Bild: María Aparacio

María Aparicio: “Jag vill hitta det gemensamma, det som gömmer sig i vardagen

María Aparicio, regissör av Sobre Las Nubes som fått nordisk premiär under filmfestivalen, berättar om att förverkliga det meningsfulla och glädjen över den nya scenen för filmkonst i Cordoba.


Teet kokar och de kitschiga tyska chokladkexen från Lidl ligger prydligt på fatet bredvid min dator. Klockan är 22:00 på kvällen (18:00 i Argentina) när jag pratar med María Aparicio, 31, i Cordoba. Jag är trött men samtidigt exalterad över tillfället att få prata med henne. Min spanska är knackig men med koncentration och latinska nyckelord förstår vi varandra.

När visste du att det var filmskapande som du ville syssla med?

– Sedan alltid, sedan biobesöken som liten. Jag studerade film vid Universidad Nacional de Córdoba. I Argentina har vi ett offentligt universitet där vi inte behöver betala för att studera, men du behöver vilja det. Du måste göra ett antagningsprov och där har du möjlighet att bli antagen. Innan hade det alltid varit som en avlägsen dröm för mig, men väl på universitetet i sällskap med klasskamrater – som vill skapa, berätta, lära sig tekniken blev det möjligt. När jag regisserade för första gången, min första inhemska film (Las Calles, 2016), var det ett äventyr. Filmskapandet är en verklighet för mig idag, men det är alltid svårt och det finns ingen säkerhet med arbetet.

Bild: Sobre las Nubes / María Aparicio

Sobre Las Nubes (About the Clouds), skapad med vackert svart-vitt foto och avskalad från specialeffekter, skildrar fyra vitt skilda livsöden. En arbetslös och medelålders IT-tekniker, en sjuksköterska med blyga teaterambitioner, ett upptaget bokhandelsbiträde och en ung kock som inte vet ifall sjuklön ingår i anställningsavtalet eller inte. Utöver att de alla bor i samma stad har Hernan, Nora, Lucia och Ramiro – som varken känner varandra eller möts vid någon tidpunkt – ingenting anmärkningsvärt gemensamt utöver deras relation till jobbet.

Vad dessa fyra huvudpersoner har gemensamt är deras band till sina arbeten. Arbete i filmen är ett mycket avgörande element och jag fann det intressant genom att spåra en berättelse om fyra personer som aldrig stött på varandra. Men vad de har gemensamt är att de bor i samma stad, den urbana delen av staden, samtidigt som var och en av dem har sin egen verklighet och relation till arbete, pengar och överlevnad. Jag var intresserad av att hitta en resonans mellan en berättelse och en annan i relation till det perspektivet.

Bild: Sobre las Nubes / María Aparicio

Det är inte ofta biopubliken får se vardagslivet i Cordoba. Jag kan bara drömma om hur det skulle kännas att spela in en film i Masthugget, Göteborg, som jag har en så stark koppling och relation till (hur och vad skulle jag överhuvudtaget välja att skildra?).

Hur kändes det för dig att regissera en långfilm i en stad du vuxit upp i?

– Jag älskar att filma från min egen stad och att greja med produktionen här. Många av människorna i Sobre las Nubes är vänner och människor jag delar vardagen med, jag gillar verkligen att införliva människor som inte har erfarenhet av skådespelarvärlden. Det finns ingen lycka som den när du märker att skådespel är vad dem hela tiden velat syssla med. Det är ingen hemlighet att mycket av filmindustrin i Argentina är centraliserad till Buenos Aires, men sedan kanske 15 år har det äntligen börjat produceras fler filmer i Cordoba. Just nu försöker vi skapa en gemenskap för filmskapare i stan, hålla det levande.

“Det är riskabelt att göra anspråk på realism och verkligheten”

Att möta diskbänksrealistiska Sobre las Nubes i biosalongen är som ett första möte med en person det känns som man känt i hela livet. Alla vet vi tristessen och känslan av meningslöshet under tiden som arbetslös. Det utmattande managementsnacket vi utsätter oss själva för under tröttsamma rekryteringsprocesser när vi skall lyfta våra starka sidor. Glädjen som kommer när vi får beröm. Samtalen vi tjuvlyssnar på under bussresan. Det där telefonsamtalet som vi undviker. Teaterkursen vi aldrig vågat ta. Den föråldrade radiobandspelaren på jobbet, från tiden innan trådlösa högtalare, som stått där på hyllan sedan alltid. Förväntningarna på mystik och spiritualitet inför en solförmörkelse. När det stormar såväl som när ingenting särskilt händer.

– Jag tycker om att observera komplexiteten i livet, det som gömmer sig i vardagen. Vår verklighet och våra livsvillkor, hur vi hittar sätt för att överleva i den här världen. Det är något jag ofta tänker på. Det är riskabelt att göra anspråk på realism och verkligheten, så därför var det för mig viktigt att göra det i min hemstad. Visa våra gator, våra miljöer.

Med skärpa och lugn blir Sobre las Nubes ett personligt porträtt. María Aparacio intresserar sig för fyra olika livsöden som med vackert foto av hemstaden och modiga detaljer skapar en jordnära upplevelse.

Text: Edward Langert