fbpx
Bild: Disney +

“Happy pride!” hälsar Disney i en Vespareklam

Disney-Pixars senaste animerade film, Luca (2021), har väckt mycket uppmärksamhet. Inte enbart för att Disney är ett av de största filmbolagen idag, så, ja — alla dess filmer väcker mycket uppmärksamhet (på gott och ont). Men även för att Luca: 1) är den perfekta, somriga, coming-of-age filmen vi alla behöver i våra liv just nu, och 2) innehåller en hel del element som kan tolkas som queer. Många anser att det finns tydliga anledningar att analysera den In A Heartbeat-eska filmen som en HBTQ-film, trots att regissören Enrico Casarosa har påstått att den inte är det. Jag anser att den är en solklar queer coming-of-age berättelse, fullsmockad med budskap om att äntligen kunna “hitta sitt sanna jag”. 

Är Disney-Pixar fortfarande för fega för att göra en film med karaktärer som är öppet och tydligt — nyckelord: öppet och tydligt — HBTQ? Ja, förmodligen. Visst har det hintats om att Elsa i Frost, som varken är intresserad i män eller romantiskt kärlek i allmänhet, skulle kunna vara lesbisk. Visst har vi även den lesbiska cyklopen i Framåt, som säger något rätt så kryptiskt om “my girlfriend” i förbifarten. Baby steps, Disney. Enligt mig räknas detta knappast som representation — det är en fin tanke, men jag tror knappast någon ens har sett filmen Framåt, och just den här karaktären verkar vara en ganska oviktig karaktär i berättelsen. Å andra sidan finns det HBTQ-personer som verkligen tycker att scenen i Framåt är viktig, speciellt i och med att röstskådespelerskan för den lesbiska karaktären, Lena Waithe, även är en lesbisk kvinna. Igen, baby steps.

Förutom hela internets delade mening om att Elsa är lesbisk för ett par år sedan, har jag aldrig förr sett en så stark och enad reaktion kring en Disney-films queer allegorier. Recensioner med titlar såsom “Calamari by Your Name” har cirkulerat på sociala medier, och om man bara skriver orden “Luca gay” i Google kommer hundratals artiklar kring ämnet upp; författarna av dessa artiklar går så långt som att säga att ja, filmen är queer, och ingen kan förändra deras uppfattning om detta. Jag kan helt ärligt inte göra någonting annat än att hålla med. Såklart hade jag redan läst lite om filmens teman och metaforer innan jag såg den, men jag var ändå positivt överraskad över hur övertydligt budskapet var: Luca och Alberto är kära i varandra, och hela plotten kring att Luca är rädd för att hans familj inte ska acceptera honom är en så solklar metafor för ni-vet-vad. 

Det kanske låter överdrivet, men när man ser filmen blir man bombsäker. Kort och gott handlar Luca (2021) om det unga sjömonstret Luca som gärna vill lämna sitt undervattensliv och utforska världen på land. När han träffar Alberto, ett annat sjömonster, vågar Luca för första gången gå upp mot ytan, och därmed förvandlas från sjömonster till människa (trots att han inte får göra detta för sina föräldrar). Luca och Alberto bestämmer sig för att rymma till närmsta by, och hamnar i en liten kuststad som visar sig vara besatt av att jaga och döda sjömonster. I en H20: Just Add Water liknande berättelse måste Luca och Alberto undvika vatten för att inte råka avslöja sina riktiga identiteter, och på vägen skaffar de nya vänner och samlar på sig livsförändrande upplevelser. Helt enkelt, handlar hela filmen om två unga killar som är kluvna mellan två liv: att antingen göra sina familjer stolta, eller vara sina “sanna jag”. Att finna sig själva i att vara både människa och sjöodjur — med varandra. Att försöka ändra människorna i byns idéer och förutfattade meningar om att sjöodjur är läskiga, farliga och bör dödas. Att våga följa sitt hjärta och göra det man aldrig vågat göra förut, genom att utesluta rösten i ens huvud som säger emot en. 

Känns dessa teman igen? Ja, det är klart, för det är huvudtemana i varje queer coming-of-age film någonsin. [Spoilers framåt!] Alberto blir orimligt avundsjuk och ledsen när Luca börjar hänga mer med och blir mycket närmare en av de andra karaktärerna, Giulia. I början av filmen, när Lucas familj får reda på att Luca i smyg besöker ytan och blir människa, vill de skicka iväg honom till något som kallas “the deep” — någonting som diverse andra artikelförfattare har lite löst jämfört med “conversion therapy” — och Luca är genom hela filmen rädd att hans familj ska hitta honom och att han ska behöva åka till “the deep”. Det hela slutar med att Lucas föräldrar accepterar honom och låter honom stanna i människovärlden, och farmorn i familjen knyter ihop säcken genom att säga detta: “Some people, they’ll never accept him. But some me will. And he seems to know how to find the good ones.” Jag vet inte om det kan bli mer självklart än detta. Visst har jag sett folk online som å andra sidan menar att filmen inte kan vara queer då den handlar om barn — vilket i min mening bara är en konstig kommentar, då HBTQ-barn definitivt finns, och det är runt Luca och Albertos ålder de flesta har sina allra första crushes. Det finns inget sexuellt i sig med HBTQ-filmer, och det är synd att vissa har den inställningen. Luca (2021) är en superfin, oskyldig queerfilm om första kärleken och att finna sig själv. Visst kan det vara ett roligt artikeltitel att jämföra filmen med Call Me By Your Name, men Luca är en film om barn för barn och bör ändå betraktas som det.


Förutom alla dolda budskap och all produktplacering för Vespa, då — är Luca är bra film? Ja, det skulle jag absolut säga. Med sitt gulliga budskap, de älskvärda karaktärer och en väldigt snygg och len animationsstil hamnar Luca definitivt på min lista av de bästa filmerna jag sett i år. Hela berättelsen flyter på så fint, och i klassisk Disneyanda känns varenda lilla detalj i både det visuella samt storymässigt välplanerat. I och med att jag hade en gråta-jag-till-Slipping-Through-My-Fingers-av-ABBA dag när jag såg den, slog den nog mig ännu hårdare, och jag erkänner att jag även fällde jag en liten tår vid slutet. Jag skulle rekommendera alla som behöver ha lite glädje i sina liv att se den; jag vet att jag definitivt kommer se om Luca när jag vill rymma till en italiensk kuststad och återigen få återuppleva känslan av att ha sin livs första riktiga viktiga vänskap (samt kärlek).

“Happy pride!” hälsar Disney i en Vespareklam