”Hon gör aldrig
så mot någon annan!” 

De finns i allas kontext, åtminstone indirekt. Gubbhundägarna. Män med hund och kuk. De som vaknar övertygade om sig själva. De som till och med hatar andra män – men bara om det blir tydligt att deras världsbilder inte stämmer överens med varandra. Det kan göras tydligt genom mycket få ord, men allt som oftast bara genom att man får syn på varandra och liksom vet. Jag har sett pappa göra gubbhundägargrejer, han har till exempel sagt saker som ”hon drar aldrig när jag är ute med henne” – han har irriterat skakat på huvudet åt ungdjävlar som inte kan hantera sina hundar – etc. Men han är åtminstone jämställd i sina bedömningar, inga ursäkter oavsett kön eller hemkomst eller hårfärg. Men pli, det ska man ha.

I min hemby finns en gubbhundägare. Det finns massor av olika typer, såklart, eftersom det finns massor av olika typer av människor. Han i byn är en sån som på eftermiddagarna gärna byter om till oömma kläder i brunt och grönt och beigt. Helst med mycket remmar och spännen och dylikt, stora fickor och så klart något som indikerar vilken typ av hundras han vigt sitt liv åt. Kanske är det en brosch, ett virkat märke eller ett tryck på västen som också pliktmässigt träs över den kortärmade skjortan i bastant tyg. Under vinterhalvåret är denna väst inte sällan i gult, skimrande reflextyg utanpå en sjukt praktisk jacka. På fötterna har han grova skor. Stora, bruna läderklumpar som inte släpper in en enda procentandel fukt. Hela hans uppenbarelse, utseende och aura utstrålar redan att han vet bättre än dig. Han har ju de rätta grejerna, friluftsutrustningen, den som proffsen använder. Han går på rätt sätt, ser ut på rätt sätt och har den rätta rasen – och skogen har han bara utanför dörren. Det enda som fattas är att han ska få ha allt för sig själv också! Tyvärr har dock hans stora svart och vita Border collie-mix aldrig koppel på sig, och hatar allt som rör sig. Ni kan ju förstå varför detta är ett problem för alla andra.

Pappa möter den här gubben var och varannan dag när han är ute med vår högenergiska dalmatinerblandras Yamas, och varje gång blir det bråk. Jag vet det här eftersom pappa berättar det för mig varje gång det händer. Det är så pass förargande att det behövs ventileras. Gubbens hund är alltid lös så den springer fram och attackerar, varpå en situation som måste hanteras med muskler uppstår. Det är aldrig gubbhundägarens fel dock. För det är ju Yamas som ”retar upp henne” genom att titta snett, menar gubben, samtidigt som han håller i nackskinnet på sin dreglande best, som fortfarande vill mörda.

”Hon gör aldrig så här mot någon annan!” – och hela den raddan, kommer. Lika säkert som en Fernetspya i baksätet på en taxi efter en hård kväll, är hans bristande omdöme efter en hundattack. Det faktum att hans hund är lös har gått honom helt obemärkt förbi. Det är för honom inte ens en faktor att ha med i beräkningen. Trots att det under större delen av året faktiskt är olagligt. Det är ju resten av världen som är helt jävla orimlig, på fel håll, upp och ner. Surt står han i sin trädgård och stirrar på pappa när han går förbi medan hunden försöker äta upp staketet inifrån för att komma åt Yamas. Med armarna i kors meddelar han tydligt att pappa och Yamas är dumma i huvudet, inte genom att säga orden men genom att höja på ögonbrynen och skaka på huvudet. Pappa skjuter sin ilska mot honom med sitt bästa arga fejs. Föraktet strimlas i luften mellan de två männen.

Pappa har dock inte samma problem som jag har när jag möter gubbhundägare överlag. Jag behöver hantera att bli förminskad och mansplainad, inte bara att en främmande hund kommer mot mig eller att man måste hantera en ansvarslös person.

Utgångspunkten, när jag kommer med min hund, är nämligen för gubbhundägaren att jag inte alls besitter den kunskap han gör och därför definitivt både behöver och borde bli uppläxad för det. Han kanske till och med antar att jag vill ha hans ”hjälpande” kommentarer? Denna utgångspunkt har han utvecklat genom år av att aldrig bli stoppad och alltid få säga sitt och känna sig berättigad. År av att bli bekräftad för sin stora visdom som han inte sällan delar med sig av. För man orkar inte. Man orkar inte säga emot en stor man som är övertygad om sin sak – för då blir det aldrig mysigt att hantera. Då blir det obekvämt. Det går inte att komma förbi föraktet, oavsett vad man säger fortsätter gubben på samma spår. Och oavsett hur rimlig man är, hur kunnig man är, når man aldrig fram. Inte till gubbhundägare, som är alldeles dränkta i sin egen stolthet.

Jag brukar roa mig själv med att glänsa mot deras överdrivet förvånade ansikten när min ändå hyfsat vältränade hund spatserar förbi deras stirrande schäfermix eller vad det nu är, utan att reagera. Det händer faktiskt varje dag, och det är faktiskt en grej. De vill gärna gå nära, gubbhundägarna. Gå så nära och så långsamt som möjligt för att andras, kvinnors, hundar ska börja käfta mot deras, och så att de i sin tur kan dela ut sina överlägsna blickar. Kanske gå hem och dra en liten runk efteråt.

De gånger då jag förlorar för att min hund börjar skälla och dra mot deras blir jag alltid svinstressad, till min stora besvikelse. För jag vet att han flinar åt mig, att han fick lov att känna sig bäst en gång till, att han glor på mig hela vägen förbi som för att brännmärka mig med mitt misslyckande. Egentligen vill jag känna mig större än allt det där, alla de där små patriarkala detaljerna i min vardag som petar på mig. Vill kunna bäras endast av insikten att jag vet bättre, att jag vet att jag inte är en sämre hundägare bara för att jag är kvinna. Vilket jag ju förstår, men ibland är det svårt att komma över den initiala irritationen, som så lätt välter över i total värdslig uppgivenhet. De här små detaljerna är så många nu efter 27 år i livet att varje ny händelse – och framförallt såna här situationer som är så uppenbart maktpräglade, trots sin enkelhet – snabbt kopplas till den stora helheten. Allt som är skevt mellan kvinnor och män. Man vill ge dem en lektion, gubbhundägarna. Men det är inte ens jobb, man känner hur orden trycker i halsen men att de följs av känslan att det inte är lönt, så man håller käft. Man tittar bort, fokuserar på annat tills hans påträngande aura är borta.

Han kan vara solklar som med pappas favoritgubbe i byn, eller subtil genom att skicka halvirriterade leenden eller överdrivet stressade ansiktsuttryck som för att verkligen trycka på hur dum eller dålig de tycker att man är. En mindre kommentar i förbifarten som landar som en Vesuvio i nyllet. Det är redan för sent att försvara sig. Det är egentligen onödigt! 

Nej, gubbhundägare har formats färdigt. De är stöpta och klara. Alldeles för brydda om sig själva och sin egen övertygelse för att ens kunna överväga en förändring. Många onödiga diskussioner har lett mig till denna övertygelse. Det är alldeles för skamfyllt att ta ett steg tillbaka och själv tänka att man kanske gjort fel. Det skulle ju göra alla år på toppen helt värdelösa. Inte ens inombords kan tanken yttras utan att man förlorar kuken. Och den är ju typ den viktigaste komponenten i friluftsoutfiten. Tilläggas skall också att pappa absolut avskyr den här gubben, ända in i benmärgen. Han hatar honom så mycket att en ådra börjar bulta utåt i pannan på honom när han berättar om det. Den hånfulla överlägsenheten, eller det obestridda hatet mellan gubbhundägare är kanske det enda som, i sina värsta stunder, klår kvinnoföraktet.

En gång när jag hade nått en slags botten sa en god vän till mig: ”Vet du vad – en dag kommer de att dö ut, gubbjävlarna”, vilket i stunden skänkte mig glädje. Men det stämmer inte heller. För vissa män jag växt upp med, de som hade tendenserna i ungdomen, de kommer också att stöpas till gubbhundägare i en by. Eller motsvarande. Det finns fortfarande en grundinställning i vår värld som placerar kvinnor lägre än män på en skala som mäter allt. Detta är roten till alla problem, som är en konsekvens av denna grundinställning. Ett av dessa problem är gubbhundägare. Senast på tåget idag stod en gubbe med sin högst hetsiga rodegian ridgeback och spände sin föraktfulla blick i mig när min lilla lurvpelle började skälla och blev orolig. Den hund som gör ljud är den som förlorar, heter det ju, och inte helt förvånande är gubbhundägares hundar bra på att fördela sina aggressioner utan att yttra en enda stavelse….