Foton: Daria Spitza

Blizzy om nya albumet, den svenska hiphopvågen och kärleken till Husby

15:00 kommer vi fram till Yas Konditori i Husby och inväntar Hamza Mohamed, mer känd under artistnamnet Blizzy, för att intervjua honom om musikkarriären och hans kommande album PHOENIX. Runt 15:10 kommer han in, inte så stressad, och berättar att han fixat sin fade i Akalla och därför blivit sen. Vi slår oss ner och det hela känns väldigt familjärt och avslappnat; nästan som att ta en fika med en vän som en inte har sett på ett tag.

Blizzy var en av de första som hoppade på YouTube- och Spotifyvågen som reformerade svensk hiphop under det förgångna årtiondet. Han gjorde musik som, till skillnad från äldre hiphop, var mer dansvänlig och melodisk. Hans genombrottshit Diva visade potentialen som fanns i att göra hiphop-radiohits, utan att behöva kompromissa bort äktheten som utmärkte musiken från förorten. Nästan fyra år senare har Blizzy blivit en frontfigur i svensk hiphop, och ett samtal med honom är ett samtal med en drivande kraft i utvecklingen av den genre som kommit att bli en dominerande del av Sveriges musiklandskap.


Hej Blizzy! Hur är läget?
– Det är bra, själv då?

Det är bara bra! Så jag tänker på namnet Blizzy — var fick du det från? 
– Oh, det var Dree [Low] som kom på det namnet. Det är ett namn jag har haft sen sandlådan, du vet. Jag har alltid gillat gammal hiphop, och namnet kommer från Bone Thugs-N-Harmony. Jag gillade Bizzy Bone, sen Bizzy blev Blizzy!

Så Bizzy Bone var en slags barndomsidol för dig?
– Jag gillade honom mest av Bone Thugs-medlemmarna. Som sagt, jag lyssnar på allt! Jackson 5 — jag älskar sån musik. Min moster visade mig dem, och sådan musik pumpades i huset.

Skulle man kunna säga att det var ett musikaliskt hem som du kom från?
– Ja, min moster var jätteinsatt i musik. Hon brukade visa mig mycket musik och säga:  ”musiken som spelas nu är inte nice,”, och ”de förnedrar kvinnor.” Hon sa: ”det här är riktig musik!” och visade mig New Edition och annan musik hon tyckte om.

Är hon glad över det hon hör på din musik då?
– Ja, hon blev glad. Hon tycker att det är bättre än att jag gör något annat dumt. Det var mycket så när jag yngre — hellre det än någonting annat.

Jo, det är ett tema som många rappare pratar om — att rappen på ett sätt har räddat dem.
– Det låter cringe att säga så, men jag vet inte vad jag hade gjort utan musiken. Musiken har kanske inte räddat mig, men den har gjort att jag lagt min energi och fokus på någonting annat. Jag har ju fortfarande ADHD, så musiken blev ett sätt att hantera det.  Alla impulser i textskrivandet, i studion.

Vilka har influerat dig och varit din inspiration, utöver kanske Bizzy Bone och Jackson 5?
– Det är blandat! Jag lyssnar på allt ifrån Tupac, Biggie, du vet — den här old school-grejen, Mary J. Blige, Nas…. till mycket afrobeats-inspirerat som Burna Boy och WizKid. Jag gillar Bob Marley, jag kan lyssna på Tory Lanez, Migos, J Hus… jag tar inspiration av allt jag gillar, fattar du? Och sedan försökt att forma mig från det jag gillar.

Afrobeats-artister blev kända på senare år, och de har dominerat svensk hiphop. Om man tar musiken du gör — som till exempel Diva — är den influerad av afrobeats. Har du tänkt på det?
– Jag tänker att jag började med det tidigt, för jag har alltid gillat, typ, Shaggys Wasn’t Me du vet, när det är lite groove i det hela. Där vi kommer från — de här sidorna, Västerort, alla förorter — så ska man vara hård om man gör hiphop. Jag tänkte: varför inte göra en spin på det hela, och hämta något helt annat? Jag minns när folk hörde Diva först — de garvade, bara ”ey, vad är det här för låt? Det här kommer inte att slå.” Men jag tänkte ”fuck it. Jag gillar den, det är bounce, någonting helt annat,” så jag tänkte att jag kör på det. Jag gillar att gå min egen väg, jag skiter i.

Ja, förut var svensk hiphop alltid mer som Stor och grabbarna — det var inte så mycket radio i den. När jag hör din musik så är det verkligen somrigt.
– Ja, du vet, man ska kunna vibea till den. Min musik är ganska öppen. Om du relaterar, känner till, feelar beatet, då är det nice för mig.

Om du skulle få jobba med vilken artist som helst — dead or alive, vem skulle du vilja jobba med?
– Hmm… det är en svår fråga. Det är många, jättemånga. Om man ska få välja en, det är tufft. Jag vågar inte…

Okej, men vi kör tre!
– Okej, jag skulle vilja göra en låt med Burna Boy — jag skulle göra en fet banger med han! Sen J Hus och Veronica Maggio.

Du är i studion. Du ska göra en låt. Hur går din skapandeprocess till?
– Ooof… jag älskar att komma till studion när det inte finns en idé — inget beat, ingenting. Och sen kommer man bara på det från scratch. Beatet görs från scratch, jag lägger på röst, att man bygger upp det gemensamt. Jag hatar att få ett beat skickat, bara ”det här är värsta låten, skriv till den!” Jag gillar att vara med i processen.

Så om jag förstår det rätt: du och Hasti B, till exempel-
Hasti, det är min broder!

Ja, sitter ni tillsammans och skapar beats?
– Ja, i början var det mycket med Hasti. Han ska ha mycket cred, för han har tidigt proddat mycket åt mig, mycket åt Dree, åt Yasin, Jafar… hans meritlista — det är som att han vunnit VM varje år.

Hur känns det att se att svensk hiphop har utvecklats så mycket? Förut sa alla att det inte fanns pengar eller något att hämta i svensk hiphop, och rappare som Lazee försökte att rappa på engelska. Nu är folk istället stolta med att rappa på svenska — hur känns det att se den förändringen?
– Det är najs! Vi öppnade en dörr så att alla kunde komma genom den. Vi har lyft det, och nu kan folk i UK pumpa min musik, till exempel. Folk i Toronto, Kanada. Sjukt ändå att folk därifrån kan lyssna på vår musik som vi lyssnar på fransk musik, till exempel.

Som jag tänker på det har internet varit en stor del av det här – utvecklingen av svensk hiphop. Var det så du började med musiken?
– Ja, jättemycket. Det är så lätt nu att göra en låt och bara kasta ut den på SoundCloud, YouTube, Spotify — och låta den göra sitt. Jag bara kastade ut grejer och tog det som det kom, liksom. När folk tyckte att det var nice — jag fortsatte bara därifrån.

Vilken var den första låten som du kastade ut?
– Det var en grej som vi gjorde här i Husby, typ. Krabban och grejer. Vi kastade ut grejer och fick bra respons, sen vi hade gjort det några gånger, sen blev det så att Hasti kom och bara ”ni är feta,” lalala… Yasin kom, och sen Dree. Och sen var det en gång som vi var i studion, och vi spelade in den här låten — det var jag, Dree och Yasin, sen vi kastade ut den på YouTube bara, och över en natt, den fick en halv miljon visningar på YouTube. Då jag bara ”oh shit! Man kanske ska ändå ta det lite mer seriöst” — än att vi var inne i studion, och jag reccade folk, du vet. Vi kastade in ett beat, reccade och kastade ut det. Kanske istället skulle Hasti vara där och ta hand om det — en riktig producent, så att det låter lite proffsigt.

Hur kändes det då — du la ut någonting på YouTube, det fick en halv mille över en natt, ba ”shit”-
– Jag fick bara mer motivation, det var som att kasta bensin på eld. Jag tänkte: ”då fortsätter jag” — om folk tycker att det låter nice så är det bara att köra.

Jag fick bara mer motivation, det var som att kasta bensin på eld. Jag tänkte: ”då fortsätter jag” — om folk tycker att det låter nice så är det bara att köra.

När var det du insåg att ”shit, jag har slagit igenom?” Och hur kändes det — du är känd för att hata att vara känd.
– Oh, efter första EP:n — efter Väster om väster, som hade Diva, jag hade en låt med Z.E och Adel, jag hade en låt med Dree, du vet. Men Diva bara *knäpper med fingrarna* flög, du vet. Det här med att inte gilla att vara känd — Dree är så, jag är så, du vet. Vi är bara här, i den här cirkeln, 164. Vi gillar inte att röra oss härifrån. Men det är också nice, jag gillar när ungar kommer fram, för man kan göra en kids hela dag. Man kan ta en liten bild. Lite såna saker. När jag var yngre, skulle jag bli skitglad om, typ, Ronaldinho kom — jag skulle bara: ”abow!”

Ju längre in i samtalet vi kommer, desto tydligare blir det att Blizzy helt enkelt är en kille som inte riktigt haft siktet på att bli en känd rappare, utan bara blivit det. Han och hans vänner råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, och blev på det sättet definierande för svensk hiphop.

Vad skulle ditt råd till up and coming-rappare vara?
– Att våga. Spela in mycket, var i studion mycket. Och experimentera. Många vill bara släppa en låt, och sen vill de att den ska explodera direkt. Alltså i början, vi spelade in 100 grejer innan vi kastade ut en låt! Till exempel på det här albumet — jag kanske har gjort 70, 80 låtar, fattar du? Det är så pass.

Hur vet du att, till exempel, den här låten är den jag ska ta med till albumet? 
– Jag tänker att jag försöker hålla en röd tråd, och sen ha lite olika modes. Jag gillar att visa att jag är ganska mångsidig som artist. Jag kan göra en lite ledsen låt, en lite mer bouncy, olika stories — jag vill att varje låt ska ha något. Typ, om du är ledsen ska du lyssna på den här. Om du är hype, lyssna på den här. Om du känner så, lyssna på den här. Vill du gymma? Du går till den. Som en Gott och blandat-påse! Du tar det du vill ta.

Så det är det som är approachen till ditt kommande album, PHOENIX?
– Ja, lite så. Jag tog ju en paus från musiken, så nu tänker jag: back like I never left med låtarna. Det är ett personligt album. Till exempel låten Down som jag släppte är väldigt personlig — kanske det mest personliga jag har släppt hittills. Jag som artist har börjat öppna upp mig mer, mycket från egna erfarenheter. Jag vill att folk ska kunna relatera — eller de som kan relatera, relaterar, och att andra tycker ”abow, vad fett.” Och att man ska se att jag är mångsidig som artist. För mig är det viktigt också.

Vad är det som har gjort att du har tagit en paus från musiken, då?
– Det var mycket efter att Diva släpptes, jag gjorde Bad Girl… vad gjorde jag mer? Jag gjorde Hey Baby-remix, eh… jag släppte One In A Milli, jag släppte Onda Ögat… så det var mycket turné på det, så jag vart tömd, du vet. Jag har mycket bollar i luften, så jag kunde vara i studion fem på morgonen, sen gå upp och gå till jobbet vid åtta — fastän jag inte behövde det. Jag är tidsoptimist, jag vill göra allt, och jag kanske inte hinner göra allt, men jag försöker. Så det är också något jag fått lära mig — att leva med att kunna göra bättre val. Den pausen jag tog var mer att jag blev utbränd. Jag har inte fått samma möjligheter som alla andra, att bara göra studiogrejer och sen bara chilla.

Vad har du jobbat med?
– Fritidsgård — jag jobbar som fritidsledare.

Det märks att Blizzy bryr sig om människorna i sin närhet, om Husby. Han pratar om sina branschkollegor som vänner — vilka de är. Han jobbar också, som ovan nämnt, på en fritidsgård. Jag anmärker på det, och nämner att en vän till mig faktiskt har påpekat det faktumet, att Blizzy gör mycket för sin förort, utanför musiken. Han svarar:

– För mig handlar det om att jag vill ge tillbaka. För mig är det viktigt.

Vad innebär det för dig — Husby och ditt community?
– Jag vill kunna öppna upp en dörr, så folk kan tänka att man kan göra det på det här sättet. Att man tänker att stå på hörnet och kasta gram och sånt — det är inte den enda vägen. Det finns smartare sätt att tjäna pengar på.

Så vad är det bästa med Husby?
– Du vet, alla känner alla, alla är chill…. Till exempel Robin Quaison spelar för Sveriges landslag, han bar dem till EM, men han kan ändå komma och chilla här, du vet. Vi kan sätta oss på en bänk, damma pipas, som att det är ingenting. Det är nice. Jag skulle aldrig vilja flytta härifrån.

Jag kan se hans poäng. Husby är litet, och dess centrum är ett litet torg med en ICA och några små handelslokaler. Utanför det hänger småbarn, familjer och ungdomar. Det är en regnig dag, men folk är ändå i rörelse. Husby känns som en egen värld, som ett mikrokosmos i kontrast till hetsiga Stockholm.

Hur har Husby påverkat din musik?
– Oh, mycket, mycket, mycket. Asså, all inspiration och allting jag tar är härifrån. Från mina vänners erfarenhet, från min egna erfarenhet, från vad jag ser på gatan, du vet… alla historier man hör. Man tar lite här och där och bakar ihop det.

Ja, det brukar speglas i svensk hiphop. Asså, upplevelsen av att bo i ett sånt här område. Det gör att folk blir chockade, som till exempel Malou-grejen.
– Ja, exakt.

Så fort jag nämner Malou-incidenten börjar alla skratta. Det som refereras till är hur Malou von Sivers bemötte Greekazo, en invandrarrappare, på sitt program Malou Efter Tio, i kontrast till hur hon bemötte Einár, som gjort liknande musik men som istället var etniskt svensk. Incidenten blev ett hett debattämne som illustrerade rasismen i den svenska mediesfären, och mer än sex månader senare har den inte fortfarande lämnat zeitgeisten. Blizzys senaste singel Vaffanculo innehåller en direkt diss mot Malou, och Arga snickaren-Anders.

Vi spinner vidare i en diskussion kring incidenten, och sedan fortsätter Blizzy:

– Ändå, det sjuka är att jag aldrig skulle vilja flytta härifrån, och jag skulle inte vilja ha en annan uppväxt heller. Den har gjort mig till den jag är idag, på både gott och ont, men om jag fick gå tillbaka — aldrig att jag byter.

Ändå, det sjuka är att jag aldrig skulle vilja flytta härifrån, och jag skulle inte vilja ha en annan uppväxt heller. Den har gjort mig till den jag är idag, på både gott och ont, men om jag fick gå tillbaka — aldrig att jag byter.

Din singel Vaffanculo tar upp Greekazo och Malou-incidenten. Om jag minns låten rätt så var den en direkt diss mot hela den här-
– Ja, det är en diss mot — inte bara Malou och Anders, utan media i sig, och hur de tar upp saker som inte ens är relevanta. Typ: ”kolla de här rapparna, de har en kriminell bakgrund,” och så är det grejer de har gjort när de var barn! Istället för att säga ”abow, kolla hur många som har lyssnat på den här,” så tar de upp bara den dåliga sidan. Varför inte lyfta fram det positiva? Det blir en ond spiral av att ständigt ta fram det negativa. Och sen att man ska vara stolt över var man kommer från, att man inte ska skämmas.

Vilket var ditt första exempel på något då du tänkte ”varför säger de det här? Det här är helt fel.”
– Typ Husbyupploppet här — när var det, 2012, 2013? De hade stängt ner vårdcentralen, apoteket, elen funkade inte — och sen var det en 60-åring som sprang runt med en kniv som blev skjuten. De säger att han dog i sjukhuset, men han dog i huset, hos polisen. De ljög om den incidenten i media. De mörklade det — om glaset var fullt, så var det där sista droppen. Lite så.

Blizzy tar en kort paus, och utvecklar:

– Folk ser inte den större bilden, istället så tänker de ”kolla de här, de bränner bilar.” Folk ser inte det större problemet.

Är det inte ändå så här alla förorter porträtteras i Sverige?
– Exakt. Det är därför jag säger i första versen: ”mamma ser du hur det låter? De säger alla säljer droger,” men det är inte alla som gör det. Men det är vad som sägs i media. Om man inte är härifrån, och inte har sett det här stället — de här ställena, så tror man på det media säger. Folk har en dålig uppfattning om dem här områdena. Jag kan gå ut om det är sol, sätta mig och ta ett glas och så är alla där. Gemenskapen, människorna.

Ja, det är liksom inte pretto, och det är en grej som också kännetecknar svensk hiphop — att vem som helst kan ta del av det. Lite ”kom som du är.” 
– Exakt, exakt. Så var det inte förut, men många har gjort att det blivit så.

Är det något medvetet?
– Nä, det bara blev så. Vi är sådär — vi håller ihop. Det är den mentaliteten, att om en lyckas, man ska försöka — inte se till, men om jag känner att jag kan hämta pengar härifrån, då tänker jag: varför inte ta in flera som också kan? Till exempel när jag går på turné — min broder är min tour manager. Han är chauffören — fattar du? Alla får en del. Istället för att det är nån annan som ska ta en del.


Efter intervjun går vi ut för att fotografera. Stämningen är skämtsam och Blizzy växlar mellan att hälsa på alla som vi går förbi och posera för kameran. Jag får en vibe av att han är omtyckt i Husby, och den bekräftas för varje människa som Blizzy småpratar med i fem minuter. Vi får en rundtur genom området, medan Blizzy berättar för oss om sina barndomsminnen från skoltiden. När allt är avslutat känner jag att jag precis fått prata med en människa som fångar själen bakom svensk hiphop. Blizzys intervju landade i mycket diskussion kring Husby, och det var inte ett sammanträffande – svensk hiphop är starkt rotad i områden som just Husby, där allt en har är varandra. Blizzys val av artister att jobba med och hans driv att göra skillnad i folks liv symboliserar en av hiphopens mest ikoniska rader: “alla ska äta.”

Första delen av Blizzys album PHOENIX släpps på fredag 12/6.

/

Intervju: Blizzy

Mejla skribenten!