Hiphop + Melodifestivalen = Sant?
Det har gått rätt många år nu sedan hiphop blev genren som, av all fantastisk musik, ligger mig närmast hjärtat. Jag uppskattar genren i alla dess former – gammalt som nytt, från boom bap till SoundCloud, Snoop Dogg till Dogge. Djupet i en Kendrick Lamar-vers, Yung Leans autotunade sorg, Kanyes flertalet mästerverk, den där Travis Scott-refrängen som inte lämnar hjärnan på tre veckor.
Och så älskar jag Mello.
Jag har verkligen kommit ut som stolt poptimist på senare år, men någon del av mig har alltid gillat – eller åtminstone varit intresserad av – Melodifestivalen. Några veckor om året går jag och ett par miljoner andra svenskar in i ett glitter-kitschigt schlagerkoma, en sorts parallellt universum som inte alltid har så mycket att göra med resten av musikvärlden. När Mello enligt mig är som bäst är det som pop in absurdum – mer överdrivet, mer extravagant, dummare, färggladare, konstigare och bögigare. Med andra ord: bättre.
Men kan just hiphop och Melodifestivalen blandas bra? Jag började fundera på detta en eftermiddag, och insåg att jag faktiskt har rätt dålig koll på min favoritgenre i Sveriges favorittävling. Gillar jag någon mellorap? Hur många raplåtar har ens varit med? När hände det första gången? Jag har gjort ett arkeologiskt försök att gräva fram hiphopens historia i Mello, för att se om något av det faktiskt håller måttet i relation till genrens mer hyllade och etablerade spelare. Nuuu kör vi!
Det gäller dej och mej – Crosstalk (1999)
Året före millennieskiftet var hiphop på svenska fortfarande ett relativt nytt fenomen, med mindre än tio år på nacken. I Melodifestivalen 1999 deltar Charlotte Perelli (som sedan vinner Eurovision), den eviga hiten (Du är så) Yeah Yeah, Wow Wow och den idag bortglömda popgruppen Crosstalk.
Låten är en housedänga om ett dåligt förhållande, med charmigt daterat sound – och BARS! En av gruppens manliga medlemmar (vars namn jag inte kan hitta någonstans) lägger i slutet av låten vad jag tror är den tidigaste rapversen i Mellohistoria. Tempot är imponerande högt även om luften tar slut lite på vissa ställen, och rösten påminner om Petter en aning. En rad som “om du inte kan förstå ligger du pyrt till, min vän” vore rätt kul att höra i en Dree Low eller Ant Wan-låt, men ribban för “hardcore” i Mello ‘99 känns betydligt lägre. All things considered: en helt okej början!
Bara du och jag – Balsam Boys (2000)
Åh! Millennium två! År 2000 vann Roger Pontare med Sveriges nya nationalsång, och en av de han försvarade sig mot med yxan i hand var Lidingörapparna i Balsam Boys. Bara du och jag är helt klart mer hiphop och mindre house än Crosstalk året före, med scratching och ett klassiskt beat – det är också en fullständig rip-off av det som Just D då redan gjort i över tio år, så kopierat att jag undrar om även deras röster är medvetna imitationer. Å andra sidan låter det även som det Tjuvjakt (också Lidingö-bor) får miljoner streams på i skrivande stund. If it ain’t broke…
One Step Closer – B-Boys International feat. Paul M (2005)
2005 hade hiphop länge varit mainstream internationellt, genomgått många stilförändringar och även Sverige hade fått etablerade stjärnor som Timbuktu och Ison & Fille. Därför blir jag förvånad över hur extremt föråldrat det här låter – taffligt breakdance-beat med NSYNC-refräng? Vem godkände detta? Bara namnet “B-Boys International” får en att tro att någon tidig electro-DJ från 80-talets New York lyckades bygga om sin turntable till en tidsmaskin. Tafatta referenser till aktuella låtar slängs in i texten (“go shawty”, “lean back”), men inget landar. Definitionen av lökigt.
Kuddkrig – Pandang (2006)
Det finns töntigt, och det finns töntigt med stil. “Kuddkrig” av Pandang är en hyllning till barndomen, och en påminnelse till alla sofistikerade vuxna om att det aldrig är för sent för att leka. Salsa-influensen i produktionen gör sitt, men budskapet är egentligen allt jag bryr mig om! Det må vara sjukt fånigt egentligen, men den som hatar på den här låten i min närhet kommer få en kudde på käften.
Ingen mår så bra som jag – Fronda (2008)
Detta är en first på listan på många sätt. Första gången en redan stor rappare ställer upp i Mello, första på listan jag själv minns att jag såg på TV – och kanske också den första som enligt mig är en genuint bra låt. Fronda började på tidigt 00-tal och har skapat hits som Rullar fram och Underbar, och Ingen mår så bra som jag håller den standarden – jag ser gärna fler rappa om vardagsstress till ska-punk-komp i Mello. Fet trumpet också!
Upp och hoppa – Frida feat. Headline (2008)
Även denna bubbelgum-banger deltog 2008, med härliga dialekter på både rappen och den sjukligt hurtiga sången. Jag blir imponerad av hur bra produktionen har åldrats, med gitarr-och-dancehall-beat som påminner om mycket av dagens svenska poprap, men å andra sidan känns texten som från ett annat årtusende. “Är du redo för en svängom?”, “musik med dunka-dunka” och “min tandborste ligger på toan” är några höjdpunkter. Lyrical GOATs.
Singel – Frispråkarn (2010)
När folk tänker på Mello och hiphop som en dålig kombo, är det elektropop-lik som Singel som ekar bak i hjärnan. En Organismen-wannabe i slips som andfått rappar om sitt sliskiga nattliv omringad av otroligt obekväma bakgrundssångare? Nej tack, vänsterswipe. Rimmet “kalla mig svin eller kalla mig mansgris / har inte råd att ringa, hallå, det är finanskris” kan dock vara bland det bästa jag hört.
Me And My Drum – Swingfly (2011)
Jag är född 2001. Min Mello-nostalgi är som starkast åren 2008-2012, och därför kanske det blir lite extra svårt att vara objektiv just med låtarna från dessa år. Med det sagt: kan detta vara Mellos starkaste hiphoplåt någonsin? Energin, flowet, produktionen – det är fysiskt omöjligt att inte bli glad! Jag hör rätt starka likheter mellan denna och U Should Know Better med Robyn & Snoop Dogg från året innan, men ska man sno så ska man väl åtminstone sno något riktigt bra.
Sean Den Förste Banan – Sean Banan (2012)
Här kommer kingen. Cultural shift. Vad mer finns att säga?
Okej, herr Banan himself kanske förtjänar att tas på aningen mer allvar (trots att hans karriär i stort sett gått ut på motsatsen). Jag minns Skaka Rumpa från skoldiscon i tredje klass, men det känns som att Sean Banan inte riktigt var ett household name innan Sean Den Förste Banan digge-digge-dingade sig hela vägen till andra chansen, innan låten fick den stora äran att förlora mot Thorsten Flinck. Vad tycker jag personligen? Precis som hos humor-rap-föregångaren Markoolio kan skämten vara väldigt barnsliga och hit-or-miss (även om Sean faktiskt känns charmigare i många fall), men han har helt klart lyckats med en sak: Sean Den Förste Banan känns som en tvättäkta, catchy schlagerlåt.
Efter Solsken – Panetoz (2014)
Jag tror inte grabbarna någonsin kommer lyckas toppa Dansa Pausa, men Efter Solsken var ett försök väl värt att minnas. Det fanns ett par guldår där grupper som Panetoz och Medina langade tropiska sommarhits året runt, och jag känner en viss saknad.
Det rår vi inte för – Behrang Miri & Victor Crone (2015)
Jag hade helt glömt bort detta bidrag, men måste säga att det faktiskt är… riktigt okej? Tryck i refrängen, språk och attityd från Behrang som gör att man nästan kan missta honom för en etablerad rappare. Kanske ett lite åldrat sound för att vara 2015, men hade Labyrint och [insert generic popsångare] släppt detta 2011 hade det helt klart funkat för mig. Tonartshöjning ger extra poäng!
Rik – Albin & Mattias (2016)
Albin Johnsén (då bara Albin) hade 2014 en av Sveriges största hits med Din soldat. Rik är helt okej, men jämfört med Din soldat har den två problem: Mattias Andréasson är inte den fantastiska Kristin Amparo, och Albin är tyvärr fortfarande Albin. Sorry not sorry.
Amare – Adrijana (2017)
Efter en lång torka på framgångsrika kvinnliga rappare började genren äntligen repa sig en aning mot slutet av 2010-talet, vilket även märktes i vår kära festival där Adrijana fick utgöra fanbäraren år 2017. Vilket intryck gjorde Mellos första kvinnliga rapframträdande? Svaret får bli ett WOW! Jag hade lyckats glömma bort denna låt, men produktionen känns modern och sexig, och den sömlösa blandningen av R&B-sång och rap ligger och nosar på Rihannas eller Beyoncés nivå. En av listans bästa låtar i mitt tycke!
Moves – Suzi P (2020)
Tjejerna är här för att stanna! Sångerskan och rapparen Suzi P kom förra året med moves, endast 17 år gammal. Låten hamnade allra sist i sin deltävling, och även om den inte riktigt når Adrijanas höga ribba tycker jag helt ärligt att den förtjänade bättre – speciellt eftersom jag undrar om utgången delvis berodde på en väldigt löjlig kontrovers där Suzi sjungit en (censurerad) låt i barn-TV och föräldrar ändå lyckats bli upprörda över originalets budskap. Tänk på barnen!!! Till exempel Suzi P, 17 år.
Vem e som oss – Anis Don Demina (2020)
Från tävlande till programledare på ett enda år. Kommer Anis extrema överskottsenergi ta honom ända upp till Christer Björkmans post? Vem e egentligen som oss? Är grammatiken korrekt? Så många frågor, så få svar. Shurda shurda.
Inga Problem – OVÖ (2020)
OVÖ (Om Vi Överlever) är en duo bestående av rapparna Ivory och Finess, som båda varit aktiva sedan tidigt 2010-tal, och Inga Problem känns genuint som något groundbreaking. Varför? För att det kan vara den första låten någonsin som både kan pumpas på Melloscenen och av fem grabbar i en vit BMW M5 utanför min lokala ortenpizzeria (shoutout Natalies), utan att kännas orimlig på något av ställena. Den lyckas också vara en riktigt trevlig låt trots det otroligt överanvända dembow-dunket, och jag känner mig manad att ge OVÖ guldmedaljen. Grattis Ivory och Finess – ni är peak Mellorap. Ta det som en komplimang, jag lovar.
SLUTSPANING: Kan hiphop och Melodifestivalen blandas bra? Faktumet att tre raplåtar i olika stil deltog förra året tycker jag besvarar frågan. Det dröjde många, många år av misslyckade försök, men idag kanske genren äntligen har blivit tillräckligt pop-urvattnad för att plattas till ytterligare i Sveriges mest edge-lösa musiktävling. Men för en Mello-älskare är det en sann seger för kulturen!
Text: Elias “sail-E” Fällman, @saileofficial
