Bild: shutterstock.com/Ralf Liebhold

Hur Bruce Springsteen hjälpte mig förstå min familj

Min gamla morfar har ofta talat om att norra Dalsland, där han har slagit sig ner till slut, är platsen gud glömde. Och visst kan det kännas som att alla har glömt bort platser som Torrskogs socken, om de någonsin ens visste att den existerade. Med ett par hundra invånare, en kyrka, och inte mycket mer, verkar dess trasiga landsvägar och åldrande befolkning inte mycket för världen. För mig har dock de dalsländska skogarna en speciell koppling till en av mina allra största musikaliska hjältar. Varje lång roadtrip från Stockholms betong upp till Dalsland tonsattes främst av en man, utvald av min ömma moder – Bruce Springsteen

The Boss var en enorm närvaro i min mammas liv, men för mig var det töntig musik. Ända sedan jag hörde Can I Kick It på en bilradio vid en fotbollsträning hade det varit hiphop för hela slanten i min värld. Jag ville inte lyssna på mina föräldrars musik, som kändes dammig och vuxen. Hiphop var coolt. Springsteen, med all sin överdrivna romantik, var absolut inte cool. 

Allt detta skulle komma att ändras på Ullevi sommaren 2016. Det var, i min mammas ord, dags för “ett nytt kapitel i sönernas uppfostran”. Vi skulle frälsas i rockens gospel, och äntligen förstå storheten i Bruce Springsteen & The E-street Band. Jag var skeptisk, men det odödliga saxofonsolot i Born To Run blåste bort varenda spår av cynism. Mamma hade haft rätt – det här var mäktig musik, omöjligt stor musik, musik som tog dig hårt i axlarna, skakade om dig, och uppmanade dig att göra… NÅNTING! Tillräckligt mycket bläck har spillts på att beskriva hur Bruce Springsteens musik låter, på att lovorda dess melankoliska texter, dess melodier som känns som att de existerat för alltid, dess enorma instrumentala kraft. För mig fick dock musiken, som den gör för alla, en speciell innebörd.

“Genom Springsteen kände jag en koppling till sakerna som hade format morfar, och i sin tur min mamma.”

Efter konserten behandlade jag The Boss som gospel. Jag tror att min besatthet med att lyssna på ALLT Springsteen hade gjort – klassiker, livealbum, throwaways – delvis drevs av en vilja att förstå en del av min familjehistoria som jag haft svårt att relatera till. Min mammas sida av släkten har alltid präglats av en jävla arbetsmoral – de var vana vid tuffa tider, arbetarlivet, och en tillvaro som i jämförelse med min bekväma stockholmska medelklassupväxt var spartansk. Det här var något jag, med min bohemiska slacker-attityd, aldrig riktigt hade fattat, och nog aldrig riktigt kommer fatta helt. Men genom Springsteen kände jag en koppling till sakerna som hade format morfar, och i sin tur min mamma. 

Arbetarklassens desperation i Factory från Darkness On The Edge of Town: “Through the mansions of fear, through the mansions of pain I see my daddy walking through them factory gates in the rain.” Giftermålets oerhörda komplexiteter i titelspåret från Tunnel Of Love: “The lights go out and it’s just the three of us  / You, me and all that stuff we’re so scared of.” Och till sist Thunder Road från Born To Run och viljan att slå sig FRI och springa iväg från allt, mot en ljus och osäker framtid: “It’s a town for the losers / We’re pulling out of here to win.” Jag har gråtit tårar till alla dessa album, och när jag har gjort det har jag undrat om min mamma har gråtit samma tårar. Om att, som ung, göra mackor till farsan som tågar iväg mot en till dag som knegare. Om de svåra stunderna i hennes äktenskap med min kära farsgubbe (fortfarande tillsammans, efter över 25 år). Om behovet att springa iväg från allt, mot en annan framtid för henne och hennes barn.

Min morfar lever nog fortfarande i verkligheten som beskrivs i många av Springsteens låtar, där ute i sitt stora ensamma hus vid sjön Lelången i Torrskog. Han går fortfarande upp tidigt och jobbar varje dag, och verkar allergisk mot folk som bara sitter still och tar det lugnt när det finns arbete att utföra. Även om jag älskar honom är vi fortfarande väldigt olika människor, men genom musiken har jag nog fått lite mer förståelse för varför han är som han är, även om vi formades av väldigt olika omständigheter. 

Så även om era föräldrar har riktigt dålig smak och gillar typ Michael Bublé kan det vara värt att ge deras musik en chans. Någonstans i den kan ni nog få större inblick i deras berättelse, eller i alla fall lite feta jävla gitarr-riff. Om jag väl själv får barn kommer jag tvinga på de Tjuvjakt, dra med de till Kendrick Lamars avskedsturné, och hoppas att de försöker förstå hur stort det var för mig – they owe me that much.