I sommar är vi alla georgier – i hjärtat
Det finns en tid, vissa år, när stadens puls når ett annat tempo. Uteserveringarna är överfulla, storbildsskärmarna blir som en konstant fond mot de ljumma junikvällarna. Parkerna förvandlas till dansgolv. Det är något magiskt med mästerskapssommaren – den förenar kreti och pleti med huliganerna och drar även de mest oväntade entusiasterna in i sin värld.
Förra sommaren, under damernas fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland, var allt upp och ner. Klockan ställdes 08.30, kaffet bryggdes med sömndruckna händer, frukosten avnjöts framför tv:n. Avspark klockan 09.00 – en tid som först kändes helt bisarr – blev snabbt en del av morgonrutinen. Det var något busigt, förbjudet, med att starta dagen med två timmar av passionerat tyckande, svordomar, tyckande. Men det funkade. Det blev succé. Med förra årets eufori i ryggen var alltså förväntningarna inför fotbollssommaren 2024 skyhöga.
Men så blev det inte. Sveriges herrlandslag misslyckades, återigen, att ta sig till ett mästerskap.
Men det naturliga dilemmat i sommar blir: vem ska man nu investera sin själ i under sommaren?
Förhållandet till det svenska herrlandslaget i fotboll är för närvarande komplicerat. Jag ställer mig mycket tveksam till danskar som ska leda ett svenskt landslag (och norska tonåringar som representerar Sverige i schlager-EM). Jag drömmer ibland önskedrömmar om Erik Hamrén. Ja, han kanske inte var den starkast lysande stjärnan på tränarhimlen, han hade ingen vidare fotbollsfilosofi men han tog oss i alla fall till mästerskap.
För att fotboll, eller kanske lagsport i allmänhet, ska bli intressant för den breda massan måste det finnas någon slags dragningskraft, något slags newtonskt yttre kraft-läge som påverkar en.
Jag finner mig själv ibland försjunken i polsk division 2-fotboll, vetandes noll om något av lagen. Och än mindre om hur de uttalas. Ja, det är sjukligt, men det är självklart inte ett talande exempel. Gemene mans förhållande till fotboll är lika med känslor, vare sig det handlar om klubb- eller landslag. Och dessa känslor kommer med (o)jämna mellanrum fram vissa somrar. Men det naturliga dilemmat i sommar blir: vem ska man nu investera sin själ i under sommaren?
Med risk för nörderi så ser de sex grupperna till sommarens EM ut som följande:
Grupp A: Tyskland, Ungern, Skottland, Schweiz
Grupp B: Spanien, Kroatien, Italien, Albanien
Grupp C: England, Danmark, Slovenien, Serbien
Grupp D: Frankrike, Nederländerna, Österrike, Polen
Grupp E: Belgien, Slovakien, Rumänien, Ukraina
Grupp F: Portugal, Turkiet, Tjeckien, Georgien
Tyskland, Spanien, England, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Portugal är helt enkelt för bra. Ungern, Polen, Slovakien och Turkiet går bort i egenskap av auktoritära länder. Danmark? Absolut inte. Broderfolk, men inte i mästerskapssammanhang. Ukraina står vi bakom i alla väder, men i detta fall känns det lite FÖR väntat. Vi har ju i princip samma färg på flaggan ändå. Österrike förlorade vi mot två gånger i kvalet till EM. Uteslutet. Slovenien och Slovakien känns som möjliga kandidater, men faller även de bort pga alldeles för lik flagga.
Det här lämnar oss med Skottland, Schweiz, Albanien, Kroatien, Serbien, Tjeckien, Rumänien och Georgien. Av någon anledning landar valet på det sistnämnda.
Georgien. Landet som ALDRIG varit med i ett mästerskap. Landet som slog ut Grekland på straffar efter 0-0 i kvalmatchen. Landet med orange vin, ett oförståeligt skrivspråk och med drömmar om ett EU-medlemskap. Landet som på senaste tiden har kokat av uppror, ett folkets vrål mot den så kallade ryssvänliga agentlagen. Landet där gatorna fyllts av vanliga människor som vägrar tystna, som vägrar låta sin rätt till demokrati trampas på. Det är för bra för att inte ta.
