Gudfadern sa ”I’m gonna make him an offer he can’t refuse”, och erbjudandet var ett sicilianskt bröllop 

Jag minns att ordet “tjejfilm” var ett högst existerande begrepp i min barndom. När barnen skulle välja film hände det att någon vuxen sa “Nej men kom igen nu, ingen tjejfilm! Tänk på killarna, hörni.” Det betydde att vi inte skulle få se Dear John, Twilight eller 13 going on 30 den kvällen, utan att valet troligtvis skulle stå mellan två olika Scooby Doo-filmer. Det var verkligen en hjärtefråga för en del vuxna att skona de stackars killarna från kvinnliga huvudkaraktärerna och känslodrivna handlingar. När jag nu mycket sällan måste ta hänsyn till pappors hjärtefrågor om film och lyckligtvis får konsumera vilken kultur jag vill, har jag insett att det nog finns människor som skulle kalla en stor del av det jag tittar på idag “tjejfilm”. Med det vill sägas att filmernas handlingar är i högsta grad känslodrivna och att de kvinnliga karaktärerna är många, två kännetecken som oftast innebär att filmens primära publik är just tjejer. Jag har i själva verket utvecklat en svag likgiltighet och ett ointresse gentemot alla filmer som inte har dessa attribut, det man skulle kunna kalla “killfilm”, eller om man är krass – bara “film”. Det är en kategori som innefattar fler filmer än man kan tro och, i synnerhet, filmen Gudfadern. 

De starka känslorna för denna klassiker verkar vara reserverade för en helt annan del av befolkningen, de som av olika pappor gång på gång skulle skonas från att se Jennifer Garner låtsas vara en 13-åring fången i en 30-årings kropp – nämligen killar. I termer som “mästerverk”, “den bästa filmen någonsin” och “Jokern var fett bra, men inte lika bra som Gudfadern” har jag hört den hyllas av snubbar i min närhet i åratal. Jag har google översatt “Al Pacino” i tron om att det är ett spanskt uttryck, påmints om min egen gudfar (kanske dags att kolla hur läget är) och försatts i tankar om mitt förhållande till religion, men aldrig faktiskt sett Gudfadern, en film som vid det här laget för mig blivit ungefär lika mytomspunnen som Berlinmurens fall – fram till nyligen. På ovanligt anarkistiskt humör påbörjade jag den 2 timmar och 47 minuter långa kavalkaden av kostymer, whiskey och män i grupp i hopp om att kanske få svaret på varför just den här filmen av killar valts ut som den allra bästa, till och med bättre än Clockwork Orange, Pulp Fiction och Apocalypse Now, som är andra favoriter i målgruppen “killar med filmintresse”. ”If not me, who? If not now, when?” tänkte jag stillsamt. Det viktigaste är väl ändå att vi försöker förstå varandra – killarna med filmintresse och jag, intresserad av Timothee Chalamet. 

Gudfadern, baserad på en bok med samma namn, regisserades av Francis Ford Coppola och skildrar den italienska maffiafamiljen Corleones konflikt med andra italienska maffiafamiljer i 40-talets New York. Gudfadern själv, don Corleone, är en gammal italiensk farbror, välsignad med ett imponerande underbett, som med bister hand utpressar och mördar fiender till familjen. Eller som han själv formulerar sig: “I’m gonna make him an offer he can’t refuse.”

Filmen serverar en varieté av mord – mord med pistolmynningen mot huvudet, skott genom bilfönster, tjugo prickskyttar siktandes mot samma person, exploderande bilar samt passagerare, hjärnsaft på väggen, ni fattar. Men förutom att det även dricks stora mängder whiskey i en majoritet av scenerna, är det ungefär där som mina förväntningar slutar att bekräftas. Gudfadern är absolut en film om våld, men framför allt verkar den vara en film om… bröllop? Bröllopen är visserligen bara två, men producerar nog med material för minst fem inspirationsinlägg på Elsa Billgrens blogg. Bröllop med underbara vita och pastellfärgade klänningar, småkakor i granna färger, blommor – blommor överallt, och marscherande trubadurer i sjömanshattar. Utöver detta är andra starka teman i filmen bland annat religion, pasta och inredning. Trendigt, jag vet. Maffiagrejen verkar bara vara en coverup för filmens verkliga handling: det goda livet. Då menar jag såklart det goda monogama livet, som Gud menade det. 

Trots att jag ofta och gärna påstått att action är det som får mig att somna absolut snabbast, finner jag mig ändå stundvis tagen av filmen, inte bara av de fina kläderna, pastan och sjömanshattarna. Ingenting är mer gripande än en tjock, sängliggande italiensk farbror som i sorg och missmod bara viftar med handen och vänder sig mot väggen när han blir informerad om att hans yngsta son tvingats till exil i Sicilien (ni vet, sånt som händer). Filmen avbildar effektivt en relation mellan en far och hans söner, som inte görs mindre komplicerad av det faktum att de alla jobbar som professionella lönnmördare åt honom. 

Men varför är Gudfadern kultförklarad? Varför är den, låt mig generalisera, alla killars favoritfilm och hur kommer det sig att Therese Lindgren i flera år tvingades leva med sin pojkväns gigantiska Gudfadern-poster i sitt hem?  Det kan väl inte endast vara på grund av Coppolas hyllade regi eller Al Pacinos skådespelarinsats? 00.31 introduceras knarket i filmen, men jag vägrar tro att det är det enda som krävs för att skapa en riktig killfavorit. Det bara måste finnas något bortom massakrerna, faderns stränga kärlek som bara visas i sin helhet vid en begravning, och whiskeydrickandet. Där skymtar jag en dröm om ett liv i gigantiska stenvillor, pasta, barn som springer omkring och fluffiga bröllopsklänningar. Jag är övertygad om att Coppola hade blivit en utmärkt dansk influencer. Nästa gång du skäms för att du råkat blotta ditt pinterestfeed för någon kille tycker jag att du ska komma ihåg att Gudfadern bara är Mamma Mias lite mer pryda och dramatiska syster, komplett med medelhavsromantik, vigslar och komplicerade fadersrelationer. Det är helt självklart varför killar gillar det här. 

Jag har faktiskt börjat undra vad meningen med att analysera skillnaden mellan killar och tjejers olika kulturintressen egentligen är. Vi har uppenbarligen missförstått allt! Det vi trodde var giftig maskulinitet är bara en fin skildring av hur svåra känslor kan vara att förmedla. Det vi tänkte var romantisering av våld kan man tolka som ett utmärkt sätt att för filmpubliken fredligt ventilera sin inneboende aggressivitet (om du inte tror på mig, fråga Freud). Bechdeltestet? Det spelar ingen roll, för när det kommer till kritan uppskattar vi alla ändå ett riktigt fint och genuint sicilianskt, katolskt bröllop lika mycket.