handlar om makt. Det är ett sätt för männen att avhumanisera fienden, och kvinnor ses ju ofta ändå inte som människor. Så, jag tror absolut att öka kvinnor i trupper är viktigt. Speciellt i fredsbevarande trupper där man också har fått otaliga rapporter om att även de som är där för att skydda den civila befolkningen har hänsynslöst utnyttjat kvinnor i form av sexuellt våld. Ett exempel dessutom på när det varit relativt låga siffror av CRSV, är i Israel-Palestina konflikten där båda sidorna har ganska många kvinnliga krigare, och deltagare.
Är det något som du är särskilt orolig för idag?
– Jag tycker att det finns anledningar till att vara både optimistisk och pessimistisk. Det känns som att många människor har blivit likgiltiga och fokuserar mer på sig själva. Resten av världen har i denna pandemin på något sätt glömts bort. Det är klart att Covid är en svår situation och alla världen över behöver vaccineras. Men detta betyder inte att konflikterna har upphört. Samtidigt, så finns det viss optimism i att vi har ny ledning i USA, någon som dessutom upplevs kunna ta upp den viktiga rollen med ett internationellt ledarskap för förändring, vilket har försummats under Trumps tid. Dessutom är det ännu svårare att jobba mot sexuellt våld när den som har makten själv är anklagad för just det. Förhoppningsvis kommer Joe Biden och Kamala Harris att jobba för förändring, och det finns stor tro på detta då Harris även som åklagare fokuserade på att försöka få rättvisa för sexuellt våld.
Jag måste medge att de tog längre tid än väntat att läsa boken, ta in det som faktiskt står i den och sedan skriva om den. Det beror på att berättelserna som Lamb skriver om är, generöst sagt, fruktansvärda. Helt ärligt borde det finnas en triggervarning på denna boken, för det är ingen lätt läsning.
Samtidigt är det ett ämne som är otroligt viktigt att fler blir medvetna om. Kvinnorna som kämpar för att få rättvisa måste få stöd och det är något som Lamb återvände till flera gånger. Behovet av stöd, av hjälp och av att omvärlden ska bry sig.
Jag har valt att inte inkludera för många av de citat som jag markerade i min egna upplaga, eftersom en del av sakerna är ganska grova och väldigt upprörande. Men jag ville ta med följande citat, som känns som att det beskriver både ämnet generellt sätt och det som Lamb försöker förmedla i sin bok:
“När vi läser detta i våra trygga hem kanske det känns som ett avlägset problem. Men många av kvinnorna trodde aldrig att det kunde hända dem. Det är inte en lokal fråga utan en global – som en kvinna i Kongo sa: likt en eld som börjar i skogen och fortsätter brinna. Så länge vi är tysta, är vi delaktiga i att säga att det är acceptabelt.“
