My Frail Body

Gundelach

Det finns en längtan som — då, som nu, som alltid — sipprar igenom konsten; en längtan efter närhet, efter frihet, efter natur. Vårt DNA tycks bulta under det moderna livets förklädnad, och omedvetet sträcker vi oss i tanken bort mot skogen, mot havet, mot bergen, medan vi står och diskar, trängs på bussen, scrollar telefonen. Oftast vet vi kanske inte att det är det vi längtar efter, förrän vi kommer ut en dag där vinden plötsligt tycks ha en lukt. Där solen trängt sig fram. Och vi andas ut.

Att lyssna på My Frail Body av Gundelach känns som en sådan utandning. Ett slags förlösande, lugnande närhet vilar över ljudlanskapen som Gundelach producerar, skriver och sjunger fram. My Frail Body är norskens andra album och många av komponenterna från debutalbumet Baltus är kvar — den syntpoppiga ådran, falsetten och de rika elektroniska produktionerna. My Frail Body är lika genreöverskridande som Baltus men snäppet mer fokuserat och långt mer konceptuellt. Verket är sammanhållet i sitt uttryck, den naturnära känslan genomgående utan att bli tråkig. Gundelach väver samman spår som utmärker sig och grabbar tag i lyssnaren med spår som tonar ut, vaggar in och skapar stämning. Det är just den balansen, mellan att framhäva och dra undan, som visar vilken skicklighet Gundelach besitter — albumet lägger mycket krut på att skapa en enhetlig värld men dess spår är samtidigt starka nog att stå var för sig.

Skivan börjar med en inspelning från det nederländska naturreservatet Het Twiske, och olika naturljud återkommer under skivans gång; fågelkvitter, vindar och sus flätas samman med hårda trummor, syntar och ömsom konkreta, ömsom abstrakta, textrader. Stundtals är det vackert, mjukt och nästintill teraupetiskt, och stundtals kastas vi in i något mörkare miljöer och sinnesstämningar. Titelspåret My Frail Body som gästas av Bendik HK domineras av mörker. Hårda, elektroniska trummor slåss aggressivt om utrymme, en stressad puls dryper genom en ångestfylld rad som upprepas om och om igen: “And my frail body is holding me alive“. Bräckligheten — är den ett nederlag? En insikt? Ett konstaterande? Finns det en styrka i att det svaga ändå bär? Det är svårt att säga, men något i den desperata repetitionen får textraden att kännas som en livlina, en insikt om ens egen skörhet men också om styrkan som ligger bakom den.

Gundelach blandar det melankoliska med det hoppfulla och många gånger vilar det en smått obehaglig atmosfär över låtarna. Stay in the Water ger ett lugnt och luftigt intryck med sina mjuka ackord och Gundelachs sköra falsett, samtidigt som texten grubblar över ett slags utelämnad ensamhet. Bolder, ett av albumets snyggaste och mest utmärkande spår, doftar ljus och vår men texten vänder sig mot mörkret: “Are you creeping / In the shadows / Yeah I know that  / I’m forgetful / Are you lonely / I’m a demon” sjunger Gundelach och landar sedan i vad som nästan låter som ett plågat tjut; “Do you know me / Can you see me”. 

Den skiftande atmosfären ger albumet nyanser, precis som dess få men väl utvalda samarbeten; sista spåret Obuli, skapat tillsammans med svenska Top Hat, är ett renodlat housespår med en lugnande, läkande effekt. Cynical Mind gästas av norska AURORA och är med sin plågsamt direkta lyrik och mörka framtoning ett av skivans starkaste spår. Stundtals bjuds vi på överraskningar, men harmonin rubbas aldrig.

Sammanhållningen, den genomgående tematiken och det så påtagliga hantverket gör My Frail Body till en skiva att sjunka ned i. En välbehövlig oas mitt bland plingande notiser, oroväckande nyheter och att-göra-listor. Ett naturplugin att koppla upp sig till när längtan blir för stor och den porlande bäcken befinner sig lite för långt bort från närmsta voistation.