Foton: Alexander Molander

Agitator: “Vi vill att folk ska bli livrädda”

Technobasgångar, lila himlar och en ständig fixering vid Gud har blivit grundreceptet för storstadens kanske hetaste nya band. Agitator, som av impuls bildades på en rökfylld lägenhetsfest, hann knappt ta studenten innan de slungades ut i indiesverige. KULT Magasin mötte upp det hypade Stockholmsbandet, precis innan de släppte debutalbumet Jag trivs bäst där du är, som anlände den andra februari.

– Man måste vara lite livrädd. Alltså känna pulsen. Annars är det ju inte värt. Då kan man lika gärna börja med att vara revisor, säger bandets sångare Felix Lindström

Som vilken annan grådassig lördag i februari präglades även denna av snöblandat regn, allmän nedstämdhet och inställda tåg. Stockholms alldeles egna Agitator anländer till ett dunkelt Malmö för att påbörja inspelning av skiva nummer två efter några timmars försening, ersättningsbussar och ordlekar i kroppen.

Första vattenhålet efter väskorna dumpats på boendet: Kirsebergs falafel.

– Det är farligt att vi bor så nära här. Hellre detta än en halvhjärtad husmanskost, säger Jacob Setterberg, trummis i bandet.

– Det här kommer att bli min husmanskost, fyller basisten Vilgot Andersson i.

Det tjötas, dras internskämt och flyttas runt stolar samtidigt som shawarma, falafel och burkläsk hovas ut i omgångar. Alla grönsaker, blandad sås. Inget tjafs. Slutbetyg: en åtta.

Agitator bildades 2021 av fem livshungriga 17-åringar som ville skapa oväsen. Idag, två år senare, har de både hunnit sluta gymnasiet och blivit ett helt annat band än vad de från början tänkte.

– Det var en hetsig, hetsig kväll. Jag och Tage drack massa Grapefruit Screwdrivers. Så ropade jag ut att “vi ska starta världens mest aggressiva band genom tiderna!“, förklarar bandets sångare Felix Lindström och syftar på gruppens synthspelare Tage Ruin

Han fortsätter:

– Vilgot, han kan spela bas! Jacob kör trummor. Men jag hatar gitarrer. Du, Stig, ska spela kundvagn

– Kundvagn? skrattar gitarristen Stig Wrethed för sig själv innan Felix fortsätter:

– Men dagen efter märkte jag att jag hade stressat lite. Ingen vill ju lyssna på världens mest aggressiva band. Så vi bestämde att vi skulle bli ett technoband istället. Och det är ju fortfarande techno vi spelar, men på ett väldigt mullrigt sätt. Och sen efter att mitt gitarrhat hade lagt sig lite, vände jag mig till Stig och frågade: “Stig, vi lirar om fem dagar. Du vill köra gitarr, va?” Men det får inte låta som en gitarr när du spelar. Det ska låta som en motorsåg”.

– “Vad fan säger du?” Berättar Stig att han svarade.

– Jag minns i alla fall att du visade mig någon extremt dålig SoundCloud-inspelning, fortsätter han.

– Och att det inte får låta som en gitarr när du spelar. Det ska låta som en motorsåg, berättar Felix.

Stig fick fem dagar och tre rep på sig att skriva gitarrdelarna. Och så blev Agitator världens mest aggressiva technoband, dock med gitarr. Efter att ha satt upp flyers på halva gymnasiet, trycktes det in 130 pers på en liten bar på söder. Nästan ingen var över 18.

Bandets livespelningar har sedan dess utvecklats till att låta som “plåtburkar där små kattungar slits itu”, som bandet själva beskriver det. De har blivit en hyllad liveakt bestående av fyra personer som står för mullrande motorsågande tongångar samt en karismatisk och kär Felix Lindström på frontmanspositionen, oftast klädd i kostym. Ett självklart förband till stora indieinstitutioner som Solen, Terra och Svart Katt.

– Vi vill att folk ska vara livrädda, menar Felix och syftar på bandets energiska livespelningar.

Bandet berättar att deras debutalbum kom till i Aerosol Grey Machine Studio. Ett ödetorp mitt ute i de skånska skogarna. Fyllt av buddhor, rökelse och lösspringande hundar. Där bokstavligt talat levde bandet på konservburkar samtidigt som Roxette-basisten Christoffer Lundquist bodde i huset de spelade in i och irrade runt som inneboende med bandets galenskaper.

– Han var som en ande som gav oss energi, säger Tage.

“Först kan man tänka sig att vi är på en uteservering i Italien där vi käkar oliver och dricker fruktnegronis. Men plötsligt hamnar man i en källare i Hamburg där det enda man har att leva på är två chilinötter och en distad gitarr..”

Någonstans mitt i denna popstjärneidyll blev debutalbumet Jag trivs bäst där du är till.

– Det är en jävlig schizofren historia om… stränder… gudar… lila himlar. En blandning av vackra och extremt sura platser, beskriver Felix Lindström trevande. Han fortsätter:

– Först kan man tänka sig att vi är på en uteservering i Italien där vi käkar oliver och dricker fruktnegronis. Men plötsligt hamnar man i en källare i Hamburg där det enda man har att leva på är två chilinötter och en distad gitarr.

– Vi skriver ju på ett ganska organiskt sätt. Nästan alltid blir det den första draften med första riffet och första jammet och första tagningen, som är den absolut bästa demon vi har av den låten, säger Stig.

– Låten Alla som jag kände dom försvann så jävla snabbt är från de första fem minuterna av vårt absolut första rep. Det är exakt den låten på pricken. Jag har det på video, säger Felix.

Redan innan debutalbumet släpptes började bandet spela in skiva nummer två. En mörkare, ledsnare och kallare sådan. Där honkeytonkgudar byts ut mot krossade knäskålar, och där de explosiva poplåtarna blivit ännu mer malande.

– Det har varit en kall jäkla vinter helt enkelt. Musiken har gått bra men det är inte som att det regnar flickvänner precis, säger Felix.

Han tar en paus och funderar.

– Men det var också kallare när vi skrev skivan. Det var kallt att gå till replokalen varje dag. Och vi blev av med vår lysdiod. Förut hade vi blinkande regnbågsljus i repan. Det var asmysigt. Nu är det som ett kylskåp.

– Och det kopplat till att det var ett psykiskt kallare klimat gjorde att det blev en kall skiva, vilket är jättebra. 

Stig fortsätter:

– Sen är vi ju alla stora fans av depprock. Och det är ju samma band som skrivit båda skivorna men du märker ju tydligt att flera av de nya låtarna föddes som depprocklåtar.

– Man kan inte heller göra samma platta två gånger, säger Felix och fortsätter:

– Det här låter rätt nu. Precis som förra plattan lät rätt då. Då drog vi runt, drömmande, och festade i Sollentuna och drack Grapefruit Screwdriver. Det gör vi nu också men inte på samma sätt. Nej, det här är ledsammare, än Screwdrivers.

– Ja, då var det Grapefruit och nu är det Dr. Pepper Amaretto! Fyller Jacob i.

– Klockrent! Skrattar resterande Agitator som i kör.

Efter att falafeln tryckts väntar det en vecka i Malmö för att börja spela in den nya deppiga plattan, samt en spelning tillsammans med Svart Katt innan det bär av tillbaka till Stockholm och jobb, universitetsplugg och post student-depression. Målet med livet som vuxen är en sak. Men målet med själva Agitator då?

– Det är svårt att veta helt ärligt, menar Stig.

– Göra världens bästa låt! Brister Felix ut.

– Är det målet? frågar Stig.

–Ja, det är väl ett mål!

Stig fortsätter:

– Det är svårt att säga vad målet är. På något sätt har vi slängts in i det. Vi bestämde det liksom på en fest. Och sen började vi spela. Och det var kul. Så tills man känner att det känns färdigställt.

– Så långt horisonten sträcker sig just nu. Det går inte riktigt att avgöra vart det blir. Men det är en ljus horisont. Det är en lila himmel. Målet kanske är att spela i en äcklig källare i Berlin, säger Felix. Han fortsätter:

“När folk dricker lasagne och käkar rosévin. Då är Agitator klara. “

– Och en solig dag i Vitabergsparken. 

– Samma dag? frågar Jacob. 

– Haha jävlar. Natten i Berlin och sedan glider man upp jävligt tidigt i Vitabergsparken. Medan familjerna sitter och käkar rosévin…

– Käkar rosévin?


– Käkar rosévin och dricker lasagne! I Vitabergsparken. Då! Då är vi klara. Då lägger vi av. När folk dricker lasagne och käkar rosévin. Då är Agitator klara. Eller när vi faktiskt lyckas göra techno på riktigt.