Illustration av Noa Persson

Hennes framgång är inte ditt misslyckande

Kroppen reagerar. Hjärtat slår hårt och pulsen ökar. “Du klarar inte det här”. Paniken stiger. “Hur fan tror du att du kan göra detta?”. Tårarna rinner. Varför trodde jag någonsin att jag kunde klara det här? Varför trodde jag någonsin att jag kunde vara tillräcklig? 

Enligt BUP är denna känslan, som jag tyvärr tror att rätt många känner igen; prestationsångest. Den baseras på rädslan man har för att misslyckas eller rädslan för att inte lyckas leva upp till sina egna eller andras förväntningar. 

I våras fick jag en present av en kompis och med denna presenten följde även ett klistermärke där det stod “Hennes framgång är inte ditt misslyckande”. Detta klistermärket satte jag sedan på en tavla framför mitt skrivbord för att när jag tittar upp mitt i pluggstressen kunna se denna påminnelse. Påminnelsen som kanske låter som att den handlar om avundsjuka av något slag. Men som egentligen handlar om så mycket mer. 

Det känns som att prestationshets och ångest är något som definierar vår samtid. Det är inte konstigt då så mycket handlar om att prestera, göra karriär, bli framgångsrik och allting ska kommodifieras så man kan “tjäna” något på det vare sig det är pengar eller likes. Dessutom känns det som att konkurrensen ökat och tillgängliga jobb blivit allt färre. Så vi måste helt enkelt prestera – prestera mer och prestera bättre. Vad nu det betyder. Jag själv vet att när jag sökte en obetald praktikplats som en del av mina studier gjorde jag mer än 40 ansökningar innan jag fick omkring fem till sex intervjuer. Det är så det ser ut idag. Man skriver ansökning efter ansökning och får ändå inga svar, det är väl självklart att många då får prestationsångest. För det är ju ett bevis på att man inte är tillräcklig och att det man jobbat så hårt för ändå inte räcker till. 

Jag är en person som alltid försökt göra det lilla extra – ta extrakurser, olika uppdrag, volontärjobba, vara engagerad i faddergrupper och föreningar. Det känns ganska ofta som jag är lite överallt. Men ändå tror jag genuint att alla mina tusen åtagande inte kommer att räcka till. För det finns alltid någon annan som gör allt, som gjort ett, två, tre tunga och viktiga uppdrag och nu har ditt jobb. Blivit den yngsta diplomaten, blivit antagen till den svåra utbildningen, tagit den praktiken, fått det där drömjobbet som aldrig finns att söka. Det är då man måste påminna sig själv, gång på gång; Hennes framgång är inte ditt misslyckande. 

För det min vän ville säga till mig på ett väldigt icke-subtilt sätt med denna “presenten” var att även om någon annan gör något snabbare så betyder det inte att den personen är bättre än dig. Det betyder heller inte att man ska jobba sig sjuk för att det känns som att man inte presterar tillräckligt väl. För vad leder det till? Jo nämligen: prestationsångest och att man sedan, oundvikligen, går sönder. Den riktiga frågan är egentligen; hur lever man upp till förväntningarna man har på sig själv? 

Ibland känns det som att förväntningarna man har på sig själv är de som är värst. Självklart kommer mycket press externt, man vill ju sällan skämma ut sig själv, eller inte leva upp till ens föräldrars drömmar eller till de tusen personlighetstest man tagit som säger att man är “en diplomat”. Men det som är svårast är ju nästan alltid att behöva se sig själv misslyckas. När mina egna krav inte uppfylls. Vad gör jag då? 

Det jag egentligen vill säga är nog mest till mig själv, och till alla andra som är som mig. Allt kommer att lösa sig. Tagga ner lite. Ta inte på dig fler saker även om de verkar intressanta och kul, för du har redan för mycket. Även om det känns som att du inte gör mycket, inte gör så mycket som de i din omgivning, gör du tillräckligt. Prestationsångesten är viktig att uppmärksamma, för det är ibland en varningsklocka, en som är värd att lyssna på och förstå.

Hennes framgång är inte ditt misslyckande

Mejla skribenten!