fbpx

Gudarna får mig att sörja för oss män

Foto: Anders Modig

Publiken intar sina sittplatser under en dånande basgång som snarare för tankarna till ett rave än teaterns finkultur. Det ligger förväntan i luften, ljuset är dunkelt med undantag för några enstaka strålkastare. Men GUDARNA – La Tragedia Umana (den mänskliga tragedin), skriven och regisserad av Emanuelle Davin, knäar en i skrevet, tar tag i ens krage och drar en in på teatern, som ju är själens moshpit. När jag sedan stapplar ut i entrén är jag både kroppsligt och själsligt tilltufsad och nästan mållös. 

Det är Dantes inferno i modern tappning. Dante är dumpad och nerknarkad och under en snedtrip tas han på en resa genom helvetets nio kretsar. Om intrigen är Den Gudomliga komedin är temat maskulinitet eller bara män. Samtliga skådespelare är vita cismän och alla spelar genomgående övertygande. Teodor Olsson (Dante) och Jacob Bladh utmärker sig som särskilt vassa när de levererar några av pjäsens mest hjärtstrimlande ögonblick. Dantes redogörelse över sitt liv vid pjäsens slut, om sitt brustna hjärta och alla sina misslyckanden, lämnar ingen oberörd.

Scenspråket är snabbt, vilt och våldsamt. Skådespelarna springer och skriker och slåss och kastas hit och dit. Kanske är tanken att manifestera en stereotypisk manlighet som förtrycker karaktärerna. Oavsett så fungerar det väl — man kan inte undgå att bli medryckt och nedtryckt. När kakafonin sedan tystnar och en mer djupgående monolog tar dess plats så lyssnar man, och man lyssnar noga. 

Mycket avhandlas under Dantes resa genom helvetets nio kretsar. I varje krets torteras män, på ett sätt som är teatraliskt, nästan bibliskt storslaget och överdrivet men på samma gång smärtsamt relaterbart. En man skryter om sina affärsmiljoner, dyra klocka och sexuella erövringar men tycks samtidigt veta hur ihåligt allt är. Han lider. En annan man berättar om sitt liv, hur han tvingar sig upp, tvingar sig till jobbet, tvingar sig ut, tvingar i sig mat och alkohol och knark och sex tills han inte orkar mer och gör om allt dagen därpå. Han lider. En tredje man sitter i polisförhör, häktad för våldtäkt på sin flickvän. Han förstår inte, förstår verkligen-på-riktigt-inte hur allt kunde ha gått så snett (“Hon sa ju att hon ville, det var ju hon som ville”). Han lider. Och jag lider, fy fan vad jag lider.  Kanske var det min kvinnliga vän som sa det bäst i pausen: ”Jag har aldrig varit så glad över att inte vara man, och samtidigt så rädd för män”

För mannen lider inte i tystnad, han blir ingen god kristen martyr. Han slår, skriker, stöter bort dem han älskar. Det kanske är just det som gör honom till en så komplicerad figur. Han är så desperat att fylla hålet i sitt inre att han är beredd att göra allt den giftiga maskuliniteten har lärt honom, vilket naturligtvis gör allt värre.

Foto: Anders Modig

Om det är något Gudarna förmedlar glasklart så är det att det inte är lätt att vara man.  Männen i pjäsen är pressade av idealet att vara stark och framgångsrik och oberoende, misslyckade romantiskt och i karriären, uppfostrade av en hopplösa, distanserade pappor. I mängderna av de fruktansvärda scenariona som vi får bevittna under Dantes resa kan alla hitta något att känna igen sig i. En hälsosam dos galghumor gör att allt det hemska går ner lättare, men helt lätt blir det aldrig. 

Det finns något extra sorgligt i berättelsen om den brutna mannen. Tänk att vara vit, medelklass, hetero och ändå misslyckas! Att vara en fucking looser trots att man inte har ett endaste strukturellt förtryck över sig. Hur sämst är man inte då? Vem har mannen att beskylla för sina misslyckanden om inte sig själv? Efter allt det kanske självmordet eller terrordådet inte låter så dumt. ”Du föddes till erövrare, men blev ingenting” är en replik som ekar genom mitt kranium hela tunnelbaneresan hem.

Gudarna är lika fantastisk som känslorna den framkallar är fruktansvärda. Men det kanske är precis vad som behövs — i askan av den gamla mannen kanske en ny kan födas.

/

Gudarna får mig att sörja för oss män