fbpx
Foton: Daria Spitza

Helmon Solomon – teatervärldens ofrivilliga aktivist

Det är en dag mitt i december då mörkret lägger sig tidigt och kylan tar sig in i benmärgen. Vinden slår en i ansiktet varje gång dörren öppnas in till kaféet som vi sitter på. Vi befinner oss i utkanten av Haga, Göteborg, tillsammans med skådespelerskan Helmon Solomon. Hon är just nu högaktuell med monologen Vi går aldrig sönder på Folkteatern i Göteborg. I detta mycket personliga projekt har hon behövt utröna sig själv, sitt skådespel och sina egna känslor på en scen, och med det väckt starka känslor hos såväl publiken, som sig själv.


Helmon är slagkraftig. Ung och utmanande. Hon har mycket att säga och vet vad hon vill förmedla. Samtidigt verkar hon trött, nästan utmattad, efter det gångna året. Något som är förståeligt. Hon är mitt i uppsättningen av Madame Bovary, i vilken hon spelar huvudrollen, samtidigt som hon även har några föreställningar kvar med monologen Vi går aldrig sönder. Två roller som hon upplevt har förändrat hennes relation till skådespelandet. Speciellt monologen som till stor del handlar om hennes upplevelse av att vara en svart kvinna i Sverige har tvingat henne till att öppet granska sig själv och djupdyka in i sina, i mångt och mycket, mörka erfarenheter. 

– Det känns som att ha gått från att vara en skådespelare, till att vara en skådespelare som faktiskt har någonting att säga. För mig har det tidigare varit produktionen i fokus, men nu med monologen har det blivit mer att jag är i fokus. Det har varit skumt. Madame Bovary är krävande då det är första gången jag har huvudrollen men monologen kräver mycket av mig emotionellt. Att säga saker man tänker högt är också väldigt läskigt. Att skriva ner självhat är inte bara utlämnande utan även generande, samtidigt som det är coolt att få säga dem sakerna högt och även befriande att ha delat med sig på det sättet. 

”Sedan att säga saker man tänker högt är också väldigt läskigt. Att skriva ner självhat är inte bara utlämnande utan även generande.”

Killen vid bordet bredvid sitter och knäpper på en gitarr. Ljudet från kaffemaskinen sorlar genom samtalen från olika bord. Helmon berättar om när hennes intresse för teatern först växte fram — hon har hållit på med scenkonst i olika former sedan barndomen, men det var först under gymnasietiden som det gick upp för henne att det var teatern hon ville satsa på. Vid 24 års ålder gick hon ut scenskolan i Malmö och flyttade sedan upp till Göteborg där hon fick jobb på Folkteatern. Där fick hon roller i bl.a. Dogville under 2018 och Jane Eyre i våras, innan hennes nuvarande två projekt tog fart. 

Vi går aldrig sönder började egentligen inte som ett självbiografiskt verk. Helmon ville utmana sig själv på scenen. Hon hade en vilja att slå sig fri från tankarna om att behöva vara en “duktig skådespelare”. I samtal med Folkteaterns konstnärliga ledare Frida Röhl kom hon sedan fram till iden om att skapa en monolog. 

– Jag hade precis gått ut scenskolan och var lite deppig över den tiden. Samtidigt som det hade varit bra, kände jag mig inte hörd. Speciellt när det kom till frågor som handlade om att vara en rasifierad person på scen. Då fanns det en tjock vägg som hindrade mig. Det spelar ingen roll hur många bra argument man har, de blir ändå bemötta av den här väggen. Man går igenom ett mörker, och det pratas sällan om det i historier om svarta eller rasifierade. 

Att skriva en pjäs som handlar om ens eget liv som en svart kvinna är svårt. Speciellt då man behöver prata om saker som annars ofta förblir outtalade. Helmon berättar att det sällan är något som kommer på tal – varken hemma eller ens med vänner. Hur man ska hantera den vita blicken. Hur den samtidigt skapar och definierar ens svarthet. Konsekvenserna av dessa definitioner blir ofta något man upplever ensam, eftersom de varierar från person till person. Genom att framföra en monolog förmedlar Helmon precis det som många av oss som rasifieras kanske upplever, men sällan sätter ord på. Ensamheten. Kampen för att få definiera sig själv och komma undan den blick som skapar ens icke-vithet. 

– Jag har tidigare undvikit att prata om detta med mina vänner. Även när jag gjorde pjäsen tvekade jag. Jag kunde ha tagit en mycket enklare väg genom att prata om ämnet på ett akademiskt sätt, men det skulle ha blivit ett skydd. Det viktiga för mig var att berätta om hur det känns att behöva ta plats som svart person. Jag ville berätta om vad som sker med en person rent fysiskt, om tröttheten. Jag upplevde att flera av mina vänner hade gått i väggen och det handlade inte alltid bara om att de hade överpresterat. Mycket berodde även på att man som svart kvinna behöver ta plats och konstant hävda sig. Det tar på våra krafter. 

Med monologen var det viktigt för Helmon att öppna sig själv känslomässigt. Budskapet som hon ville föra fram hade att göra med mycket personliga upplevelser vilket krävde en ny form av självinsikt. 

– Det är första gången jag upplevt att det jag gör på scen har påverkat mig personligen. Denna gången har det varit tungt att gå in i föreställningen och även tungt att prata om den. Mycket som jag säger i pjäsen har jag aldrig tagit i tidigare, det är något jag bara spytt ut på ett papper nu. Jag fick öppna upp mig själv, lägga upp mitt hjärta på bordet och se på vad jag känner. Monologen tvingar mig att titta på mina egna känslor, varje gång jag spelar den. Något lamt att säga att det finns ett före och ett efter, men jag har verkligen fått en ny sårbarhet, en annan närhet till min roll på scen. 

”Jag fick öppna upp mig själv, lägga upp mitt hjärta på bordet och se på vad jag känner. ”

Helmon känner sig dock inte klar med dessa frågor — att definiera sig själv är en process som aldrig tar slut, och som behöver omvärderas konstant.

–- Min svarthet är inte klar, det är något jag alltid kommer att behöva jobba med då den är komplex. Oavsett om man är Oprah eller någon annan kommer man alltid att ha den här blicken, den kommer alltid att studsa mot en, och det måste vara ett bevis på att man alltid kommer att behöva kämpa med sin svarthet. Det är den mer komplexa bilden som jag vill berätta om.

Under samtalet berättar Solomon även om rädslorna som fanns närvarande, om prestationsångesten och utmattningen som projektet har gett upphov till. Det osunda förhållandet till prestation är något hon tror är en generationsfråga, mer än något som kommer från henne själv. Det handlar om ett större förhållningssätt som många i hennes ålder brottas med.

– Anledningen till varför jag skrev monologen blev nästan sekundärt, medan min prestation tog en framträdande roll. Att prestera och att vara ”duktig” blev viktigast. Detta förvärrades även för varje föreställning jag gjorde. Det kan vara svårt att vara schysst mot sig själv, när man är en skapare. Jag kände ett ganska stort ansvar för att göra rätt och blev samtidigt väldigt ensam i arbetet med pjäsen, vilket det annars sällan blir i den här branschen. Jag var rädd för att ingen skulle förstå någonting av pjäsen och att jag skulle göra människor besvikna. 

Rädslan och känslan av att ha ett stort ansvar för de ämnen som pjäsen kretsar kring kommer, enligt Helmon själv, från det faktum att de är politiska. Själv menar hon att hon inte är politiskt aktiv, men blir det automatiskt på grund av att hon är den hon är — en svart person i ett fortfarande väldigt vitt sammanhang. Hon vill egentligen inte vara en representant för något. Hon vill bara berätta om sin egen upplevelse, och göra publiken snäppet obekväm. 

– För mig var det mycket att brottas med innan jag insåg att jag får göra vad jag vill och att jag inte behöver axla någonting. Den här pjäsen är en väldigt självisk bild. Det jag visar här är min berättelse, det är ingen delad berättelse som jag spelar. Den ska inte göra någon till lags. Jag vill ju att andra ska kunna relatera till den men att den inte ska upplevas som helt tillfredsställande. Den handlar om mig och mina känslor. Jag vill inte vara en person som tar i vissa frågor. Men det är såklart att dem frågorna finns i pjäsen, det är ju i princip oundvikligt. Aktivism är inte det jag gör, men det går inte att inte låta det genomsyra i pjäsen, för det tar så mycket tid av mitt liv.

”Aktivism är inte det jag gör, men det går inte att inte låta det genomsyra i pjäsen, för det tar så mycket tid av mitt liv.”

Helmon är förvånad men tacksam över responsen hon har fått för monologen. Hon har bland annat nominerats till Nöjesguidens Göteborgspris i teater och scen 2019 för sitt skådespel under året. 

– Jag är verkligen jätteglad över att monologen har fått så mycket bra respons men också lite förvånad för jag tänkte nog inte att den skulle bli så omskriven, så det har varit väldigt uppskattat. Samtidigt vill jag inte att samtalet stannar här och nu, när jag fått säga det som jag ville säga — frågan är vad som händer med det hädanefter.

Helmon Solomon – teatervärldens ofrivilliga aktivist