fbpx
Mashrou' Leila
Mashrou' Leila. Foto: Press

Griftetal till Mashrou’ Leila

Kära läsare,

Nej, i den här kontexten har människorna i fråga inte mist sina liv. Men vad är ens ett liv i en plats där din röst inte räknas – och när den väl höjs, får medvind av hundratusentals som unisont uttrycker samma sak, så tystas den ner, gång på gång, tills du återigen inte hörs? 

Libanesiska bandet Mashrou’ Leila, arabvärldens pärlor, togs ifrån oss alldeles för tidigt. Inte för att de ville, men för att de inte längre kunde. 

Bandet var mest populära bland den arabiska diasporan runtom i världen, framförallt i väst. Soundet präglades av allt från indiepop till orientalisk musik och texterna, som var på arabiska, handlade ofta om kärlek, revolution och hade återkommande queer-teman. Det sistnämnda var inte något som gick hem i hemlandets och arabvärldens fundamentalistiska, politiska och religiösa samhällselit. Dessa tyckte att bandet var för kontroversiella och de lyckades stoppa bandet från att spela i olika länder. Mashrou’ Leila blev så motarbetade att de nu fått lägga ner den verksamhet som givit dem och deras fans en röst – musiken. 

“A Band From Beirut Speaks To Tragedy In Orlando”

Jag minns när jag i tidig tjugoårsålder snubblade in på en Tiny Desk-konsert på Youtube, ett projekt anordnat av den amerikanska radiostationen NPR, där artister bjuds in att framföra låtar i avskalad tappning. Klippets thumbnail var en bild på en man jag tyckte såg ut som alla mina kusiner, fast snäppet mindre macho, med kolsvart kort hår, mörka ögonbryn, mörka ögon, trimmat skägg, och en stabil mustasch. Rubriken var A Band From Beirut Speaks To Tragedy In Orlando. Vad sjutton? tänkte jag. Sen när har ett band som inte är amerikanskt, brittiskt, australiensiskt eller kanadensiskt fått spela på amerikansk radio? 

Den tolfte juni 2016 sköt en ung man runt 100 personer på en gayklubb i Orlando, varav ungefär hälften dog. Dagen efter spelade Mashrou’ Leila på Tiny Desk, och det var den konserten algoritmen lett mig till. Till följd av tragedin hade bandet i sista stund ändrat sin setlist, och lagt till låten Maghawir, som de skrev efter två klubbskjutningar i Beirut. Frontmannen, Hamed Sinno, berättade: “Den [låten] handlar om masskjutningar och dess förhållande till maskulinitet. Och hur kön är relaterat till högaktningen av dessa saker.” 

Och jag tänkte, med både respekt och oro, att den här mannen är modig som vågar formulera sig så.

Eib (عيب)

Det finns ett välanvänt ord på arabiska: Eib (عيب) – skam, smaklöshet, ohederlighet, tabu, ajabaja – fast med betydligt mycket mer tyngd och kulturell vikt. Ett ord som rättfärdigt kan användas när man, till exempel, är elak eller gör något olagligt. Men som också appliceras på minsta avvikelse från normen. Du är inte bara konstig för att du är på ett visst sätt – du skämmer ut dig själv och alla som associeras med dig. 

Även om toxisk maskulinitet är ett återkommande debattämne i Sverige, så sker det ändå inför öppen ridå – det tas upp i media och är även ett ämne som nu ingår i läroplanen. Att koppla maskulinitet till våld, till exempel, är inte en kontroversiell åsikt i offentligheten. Men som arab har jag i många kretsar inte kunnat ifrågasätta machokulturen så öppet. Man kan ha privata konversationer kring ämnet, om det ens händer. Det finns många unga som i hemlighet ifrågasätter denna tradition. Men att diskutera det offentligt? Eib.

”Du är modig, men för din egen skull, snälla, ta det lugnt. De kommer håna dig och kalla dig för bög. Det du säger är eib” tänkte jag när Hamed berättade om låten i klippet. Att fördöma våld? Inga problem. Att koppla det till maskulinitet, en odygd som just män bör ta itu med? Eib.

Musiken var i alla fall fängslande, och jag började lyssna mer. Än idag är det ett projekt att placera soundet i någon kategori. Grovt förenklat är det präglat av bland annat indiepop, syntpop, jazz, rock och orientalisk musik. Men texterna, på arabiska, är högst kontroversiella i sitt sammanhang. I låtarna ifrågasätts traditioner. Eib. Rådande politik och religion. Eib. Könsnormer, machokultur och våldet kopplat till det, där kvinnor ofta är offer. Dubbel-eib. Och, pricken över i:et – Hamed, ledsångaren, är öppet gay. Eib, eib, eib, eib.

I en perfekt värld hade de inte varit kontroversiella 

Det finns en sjuk besatthet bland den extrema, fundamentalistiska samhällseliten att undvika allt som är det minsta ”omanligt” eller icke-normativt. Och rubbar man den traditionella kulturens status-quo är man körd. Det de hade argumenterat är kanske att inom varje sfär finns det en egen uppfattning om vad som är rätt och fel. Vem säger att den ”liberala” västvärlden har bättre moral? Samtidigt som denna elit utgör en liten del av befolkningen, är de den mest högljudda och inflytelserika. I förklädnaden av objektiv moral begränsar de friheten för en hel majoritet. De vill ha makt, och gör allt för att behålla den. Därför är de rädda för dem som vägrar falla offer för deras demoralisering. 

Mashrou’ Leila var några utav dem som kunde konfrontera dessa bakåtvända personer med sin musik. Men inte utan konsekvenser. Bandet stoppades från att släppa musik, från att spelas på radio och från att ha olika konserter. Till och med fansen straffades, som Sarah Hegazi, en tjej som viftade med Prideflaggan under en av deras konserter i Egypten 2017. Sarah tillfångatogs och torterades av den egyptiska staten i tre månader. Hon sökte asyl i Kanada efter att hon blev frisläppt, men tog senare sitt liv 2020. Ett annat fan arresterades efter en av deras konserter och fick sitta i fängelse under sex år för “sedeslöshet”, vilket antagligen innebär att staten fick reda på att han var gay. Bandet motarbetades konstant för att musiken var vapnet som de attackerade samhällseliten med. Den rubbade de förtryckande makthavarnas position och inflytande just för att den var eib. Bandet kämpade in i det sista, men meddelade nyligen att de, på grund av allt motstånd, lägger musiken på hyllan.

Vi lever på en planet där kvinnor inte får klä sig, dansa eller tycka hur de vill. Där toxisk maskulinitet omfamnar manligt våld. Där apostasi eller konvertering till en annan tro kostar dig ditt liv. Där skadliga traditioner inte får ifrågasättas. Mashrou’ Leila använde sin plattform, sitt inflytande och musiken för att ändra normer och traditioner. De var en högljudd röst mot dem som ville tysta. Och i en perfekt värld hade deras budskap inte ens ansetts kontroversiellt.

Tack Mashrou’ Leila. Tack för er musik. Tack för att ni vågade vara eib.

/

Griftetal till Mashrou’ Leila