fbpx

Hellre apokalyps än hyckleri

Det enda sorgligare än en alkis på en parkbänk är hans sluga kusin; smygalkoholisten. Den som hemlighåller sin sjukdom från nära och kära, som gömmer bag-in-box:arna och slänger dem efter mörkrets inbrott, insisterar på att det bara var “några glas” trots att alla vet hur det ligger till. Den som kan ursäkta sig gång på gång men utan att någonsin se sanningen i vitögat. Människan tycks ha en inbyggd allergi mot hyckleri. Det är därför smygalkoholistens sluga smusslande sticker och kliar så i själen. Låt oss nu prata om något helt annat.

Det är väl ingen som har missat klimathotet, vår tids obestridda zeitgeist? Det författas otaliga texter varje dag om västvärldens dekadens, konsumtionens oheliga ondska och “Herregud varför gör ingen något, varför gör vi inte något?”. Greta Thunberg hyllas till stratosfären, blir TIME magazines person of the year 2019, alla erkänner underbarnets profetia om undergången men ändå gör ingen någonting. Tja, ingenting av värde iallafall. Medan våra politiker höjer priset på plastpåsar och utlovar fossilfritt Sverige år 2045 (sådär 15 år för sent enligt många experter) fortsätter konsumtionen att öka, industrikapitalismens hungriga käftar fortsätter att glufsa i sig mineraler, regnskog och människors kött och blod.

Det är dags att konfrontera den bistra sanningen. Dags att sluta låtsas. Varför gör ingen något? Svaret är enkelt: 

Vi vill inte.

Vi är smygalkoholisten; fulla på bensin och nätshopping som daltar och ursäktar oss i det oändliga. Alla som har jobbat i butik känner igen beteendet: Att efter en kund har staplat en hög varor som sträcker sig till taket, stolt tar upp sin tygkasse med det rätta trycket och säger “Vi kan strunta i påsen, så sparar vi lite på miljön.” Det är lätt att bli desillusionerad och tycka att allt är hopplöst när man ser hur patetiskt lite vi som civilisation anstränger oss. 

Innan jag blir anklagad för moralism och att sparka neråt vill jag klargöra ett par saker. För det första så är jag precis likadan, lika mycket hycklare, lika mycket fången i samma tankefällor. För det andra är problemet knappast individuellt. För hur ska man annars tänka? När våra kära folkvalda säger att de minsann tar klimathotet på allvar men sedan lovar att satsa på “grön tillväxt” och andra enhörningar. Alla vet att det är en försenad och bisarr fantasi, som en 26-årig tinderdejt som säger att hen vill bli astronaut när hen blir stor. Politikerna måste leda vägen framåt, men är för rädda om sina dyrköpta mandat för att tala klarspråk. 

Alla vet att det kommer krävas mer än flygskatt och svindyra plastpåsar för att sakta ner, än mindre stoppa den globala uppvärmningen. Vi lever redan som om vi accepterat klimatförändringarna. Det är dags att vi börjar tala om det så också. Hellre ingenting än en sliskig skenmanöver, som bara tjänar att ge de styrande bonuspoäng hos den kulturella medelklassen. 

Om vi nu ska ta klimatkrisen på allvar ska vi göra det ordentligt. Då är det brödköer och krigsekonomi som gäller. Om Coronaviruset har bevisat något så är det hur bräcklig en ekonomi baserad på oändlig tillväxt är. Bara några veckor av kraftig nedgång i konsumtionen och de flesta småföretag (och många stora) tvingas ner på knä. Om man skulle vidta de åtgärder som är nödvändiga för att nå 1,5 gradersmålet (vilket kommer vara passerat om sådär 7 år enligt DNs tjänst “Klimatet just nu”), skulle det vara ännu mer förödande för näringslivet. Att samhället skulle vara oigenkännligt är en underdrift.

Cuba, som ju är alla vänsterkillars med Che Guevara-komplex ögonsten (och då också min), kan här bli ett nyttigt exempel. Landet föll i djup ekonomisk depression efter Sovjetunionens kollaps år 1991. Utan storebror Sovjet fick Cuba omedelbart brist på bränsle, mat och medicin. Dess BNP tog ett dopp i Atlanten, de lyckades med en hårsmån undvika svält och varor som varit tillgängliga sedan början av 1900-talet var plötsligt omöjliga att få tag på. 

Krisen i Cuba ledde till en decentralisering av produktionen (som ju ändå är mycket centralstyrd med västerländska mått mätt), en mer agrar ekonomi och naturligtvis stora minskningar av koldioxidutsläppen. Det är viktigt att inte skönmåla krisen, det ledde till mer utbredd fattigdom och kubanerna själva ser inte tillbaka på åren efter Sovjetunionens fall med blida ögon. Sedan dess har landet blivit mer industriellt och rikare, MEN krisen ledde också till en förbättring av den kubanska folkhälsan, med längre livstider och en nästan helt vegansk diet. 2016 bedömdes Cuba vara det land med minst ekologisk fotavtryck i förhållande till bäst levnadsstandard, enligt Världsnaturfonden WWF. Vad krisen visar är att det finns alternativ till den eviga tillväxten – alternativ som för med sig fördelar och nackdelar. 

En centraliserad ekonomi är alltså långt ifrån ett perfekt system. I en utmärkt essä utgiven av den liberala tankesmedjan Timbro; Vad vi kan lära av planekonomin, poängterar författaren Mattias Svensson att en planekonomi per definition är en bristekonomi. Mycket riktigt förklarar han att en centralstyrd ekonomi aldrig kommer att kunna tillfredsställa behov lika organiskt och smidigt som en marknadsstyrd. Hur mycket spik behöver egentligen Sverige år 2021? Visst kan man göra uppskattningar, titta på tidigare år, men hur många ekonomer och byråkrater och pengar man än slänger på problemet så är det olösligt. Vi vet helt enkelt inte.

Vad Mattias Svensson och hans kollegor på Timbro missar är att en bristekonomi kanske är att föredra framför en obeboelig jord. 

Jag är djupt bortskämd och väl medveten om ironin att en direktörsson med mjuka händer propsar för vad som med rätta kan beskrivas som organiserad, medvetet skapad fattigdom. Men jag tror iallafall, jag tror på riktigt, att jag skulle välkomna en omställning till en nedskalad ekonomi. Man ska inte tro på utopier, det kommer självklart finnas massor med problem i den nya världen, för om det är en sak kapitalism faktiskt är bra på så är det att skapa välstånd. Den har lyft många ur absolut fattigdom.

Även på en rent självisk nivå så kommer jag såklart sakna kapitalismen. Jag kommer sakna tv-spelkonsolerna. Jag kommer sakna de billiga kläderna, den bra och varierade maten som väller över på butikshyllorna. Choklad och kaffe när jag vill, Ginger Beer och självklart min allra värsta och heligaste last: Fantasy-kortspelet Magic the Gathering, som jag tyvärr misstänker inte kommer ha någon plats i den strama bristekonomin. 

Klimatkrisens bortglömda offer?

Men trots allt detta tror jag helhjärtat att det är den rätta vägen framåt. Vi skulle behöva återvinna och laga, vända på varenda krona. Men vi skulle kunna gå med ryggen rakt, möta framtiden med stolthet i sinnet och eld i våra bröst. Vi skulle kunna säga till våra barn att vi minsann tog deras framtid på allvar, att vi minsann gjorde allt, även om det redan var kört eller alltihop var en bluff. Vi skulle tvätta rent samvetet i vårt eget svett och blod, och undvika den eviga skamfläck som de framtida 100 åren skulle ha utgjort för mänskligheten. 

Framför allt så skulle vi ge våra barn och barnbarn en ärlig chans att göra bättre. Att skapa ett rikare, mer genuint och vackrare samhälle. Att inte låta de streta och kriga i en fördömd värld, nedtyngd av gamla arvsynder och ideologiers spöken. 

Det är dags att välja, inga mer halvmesyrer, inget mer hyckleri. Som jag ser det har vi två alternativ: 

Vi kan ställa om samhället som jag har beskrivit ovan, och ge oss in i en ny outforskad era, en tid präglad av stora uppoffringar men med en ljusglimt av hopp vid horisonten. 

Alternativt så kan vi vända ljuset ryggen. Fortsätta som vi gjort fast med elbilar och solceller, och när flyktingarna från torkan och svälten kommer kan vi höja maskingevären och säga: 

“Gå någon annanstans, här är det fullt.” 

Vad väljer du? 

Hellre apokalyps än hyckleri