fbpx
Illustration: local_doctor/shutterstock.com

Internetdöden och konstens återfödelse

En vän till mig har skaffat en mentor. Mentorn jobbar på ett start-up som utvecklar framtiden, det vill säga, de utvecklar ett metaverse, en fiktiv mötesplats avsedd att möjliggöra sociala sammankomster som är totalt digitala. Mentorn menar att metaversen, som det just nu pågår kapplöpning om att utveckla först och bäst inom techbranchen, är framtidens sätt att umgås, arbeta och i det stora taget leva på. Jag frågade min vän vilka techföretagen tror kommer vilja använda dessa digitala mötesplatser, som exkluderar de mest mänskliga faktorer av socialt umgänge. Alla, var svaret. Alla kommer vilja vara i metaverse. Jag och techkillarna lever uppenbarligen i olika världar (visserligen inte oförutsett) för den enda rimliga framtid jag ser är diametralt motsatt till att öka förenligheten mellan det verkliga livet och det digitala – jag tror på internetdöden.

När jag pratar med vänner och bekanta ur min egen generation, generationen som vuxit upp med internet ständigt närvarande som ett utgångsläge för sociala relationer, säger samtliga att deras barn ska uppfostras utan internet. Utan internet, sociala medier och skärmar, helst ska de leka med pinnar och kottar. Vi är lamslaget utleda på att leva livet digitalt. Mest av allt är vi totalt klara med att ständigt hålla uppmärksamheten uppe genom att uppdatera våra flöden och kanaler. Efter år och år av att ha följt med har internet vridit vår uppmärksamhetskapacitet till max. Vi följer oavsiktligt med i omvärlden, politiken, tankarna, åsikterna. Länge har våra liv kretsat kring spaningar, denna outsinliga källa till innehåll som bygger på tolkning av verklighetens omständigheter. Det är spaningarna (sorry not sorry) som först i ledet kommer skickas till offeraltaret när uppmärksamheten tar slut.

I våras debatterades, som många gånger förr, författarskolornas elitism och produktion. Det skrevs att de som blir antagna till författarskolornas författarskola Biskops Arnö är de som skriver politiskt och samhällskommenterande. Budskapet är det som premieras hos aspirerande författare. På liknande vis efterfrågar lärarna på landets konstskolor förklaringar och beskrivningar av verken de producerar och dess innebörd. Det vittnar om att konsten måste betyda något för att vara något. Kanske är det för att vad som är kommersiellt gångbart inom konsten är det som är enkelt att förstå. Vi behöver att konstnären lägger tolkningen i händerna på oss för att kunna uppskatta konstens värde. Budskapet är konstens motsvarighet till spaningar och jag misstänker att det snart är dags att sända även det in i döden.

När internetdöden kommer, jag uppskattar att vi har omkring fem till tio år kvar, kommer även budskapets död. Metaverse är inte framtiden, tvärtom vill vi leva som förr. Vi vill vara ouppmärksamma, nästan disträa i syfte att kunna känna och vara, utan att tänka och uppdatera. Viljan om att konsten ska säga oss något om samtiden kommer ersättas av en vilja om att den inte ska betyda någonting överhuvudtaget. Vi vill ha verklighet, tomhet. En äng full av vitsippor. Det är vackert att se på. Vi kommer vilja läsa en berättelse utan handling om hur kaffet smakar en måndag. Det smakar tomhet. Sluta fylla oss, töm oss istället.

Text: Simone Nathanson

/

Internetdöden och konstens återfödelse