fbpx
Illustration: Anna Nygren

Hur ska vi göra med kroppen och makten?

”Du är inte söt, du är inte en ung och snygg tjej, du är ingen tjej över huvud taget, du är inte ens människa.”

Så säger cheerleadingcoachen Colette French i Megan Abbotts roman Om du vågar, som också filmatiserats till Netflix-serien Dare Me. Hon beskriver vad som händer i en perfekt cheer-pyramid. Ett upplösande av mänskliga värderingar, en regression till en simpel kropp, en total kroppslighet, bortom ålder och skönhet, bortom kön, bortom mänsklighet. Hon beskriver den estetiska sportens process.

Något liknande sker i en annan Netflix-serie, Spinning Out, där bipolära Kat Baker är en elitsatsande konståkerska. Isen är hennes arena. Piruetterna är hennes skräck och frälsning. När hon åker paråkning tillsammans Justin Davies blir deras kroppar något annat än mänskliga, de blir ren estetik, de blir risktagande kroppslighet.

Om detta kommer denna text handla.

Dare Me skildrar Addy Hanlons relationer till övriga cheerleaders, främst bästisen Beth Cassidy, och till lagets coach. Det är en berättelse om prestation och träning, om extrem hårdhet. Cheerleadinglaget blir en arena för maktspel, särskilt mellan Beth och coach French. Här finns en uppväxtskildring begravd, ett minne av barndomen, bästisskapet som knakar i fogarna. Här finns killarna, men, de är i bästa fall sekundära, och ännu oftare bara en sorts metafor eller medel för de verkliga relationerna, de mellan tjejerna. Här råder en flickexklusivitet, en begränsad separatism.

Jag tänker att det handlar om:

KROPPEN.

Och makten. Jag kan inte sluta kolla, kan inte få nog. Min hunger är som deras hunger. Som om jag levt i veckor på bantningsmedel och spyor, som om jag sitter i publiken och längtar efter att vara del av gruppen. Det är ett begär, efter närhet, bekräftelse, en berusande känsla. Kroppen har en makt, en i högsta grad sexuell makt. Men en makt som lätt vänds mot kroppens ägare, blir ett hot. Makten och farligheten. Makten på gränsen till övergreppet. Det är i detta farliga som tjusningen ligger.

Här finns hela tiden skadorna.

RiRis tänder som sparkas ut av en gympasko, blodet som faller ut ur munnen, munnen som ett öppet sår. Kats tänder som borras in i överarmen tills huden blöder. Såret i huvudet som blir till ett ärr under håret.  De avslitna ligamenten. Smärtan att övervinna. Kroppen som är perfekt och som skadas. Hårdheten, hårdheten.

Jag tänker att det handlar om:

KROPPEN.

Och generationer. Det är relationen tränare-elev, coach French är inte mycket äldre än Addy, men hon är ändå en annan generation, hon bär på åldern. Hon ska bära visdomen. Den som alla vill åt. Dasha, Kats tränare, är betydligt äldre. Men coach French och Dasha delar bakgrund, de har varit champions. De bär vinnarinstinkten, de ska föra den vidare. I Spinning Out finns också mamman (totalt frånvarande i Dare Me, vad som är mest destruktivt för dottern är svårt att avgöra). Mamman som vill förverkliga sina egna drömmar genom Kat och systern Serena. Mamman som fört sina bipolära gener vidare till Kat, som skippar mediciner och går in i galenskapen för att det är där nerven finns. Kontrollen bortom kontrollen. En kropp som kan fokusera, uppgå i något större. Jag kan inte sluta fascineras. Jag drömmer om en kroppslig relation till min egen mor. Jag drömmer om en hård närhet, där jag kan hitta en sexualitet bortom sexualiteten, en konst i konkurrensen, en mening med allt, ALLT.

Jag återkommer till citatet i början. Att inte längre vara tjej. Något icke-mänskligt, att träna tills man inte längre är mänsklig. Som om kroppen kan gå ut ur den socialkonstruerade kontexten.

Om man lite slarvigt läser Judith Butler om performativitet förstår man att kön är en konstruktion. Kön skapas, är en performance. Butler säger att kön inte finns förrän det görs. Och också, att man endast blir människa genom att bli könad. Butler är så himla kritisk till den här processen, eftersom den utesluter människor som inte är könade från människoskapet.

Jag tänker, att KROPPEN, i den estetiska sporten, i laget, i paret på isen, i rörelsen, är en sorts sätt att bli något bortom det mänskliga. En sorts kryphål. Ett alternativ. Man kan vara människa, eller man kan vara cheerleader. Detta fascinerar mig. Kanske är det min känsla av att aldrig riktigt göra flickskapet på rätt sätt, min känsla av att vara mer alien än människa, som tilltalas av detta kroppsliga kollektiv.  

Det är såklart möjligt att också läsa hela processen som ett skapande av ett flickuniversum, ett kvinnovarande. För dessa sporter är ju också så väldigt könsstereotypa. Men jag kan inte komma över att det är en slags överdrift som blir ett överskridande. Jag kollar, jag begär, jag känner en möjlighet.

Jag tänker att det handlar om:

KROPPEN.

Och tävlingen. Kroppsligheten härbärgerar en vilja till makt. Jag tänker på Viljan. Viljan som är en HUNGER. Tävlingen, nerverna, volterna, snurrarna. Det är:

Bättre än sex.

I livet utanför sporten finns det komplicerade heterosexuella spelet. Att bli åtrådd och uttråkad. Det ger inte tjejerna vad de vill ha. Det finns bara i laget. I närheten till andra tjejers kroppar, närheten till den egna kroppen. I fientligheten och vänskapen. Begäret och åtrån. Att vara flicka och begära flickkroppen.

Att jag inte kan sluta fascineras av detta. Jag har aldrig känt mig intresserad av monogama förhållanden, eller snabba knull, eller gos i tevesoffan, äktenskap, delat bankkonto, one-night-stand. Jag vill bara ha en ren kroppslighet, jag vill ha sex utan sex. Och nu, i detta, känner jag mig bekräftad.

Jag tänker att det handlar om:

KROPPEN.

Och om svaghet och styrka. Det alltid farliga, som ligger under huden, ovanpå huden. Det handlar om en styrkans destruktivitet. I Spinning Out manifesteras det i bipolariteten och det okontrollerbara. Men det finns också i disciplinen. Den okontrollerbara kontrollen. Jag tänker:

Vad ska man göra med kontrollen, med styrkan man inte kan kontrollera, självdisciplinen som överlappar självdestruktiviteten, självdestruktiviteten som drar in alla omkring i en skadospiral, detta förstörande som är så mäktigt och kraftfullt och lockar med sin frihet?

Jag njuter och våndas av hur det spårar ur. När det börjar handla om svart magi och ond energi. För begäret är just detta. Det är glitter och underbart och alldeles livsfarligt.

Livsfarligt som i att Dare Me slutar i död och försök att dölja inblandningen i denna. Här spelar ett visst armband en viktig roll. Det är ett armband med en så kallad hamsa-symbol. Google säger:

Betydelse: Hamsa hand eller även kallat Fatimas hand är en symbol som har använts sedan Mesopotamien som symbol för gudinnan Ishtar eller Inanna. Det är idag framför allt en muslimsk och judisk symbol för gudomligt beskydd mot det onda och anses också bringa tur.

Jag tänker på beskyddet. Att skydda sin galna mamma från sig själv. Att skydda med lögner. Att skydda sina systrar och vänner från övergrepp och våldtäkt. Och från sig själva. Ett skydd som samtidigt är slag, krav, befallning. Jag tänker på det onda. Det onda i godheten.

Kärlek är en sorts mord, säger Beth. Jag tänker på ömhet som en sorts våld, omhändertagande som förstörande, välvilja som lustmord.

Dare Me och Spinning Out ger mig kärlek genom mord. Ger mig kropp genom estetik. Ger mig ett alternativ, en utväg. Det är så komplicerat. Det är verkligen inte sunt. Det är en femininitet som skadar sig för att stärka sig. Det är så komplext. Det är, som livet. Det är på topp och det är over the top. Det är hemskt. Mina muskler bränner. Jag känner en kropp med möjligheter och begränsningar. En kropp som tillåts vara annat än människa. Jag känner, begär. Det finns bara frågor och problem, det finns inga svar. Det är bara att fortsätta.

Text: Anna Nygren

//

Hur ska vi göra med kroppen och makten?