Caroline Ringskog Ferrada-Noli om Amningsrummet och det intressanta i att skildra rika, vita kvinnors vilsenhet
Natten till vår telefonintervju drömmer Caroline Ringskog Ferrada-Noli om att hon skolar om sig till sjuksköterska. Det vore ett stort hopp från de senaste tio åren då Caroline istället har figurerat i medielandskapet likt en renässanskvinna, med titlar som krönikör, författare, manusförfattare, regissör och poddare.
I grunden finns skrivandet — Caroline debuterade som författare år 2010 med romanen Naturen, där huvudpersonen glider mellan olika platser, utbildningar och åtaganden i ett cyniskt tillstånd som, till slut, visar sig vara ett tillstånd av sorg. År 2018 kom hon ut med generationsromanen Rich Boy och 2016 debuterade hon som manusförfattare och regissör med serien Juicebaren, en mörk komedi om en hipp juicebar som agerar samlingsplats och rullande tankesmedja för ett antal vilsna stammisar ur den rika, vita medelklassen. Icke att förglömmas är heller hennes verkan som ena halvan av duon bakom podcasten En varg söker sin pod, där merparten av 10-talet tycks finnas dokumenterad i konversationer med poddkollegan och serietecknaren Liv Strömquist. Podden mynnade ut i boken Kära Liv och Caroline, 2015, där de besvarar otaliga lyssnarfrågor.
Den 31 oktober i år släpptes hennes senaste skapelse Amningsrummet, en serie som likt Juicebaren tar avstamp i Stockholms innerstad och även nu med människor som på alla parametrar har makt: bostadsrätter, välbetalda arbeten, kontakter och frasiga linnelakan, men ändå känner sig maktlösa. De fyra kvinnorna Vera, Jassi, Carro och Theresa befinner sig alla i kris över den komplexa mall de på olika sätt inte lyckas fylla, genom att vara antingen barnlösa, förlossningsdeprimerade, olyckliga, ätstörda eller inte längre kära. De möts i den enda fristad de lyckas finna: amningsrummet på lyx-varuhuset Nordiska Kompaniet som blir en mötesplats för att diskutera alla deras i grunden rika och vita problem. Amningsrummet för tankarna till en mer skandinaviskt inredd version av Kim Kardashians kök – samlingspunkten för alla de mest intressanta konversationerna om Hollywood-livets olyckligheter i den populära och, i avsaknad av reella problem, högst känslodrivna realityserien Keeping Up With The Kardashians. Med det sagt är Amningsrummet överhuvudtaget inte likt en realityserie, utan skildrar snarare sina karaktärer respektfullt, med ömsom mörker och allvar, ömsom humor. Inte sällan kombineras de två.
– Jag ville göra en serie om glappet mellan det perfekta och det verkliga och det var rätt så lätt att göra det med människor som är lyckade, eller såhär: rika, vita, fria. Om de inte mår bra, som det är meningen att de ska, förstår man att det existerar tomhet och ensamhet. De känslorna är så abstrakta att de kontrasterar bra mot den världen, tycker jag. Sedan tycker jag också att det finns en humor i det – att det liksom inte funkar, jag tycker att det är roligt.
I sin senaste roman Rich Boy skildrar Caroline tre generationer kvinnor. Där avtecknar sig ett århundrade i Sverige med ett urholkande klassamhälle, där kvinnor på gott och ont är beroende av männen oavsett det gäller pengar, kärlek eller social status. I Amningsrummet vill Caroline istället analysera de privilegierade, närmare bestämt de privilegierade kvinnorna. Varför är de olyckliga när de på så många parametrar går vinnande ut?
– Jag tror på att skildra de som har makt, istället för att skildra vad de ställer till med så tycker jag att det är mycket mer intressant att skildra de som sitter på den. Det är de som är såret. Offren kan ofta bli lite mer ointressanta för att förstå vad som händer. Eller, så tycker jag! Jag har mer frågor över de som utför exekutiva handlingar i samhället.
– Sedan är jag så extremt rädd för att objektifiera människor, det kändes lättare att skildra uppåt än neråt, om du förstår vad jag menar. Om jag börjar prata om människor som är svagare än vad jag är, ur kanske klassperspektiv, skulle det kännas som ett övergrepp av mig. Jag är inte alls fan av den typen av genre – att åka och slumma och sen åka tillbaka till sin bostadsrätt. Jag tycker att där finns oärliga anslag, så jag ville gräva var jag stod.
Amningsrummet handlar också om att förhålla sig till en fortfarande smal kvinnoroll, som gör sig påmind oavsett om kvinnan i fråga äger en bostadsrätt och linnelakan eller inte, och om en mammaroll som är ännu snävare. Två av huvudkaraktärerna, Vera och Jassi, möts i amningsrummet på NK i den gemensamma sorgen och frustrationen över att lida av förlossningsdepression och det ifrågasättande som både uppstår inuti och kommer utifrån när en mamma inte kan uppfylla samhällets förväntningar. Något som Caroline själv upplevde då hon i samband med att hon födde sitt första barn fick en kronisk smärtdiagnos.
– Jag hade liksom en jättestor sorg. Jag hade inte förlossningsdepression men fysiska svårigheter, kunde knappt gå två trappsteg och var helt isolerad och inlåst i vår lilla etta där vi bodde. Jag blev sjukskriven och min kille tog pappaledigt. För mig blir det en metafor för den smärtan och normbrytningen i hur saker och ting ska vara. Jag tänkte att “någon måste berätta om det här” för det är inte något jag har sett någonstans. Jag är inte speglad någonstans – det finns fortfarande få berättelser i kulturen och populärkulturen om smärta, kvinnlig smärta och kronisk smärta. Om det skildras så skildras det ofta utifrån och jag ville göra en subjektiv berättelse.
Idén till Amningsrummet kom till Caroline på en resa till Italien år 2016, det var från början tänkt att bli en serie, eller film, hon minns inte. Mellan teve-produktion och romanskrivande ligger skrivandet närmast hjärtat, hon liknar teve och film som mer av ett hantverk.
– Jag älskar det på ett annat sätt, jag upplever att det konstnärliga i det inte är språket utan att jobba med intuition. Och det är otroligt njutningsfullt och kul! Men det finns jättemycket likheter ändå, det är samma sak fast lite olika former. Man kan lättare gömma sig bakom rörlig bild – det är så många lager från en själv.
I både Naturen och Amningsrummet finns en scen då huvudkaraktärerna passerar Dramaten och lägger sina händer på statyn av Margaretha Krooks bröstkorg. När jag uppmärksammar fyndet poängterar Caroline att detta är helt undermedvetet, men vill beskriva vissa återkommande platser, skeenden och scener i hennes verk som riktmärken. Minnesmärken – men undermedvetna.
– Det är mitt universum, mitt liv liksom, det blir en slags undermedveten karta kan jag tänka mig. Jag har inte tänkt på det själv, men ju mer jag skriver, ju mer måste det såklart bildas.
Jag har aldrig trott att jag någonsin skulle kunna försörja mig på att skriva, men samtidigt trott att jag är den enda i Sverige som kan skriva.
För Caroline har vägen mot skrivandet och författarrollen inte varit självklar. Hon skrattar men instämmer när jag frågar om vägen till klarhet kanske liknat den av huvudpersonen i debutromanen Naturen. Där strövar den unga kvinnan Erika omkring i en ström av resor, relationer, avhopp och påhopp på olika utbildningar, kanske i ett sökande efter mening.
– Jag har aldrig trott att jag någonsin skulle kunna försörja mig på att skriva, men samtidigt trott att jag är den enda i Sverige som kan skriva. Det är ett sorts otroligt självförtroende, som jag har och alltid har haft, fast jag typ inte har kunnat ta hand om mig själv och behövt söka socialbidrag.
Men kanske är det den typen av självbild som krävs för att orka med det yrke som Caroline framställer i mycket cyniska ordalag. Liksom alla med samma sysselsättning har hon under de senaste decennierna varit på en resa mot att bli en nu etablerad författare, manusförfattare och regissör – ett arbete som enligt henne innebär “ett väldigt ensamt liv.”
– Det är jobbigt, man ska inte bli förvånad om det inte funkar. Det kräver väldigt mycket av en och om det inte är något man verkligen, verkligen måste så tycker jag inte att man ska hålla på med det här överhuvudtaget. Då är det onödigt.
Det är med dessa inspirerande ord, som hade fått vem som helst att släppa allt för att googla “högskoleprovet 2021”, Caroline medger att hon natten innan drömde att hon skolade om sig till sjuksköterska, “som en önskedröm”. Än har hon dock inte övergett den konstnärliga banan för att bli en stöttepelare i Sveriges krisande sjukvårdssystem och det skulle många nog hålla med om är tur för oss som tittar, läser, lyssnar och vill ha mer.
