Foto: P. Esse Carmback

AKI:
“Det vi drömde om förut händer nu”

Tiotalets svenska hiphopscen dominerades av gruppen Labyrint, som utgjordes av medlemmarna AKI, Jacco, Dajanko och DJ Sai. Tillsammans skapade de musik som satte stora spår i hiphop- och reggaevärlden i Sverige. Efter tio år gick gruppen skilda vägar, men för AKI fortsatte solokarriären. Idag släpper han sitt fjärde soloalbum TACK och det känns som ett kärt återseende. Jag ringer upp Aleksi Swallow, som han egentligen heter, en regnig oktobermorgon för att diskutera Labyrints musikaliska arv, hans nya musik och framtidsplaner.


Så, hur känns det att få släppa ifrån sig albumet TACK?
– Det är alltid skönt att släppa skiva, för då vet man att man kan påbörja nästa! Det är skönt att den är klar.

Du inviger albumet med låten Tack som är en hyllningslåt till hiphopen. Du skippar refrängen i låten. Varför det?
– Jag har gjort många sådana låtar som är utan refräng. Då är det oftast att man bara börjar skriva och så tar man det dit låten tar en på något sätt. Ibland känns refräng onödig, och Tack kändes inte som en låt som behövde en refräng.

“Det känns lite som att hiphop har tagit mycket skit, speciellt nu när det har blivit så populärt som det är.”

Varför var det viktigt för dig att ha en sådan låt som Tack som öppning?
– Det är ju ett tacktal till hiphopen och till livet, det var viktigt att göra en sådan låt över huvud taget! Det känns lite som att hiphop har tagit mycket skit, speciellt nu när det har blivit så populärt som det är. De som aldrig vetat vad genren ens innebär har helt plötsligt åsikter om den. Jag känner att jag ville vara motvikt till åsikterna och förklara vad hiphopen betyder.

Musikvideon till Tack är en samling av små klipp där svenska hiphop-ikoner mimar till låten. AKI berättar att det kändes passande för temat att ta med människor som delar kärleken till hiphop. Hans första tanke till musikvideon var att samla alla på samma plats och anordna en fest. Idén slopades på grund av pandemin.

Hur ställer du dig till den nya vågen av hiphop?
– Den är fet! Det är inte riktigt min musiksmak, men det finns mycket av det nya som jag tycker är skitbra. Hiphop har blivit den nya poppen, så det finns många som försöker låta som varandra.  Jag kan känna att det saknas lite originalitet jämfört med förut. 

AKI utvecklar:
– Jag vill inte låta som en bitter gubbe; jag är glad för att hiphopen tar plats! Hela independent-rörelsen, att man släpper utan skivbolag och ändå dominerar listorna, det är jättehäftigt! Det vi drömde om förut händer nu. Sedan är soundet inte nödvändigtvis det jag själv gillar. Jag kan ändå uppskatta det och se det för vad det är, och det är jävligt fett!

Dagens svenska hiphop har ibland refererats till som snabbmatsmusik; att kvantiteten stundtals väger mer än kvaliteten. AKI påstår att det är en smaksak, men håller med om att det inte fastnar på samma sätt och att man snabbt klickar vidare till nästa låt.

– Ungdomarna måste hitta sitt egna sound. Jag ser det som ett svar på all hiphop som kom innan, som var lite preachy och politisk. Motreaktionen blev nutidens hiphop. Nu handlar det om designerkläder och ytliga grejer. Snart kommer det komma ett svar på detta också, med mer substans i texten. Det går i vågor, som det alltid gjort! Det är skitfett att se att den är så levande som den är. 

Känner du att du fick uppskattningen du förtjänar trots att ni, på er (Labyrints) tid, blev utfrysta från mainstream radio och galor?
– Vi turnerade konstant i tio år! Vi kände kärleken direkt från folket, så på så sätt fick vi uppskattning. Priser och radio har aldrig ens varit vår grej, så det känns lugnt ändå.

AKIs svar för tankarna tillbaka till Labyrints storhit Ortens Favoriter, som idag har kommit att bli någon sorts allsång, och textraden “Pass på era recensioner och priser / skiter i för vi är ortens favoriter”. Hjärtat blir helt varmt av påminnelsen.

Nostalgin läggs tillfälligt åt sidan när vi istället diskuterar albumets andra spår, Tömmer Magasin, där AKI gästas av R&B-sångerskan Blen. Refrängen på låten är en tolkning av Adina Howards 90-talshit Freak Like Me. AKI berättar att det var Blen som fick upp melodin i huvudet under en session i studion. 

Du har varit sparsam med features i albumet, men samarbetar med Blen på två låtar. Varför just Blen?
– Vi jobbar bra tillsammans. Hon är en otrolig talang, skitduktig! Det är roligt att göra låtar med henne och det kommer säkert komma mer också.

Vet du redan från början när du gör en låt om det ska vara en feature på den?
– Nej, inte direkt. Det kommer när man väl börjar skriva! Som du sa har jag varit väldigt sparsam med samarbeten på TACK, men till nästa skiva kommer det vara bara features på varje låt… Lite gamla legender, lite nya!

Foto: P. Esse Carmback

Du sysslade ju med singelprojekt under Labyrint-tiderna också. Hur avgjorde du vilken låt som skulle vara din och vilken som skulle vara Labyrints?
– När vi höll på med Labyrint så var gruppen fokuset. Jag hade hjärnan där hela tiden, allt annat var sidogrejer. Sedan kände man ibland att en låt inte passade Labyrint alls, då blev det en egen låt! Det fanns också perioder när jag ville skriva hela tiden, och om inte grabbarna var lika hype på det så blev det eget.

Du har ju i vissa låtar på dina soloprojekt med Dajanko eller Jacco. Varför blev det ändå en AKI-låt istället för Labyrint-låt?
– Om båda är med blir det en Labyrint-låt, sedan finns det ju vissa låtar där bara en av de är med. När jag vill ha med någon att gästa så är Dajanko och Jacco fortfarande mina favoritartister, om jag kan få med dem är det skitfett!

Finns det någon artist som du inte ännu samarbetat med som du gärna skulle vilja släppa något med?
– Ja, det finns ett par. Jag ska nog inte nämna för mycket då jag hoppas att de blir med i min nya skiva!

Jag antar att många låtar också lämnas osläppta. Hur väljer du ut vilka låtar du ska välja till albumet?
– Sanning, jag brukar släppa det mesta jag spelar in. Om det har gått så långt att jag spelar in det så brukar jag ha idén ganska klar om hur låten ska bli, och då släpper jag den faktiskt!

TACK innehåller en kärlekslåt också, Torka, och albumet är flerdimensionellt i känslor och uttryck. Vilka känslor tycker du är enklast för dig att översätta till musik?
– För mig är det sjukt nog enklast att hitta det ledsna, det melankoliska. Det är enklare att göra en sorglig låt än en glad låt. Fast allt beror ju på hur man mår…

AKI uttrycker sig inte enbart genom musiken. Han jobbar nämligen också på en pjäs vid namn Bra Där! som ska visas på Uppsala Stadsteater från och med april nästa år. Pjäsen är en hiphophistoria med specialskriven musik. AKI berättar att han tidigare har hjälpt till med att skriva och bearbeta manus till teaterns föreställningar, och att det var deras idé att nu göra en hel pjäs. 

Jag tror Uppsala stadsteater hade någon tanke om att vi skulle göra en Labyrint-pjäs, men jag, Sai och Dajanko hade en helt annan idé. Den ska handla om en ung kille som vill lyckas med musiken samtidigt som han brottas med vanliga ghetto-problem. Det är något teatern inte har sett förut, så det blir häftigt!

“Jag vet inte om jag vill vara, en såhära… 45-årig rappare. Jag skulle hellre vilja vara en 45-årig teater-shuno, haha!”

Vad fick dig att vilja gå in i just teatervärlden?
– Jag har alltid varit intresserad av film och teater. I nästan alla Labyrint-videos har jag varit med och skrivit manus. Jag har alltid velat ta steget och hålla på med film. Plus, jag börjar bli äldre nu! Jag vet inte om jag vill vara, en såhära… 45-årig rappare. Jag skulle hellre vilja vara en 45-årig teater-shuno, haha!

Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit i din karriär än så länge?
– Jag är jättestolt att vi gjorde det vi gjorde med Labyrint. Det är omöjligt att prata om svensk hiphop utan att nämna oss. Det vi alla egentligen ville var att liksom make a mark. Man ska komma ihåg oss precis som man kommer ihåg Latin Kings. Det är en skön känsla.

Intervjun avrundas med en anekdot om AKIs favoritspelning genom åren. Han tar oss tillbaka till 2012 då Labyrint spelade på festivalen Peace and Love. AKI berättar om nervositeten de kände när det tio minuter innan spelning var helt tomt i publiken.  På ett ögonblick fylldes dock området upp till den nivå att området spärrades av och människor satte sig i träd för att få se spelningen. Labyrint slog publikrekord på festivalen, och AKI berättar att han inte hade förstått hur stor gruppen var förrän dess. Sedan nämner han dessutom Labyrints avlsutningspelningar i Stockholm och Uppsala 2019. Han förklarar det som en magisk känsla att se gruppens familjer, och speciellt mammorna, i publiken.