fbpx

Hello Mr Ghosting, jag är här igen!

Jag swipar höger och du swipar mig tillbaka. Vi smsar fjorton dagar i sträck och när vi ska gå på vår första dejt vet jag redan att du är januaribarn precis som jag, att du har två syskon och att du tycker Piller i badkaret är Krunis bästa låt. Man ska ju aldrig ta ut något i förskott varför jag inför vår dejt tänker att det ”bara är en rolig grej”. Och det är en rolig grej. Att interagera är både nyttigt, lärorikt och över några glas, rent ut sagt skitkul. Vi sitter på en sunkig bar på söder och där blir en öl två, två öl tre, tre öl fyra.

Vi pratar om musik. Du skriver låtar, jag skriver dikter. Du är med i ett band och ni spelade på Liseberg en gång när jag inte ens var lång nog att åka Balder. På toaletten glor jag på min spegelbild och tänker att GIRL, you are doing just fine! 

Tid: många öl senare. Location: Skanstullsbron. Sysselsättning: kramar dig hejdå, du håller hårt. 

Okej vad tror ni? Lever vi lyckliga i alla våra dagar? Nej, dags att ge vår plot twist en varm applåd. Du hör aldrig mer av dig och svarar inte när jag skriver. 

Ibland undrar jag hur uppfattningen om en och samma situation kan formas så annorlunda i två olika kroppar? Hur kan jag sitta på den där stolen och tro att du har en trevlig stund? Varför hänger man med någon i fyra timmar om man sen bara ska ignorera personen? Är det jag som inte förstod att du egentligen bara ville ställa dig upp och gå? 

Jag fick berättat för mig om ”De Clérambaults Syndrom”; en sjuklig fixering vid en annan person med vänliga hälsningar Wikipedia. Själva kärnan i syndromet är att man inbillar sig att en kärlek är besvarad fastän den inte är det. Jag tvingas nu kasta mig tillbaka till de dejter där jag varit den ointresserade. Där jag undrat om man kan gå innan den första ölen är uppdrucken och där jag tänkt att Hallå sluta prata om din kurslitteratur för jag bryr mig inte! Nog har jag också suttit bänkad framför teveprogrammet ”Första Dejten” och gapskrattat åt alla snubbar som surrar käften sin ur led och totalmissar att personen han är på dejt med är helt ointresserad. Jag har nog alltid tänkt att de är så upptagna med sitt ego att de därför inte märker att samtalet inte är genuint. Men vad händer när jag blir den där snubben som skrämmer bort folk jag träffar? Framförallt, hur blir jag den där snubben? Jag frågar ju. Undrar, skrattar, bryr mig, lyssnar, LER.  

Låt en kvinna få utesluta att hon betett sig oartigt. Låt en kvinna få börja fundera över hur något kan kännas så ömsesidigt utan att vara det. Låt en kvinna misstänka att det här kanske är ett game som hon inte förstår sig på. In that case, när fick alla spelreglerna? Jag har betalat för eftersändning, snälla PostNord kan ni SKYNDA!

Jag skriver mina egna regler nu, det måste jag få göra. Om man har tråkigt med någon man träffar så drar man. Säger att man inte kände att det klickade och sen har man saken ur vägen. Känns det för jobbigt kanske ett sms åtminstone vore på sin plats? För om jag har uppfattningen om att vår dejt varit felfri och det är helt knäpptyst från ditt håll, kan jag inte undgå att fundera över om något har hänt. Din mobil kanske har gått sönder. Du kanske har blivit hackad. DU KANSKE HAR DÖTT! 

Men ju mer jag tänker på det här, ju mer övertygad blir jag. Det är inte vi som gör något fel. Vi, som börjar rannsaka oss själva och ifrågasätta vad det var vi sa som inte gick hem. Vad man ska göra annorlunda nästa gång man vågar sig ut i denna livsfarliga dejtdjungel. Varför man ständigt visade sin entusiasm istället för att gömma den lite, sporadiskt strö den över timmarna. Det är inte vårt fel att andra vuxna människor uppenbarligen vägrar att ta sitt ansvar. 

Bäddar ner mig i mitt ångesttäcke, gör jag väl. Ligger där och undrar om du skickar runt mobilen för att visa dina polare mina sms. ”Fattar hon inte hinten eller?” hör jag dem fråga. Ni äter chips och dricker öl. När du inte svarat på varken mitt första eller andra sms på över tre veckor, skriver jag och frågar vad som hände. Inte rakt ut för så mogen, så modig, är jag inte. Med ironi uti fingertopparna skriver jag att jag ska klä ut mig till spöke på halloween, att jag undrar om Mr Ghosting kan ge mig några råd. 

Du svarar. Efter veckor av tystnad plingar det plötsligt till i min lur, hoppsan hejsan du lever visst! Sorry för det där! Jag tappade bollen. Du är en grym person men jag tror att du kan komma på en bättre utklädnad. Okej, vi spolar tillbaka lite. Du tappade bollen? Vilken jävla boll? Liknar du vår lilla relation som aldrig ens hann bli, med en boll? Och in that case, tappade du den direkt efter hejdåkramen när du sa Fan vad fint det var att äntligen ses! eller var det när du kom hem och insåg att jag nog är lite för ung ändå? Eller tappade du bolljäveln tidigare? När du köpte varsin ny öl åt oss båda och jag lät dig fortsätta berätta om din musik? Visste du redan då att du efter det här skulle sluta svara? Kanske tänkte du att jag borde ha fattat hinten. 

Jag får lov att inse att dejten för dig inte alls var som dejten för mig. Men jag måste också påminna mig själv om värdet i min egen upplevelse. Jag tänker inte låta dig förstöra våra fyra timmar. Eller mina fyra timmar, jag tänker strunta i om vi inte delade dem. Jag skrattade. Jag kände mig tillräcklig. Jag trivdes i den där bubblan och jag vägrar låta avsaknaden av dig spräcka den bubblan. Få mig att känna mig tråkig, känna mig otillräcklig. 

Det är skadligt. Att låta andras uppfattning av en stund, förstöra ens egen bild av precis samma sekunder. För nej Wikipedia, det här handlar inte om självbedrägeri. Det handlar inte om att inbilla sig besvarad kärlek. Det handlar om att våga tro på ärlighet. Att våga räkna med att någon som spenderar fyra timmar med dig, vill lära känna dig. Att våga räkna med att om så inte är fallet, kommer personen att tala om det för dig. 

Det må behövas envishet och ett jävla tålamod för att ta sig fram i den här dejtingdjungeln men jag vägrar sluta vara jag för att någon annan ska bli lite mer nyfiken. Om jag är intresserad av någon kommer jag fortsätta att visa det. För om allt det här nu är ett game undrar jag vem det är som förlorar. Du som tappar bollen men struntar i att säga något eller jag som står fast vid att dejten var bra? För jag hade ju kul, och om vi ska vara ärliga såg det faktiskt ut som att du också hade det. Och vet du vad? Då skiter jag faktiskt i resten. 

Hello Mr Ghosting, jag är här igen!