fbpx

Höstens recap – albumen som fångat vår uppmärksamhet

Vi börjar sakta men säkert närma oss höstens, och därmed även årets slut – julen är nu bara några veckor bort och man inser att de senaste månaderna swishat förbi i en svindlande fart. Vi vill därför ta tillfället i akt att blicka tillbaka på de melodier, rytmer och texter som vi fått ta del av under denna tid och dissekera de musikaliska verken som har trängt igenom vardagsbruset och touchat oss på något plan. Kanske en sensation, kanske ett platt fall, kanske något däremellan. Läs, lyssna och häng med på en musikalisk recap av albumen som präglat hösten 2022!

PS! Ni glömmer väl inte att titta till vår On Replay-spellista med musikreaktionens mest spelade låtar för tillfället? Du hittar också våra övriga recensioner från månaderna som gått här.


Sköt er själva så sköter jag inte mitt

Joel Alme

Ingen skriver om svenskt vemod som Joel Alme. Där vissa andra kanske romantiserar sena kvällar på krogen och stökiga ungdomsår hittar man inte mycket av den varan här, i alla fall inte textmässigt. Det finns inte många lyckliga slut i trubadurens historieberättande, men han målar med en pensel som är unikt skarp – det är fåordigt pratsjungande som lyckas säga enormt mycket på kort tid. 
Ljudbilden å andra sidan är som en varm kram på en kall höstdag, med fantastiskt krispiga gitarrer och stråkar som gifter sig perfekt med Almes melankoliska stämma. Sköt er själva så sköter jag inte mitt är 25 minuter av rå och bitter perfektion.

Betyg: 8/10

Anton Ånell


Bad Influence

Ojerime

Vad vore en höst utan R&B-toner som man kan romantisera sin tillvaro med? Ojerime prickar helt rätt med sitt femte album Bad Influence, som med sina nio mjuka, harmoniska spår  känns som en varm omfamning i höstmörkret. Produktionen är genomtänkt från början till slut med smakfulla övergångar, utsökta val av gästartister och ljudbilder som smälter på tungan. Ojerime besitter en sensualitet som man lätt förförs av, vilket minst sagt blir tydligt för lyssnaren. Sista spåret Keep it Lo bjuder på en intressant produktion av Mura Masa, och Ojerime lyckas på ett fascinerande sätt förmedla en “I don’t give a f*ck”-text över en drömsk melodi, såsom bara hon kan. 

Albumet känns som ett greppbart och konkret projekt; det är inte spretigt och följer samma linje hela vägen. Om du är R&B-törstig är detta rätt album för dig – paketerat på bästa tänkbara sätt av södra Londons senaste soul- och R&Bstjärnskott.

Betyg: 7/10

Linda Lauermann


Blue Rev

Alvvays

När det kommer till att placera Alvvays senaste platta i en genre så verkar det som att musikkritikerna på nätet är osams. Vissa anser det vara “power pop”, andra tycker “noise pop” låter bättre. Anledningen är det nya albumets många influenser som är utspridda över indie- och alternativmusikens stora spektrum, som Alvvays urholkar och smälter samman för att skapa något helt unikt. 

Som album är Blue Rev kvickt och intensivt, vilket gör det otroligt underhållande att lyssna på. Låten Easy On Your Own? är högljudd och storskalig med sina panoramiska gitarrer, men däremellan lyckas även stunder av tystnad och lugn finna sin väg till lyssnaren. Under albumets gång kan instrumentalen utan varning övergå från kaos till totalt lugn. Denna kontrast gör det möjligt för kanadensarna att nå samma höga punkter låt efter låt utan att man blir trött.

Betyg: 7/10

David Brignoli


Dream Of Me

Holy Now

Om det är något Göteborgskt lo-fi drömpopband som man bör hålla koll på, så är det utan tvekan Holy Now. Ett band som nyligen släppte sin andra fullängdare, Dream Of Me. Här är det lågmält i både energi och tempo som gäller, men inte utan ett fullkomligt engagemang från de fyra bandmedlemmarna. Skivan bjuder på någonting både skavigt, ångestladdat och frustrerat, men presenterar samtidigt det som någonting ömtåligt och väldigt, väldigt vackert. Reverbdränkta gitarrer, falsettsång och sovrumskänsla är här mer än garanterade.

Betyg: 7/10

Gustav Stjernkvist


What Are You Into

Rebebe

När danska nykomlingen Rebebe släppte sin första singel DVDs i början av augusti sparkade hon in dörren med full kraft – det var svårt att värja sig mot den genretänjande, energiska experimentationen. Singel nummer två, Prozac, landade drygt två månader senare och lyckades, otroligt nog, göra samma karaktäristiska entré. 

EP:n What Are You Into kom i slutet av oktober, och innehåller tre spår utöver de redan nämnda: nedtonade Ronny, melodistarka Fiancé och ångestdrypande Want Out. På dessa fem spår lyckas Rebebe skapa en perfekt tonårscocktail och en kompromisslös musikalisk käftsmäll. Det vore en underdrift att säga att danskan haft en imponerande start – att med fem låtar etablera en tydlig, stark och alldeles, alldeles egen röst är ingen liten bedrift. Det ska bli ett nöje att se vad hon drar ihop framöver.

Betyg: 8/10

Daria Spitza


age/sex/location

Ari Lennox

Som lyssnare älskar vi att se hur artisters narrativa beskrivande utvecklas mellan album, och Ari Lennoxs age/sex/location är ett sådant exempel. Från frustrationen kring kärlek och dejtande i sitt tidigare album Shea Butter Baby får vi nu ta del av en mer självsäker Ari med full fokus på sin egen njutning och självkärlek. Vi möts av sensuell soul kombinerad med några av R&B-världens främsta spelare, som Lucky Daye och Summer Walker, vilket gör den soniska upplevelsen ännu mer amorös.     

Betyg: 8/10

Nardos Tekle


BORT MEN HEM

Bella Leonette

Medan post-rap ofta karaktäriseras av punk-element och destruktivitet à clipping., JPEGMAFIA, Injury Reserve eller indie-element och anti-rap från tastemakers som Bladee och Jean Dawson, har souliga Bella Leonette kommit upp ur en helt annan scen som blommat upp i Sverige på senare år. Med artister som Josef Slunge, OG Bella, Cleo och Broder John har svensk post-rap dragit mer inspiration från poesi, teknisk färdighet och, för att citera en annan svensk rap-pionjär, craftmanship

BORT MEN HEM uppvisar Bella Leonette sitt varierade craftsmanship till det yttersta, inte bara som poet, utan även som rappare och sångerska. Vad exakt det är som gör BORT MEN HEM så bra som projekt är svårt att sätta fingret på – det är så skarpt och välproducerat på alla fronter att det blir svårt att dissekera vilka element av denna EP som skulle kunna göras bättre. Resultatet är precis den typ av experimentation som förändrar landskapet kring text-driven soul, R&B och rap. 

Om du, kära läsare, någonsin känt att ’äkta musik’ tyvärr aldrig lyfts nog av kommersiella krafter, kommer du definitivt uppleva samma bittra känslor kring detta projekt. Förbannat av sin experimentation, och faktumet att den alternativa scenen helt enkelt är för smal i Sverige för att tillåta dess artister en stor nog paycheck att kunna växa, släppa mer musik och livnära sig på sitt briljanta hantverk. Men vi ber för Bella Leonette, då hon tillhör en klass för sig, och som med detta projekt visar att hon är en av Sveriges bästa artister.

Betyg: 10/10

Charles Lundman


Nånstans längs en bortglömd breddgrad

Månskensbonden

På nya albumet Nånstans längs en bortglömd breddgrad siktar Månskensbonden inte på revolution – han vet att hjulet redan är uppfunnet och att han inte behöver uppfinna det igen. Det gäller bara att hitta ett snyggt sätt att rulla det över åkern, och det lyckas han med mer än väl. 

Nånstans längs en bortglömd breddgrad bjuder på svensk indiepop som håller sig nära kärnan, och fokuset ligger på textförfattandet och de lätta melodierna. Produktionerna rör sig mjukt och böljande under fraser om livet, framtiden och gräsbeväxta verandor. Resultat håller sig inom ramarna, utmanar inte lyssnaren till den grad man hade kunnat önska, men är samtidigt finstämt, atmosfäriskt och varmt. Ett album som perfekt smälter in i höstens mer nedtonade terräng.

Betyg: 6/10

Daria Spitza


Inner World Peace

Frankie Cosmos

Amerikanska låtskrivaren Greta Kline, mer känd som sångerskan och gitarristen i konstellationen Frankie Cosmos, välsignade oss denna höst med sitt femte studioalbum Inner World Peace. Lyssnaren får kliva in i ett mjukt och färgglatt musikaliskt landskap med psykedelisk pop och texter som navigerar förvirringen i att växa upp. Albumets sprudlande och bubbliga ljudbilder tillsammans med de poetiska och sökande texterna känns som en metafor för övergången till vuxenlivet, hur man är kvar på lekplatsen men inte längre får leka. Att känna sig som vanligt men helt plötsligt förväntas förstå och klara av alltet. 

Albumet innehåller flera spår som verkligen fastnar, som den avskalade och lättsamma One Year Stand och den hjärtvärmande Wayne. Låtarna innehåller både introspektion och iakttagelser av omvärlden, många utan riktiga slutsatser vilket också känns som den rätta formen för albumet i stort. En öppen slutsats av att man trots allt gör sitt bästa lämnar lyssnaren på en munter not och gör att albumet känns som ett betryggande safe space. Gör er själva en tjänst, släpp ner axlarna och ta del av lite Inner World Peace.

Betyg: 7/10

Allis Sääsk Berglund


/

Höstens recap – albumen som fångat vår uppmärksamhet