Göteborg, jag älskar dig, but you’re bringing me down

Bless this bokmess. Med glansiga ögon snubblar jag in genom säkerhetskontrollen, fortfarande okontrollerad, och springer direkt till baren. På vägen passerar jag Academedia-montern, himlar demonstrativt med ögonen och klämmer ut en Ipren ur de tre (3) kartor jag tryckt ner i väskan innan jag gick hemifrån. Går förbi Daniel Suhonen, viskar “pappa” och funderar på om det kan vara ett uppslag till texten om Freud jag ska skriva imorgon. Den fullskaliga invasionen av korsvägen med omnejd är det vackraste jag vet, alla jag känner är här. Det verkar vara cirka fyrtio tusen poliser som rör sig på området. Egentligen är det kanske typ tre fler än förra året, men de tre har en påverkan på viben. Min pojkvän väser ”panoptikon”, men det känns inte som att någon härinne har mött min blick än (kanske ska ta av mig solglasögonen?). 

Varje gång jag säger att jag är från Göteborg skrattar alla som om det vore ett skämt, dessutom ett roligt sådant. Det känns genant och naket att visa folk runt i staden, peka på de blödande kulhål som är västlänksgroparna och skratta lite åt att vi inte ens kan bygga en bättre tunnelbana än stockholmarna. Men jag tycker inte att det är roligt, jag är fruktansvärt ledsen över att det Göteborg jag har växt upp i och älskat så som man älskar en förälder inte bara har visat sig vara felbart, utan utsålt och sminkat till någon sorts Oslo-ripoff. Någon frågar hur litteraturscenen är i Göteborg, för att slippa säga död säger jag skadeskjuten. Hela Göteborg är på sätt och vis en konferensanläggning nu, vi renovräker och bygger om till hotell för att skapa den perfekta infrastrukturen för någon som besöker staden i tre till fyra dagar. Ölen har blivit dubbelt så dyr sen förra året (känns det som, har inte fört statistik). 

Göteborgs stad har en monter bemannad av unga makthavare där besökarna på Bokmässan kan ange hur de upplever Göteborg som destination genom att sätta klistermärken i cirklar. På en nobel sista plats ligger samtidskonst. World of Volvo vinner jordskredsseger. För att kunna bearbeta de skakande insikter jag får om samhället av detta går jag tillbaka till baren för att komponera detta lilla stycke gonzo-journalistik. Jag hade haft svaret på om det här var en försvarsmekanism a la Freud om jag hade lyssnat på det seminariet. Jag köper en jättedyr ironisk keps på ett Klarnakort på vägen. Här är en bild: 

Ett enkelt sätt att pitcha in Göteborg för turister är ungefär som Björn Werner gjorde i sin text om att flytta från Göteborg. “Entrén in till huset stinker av piss och marijuana, ett ungdomsgäng har gjort den till en plats för drogförsäljning. De verkar bli kvar. Efter en omröstning på gården kom en majoritet fram till att det inte är värt hyreshöjningen att sätta upp kodlås till portarna.” Det är såklart en förljugen romantisering av ett sunk-göteborg som revs och gentrifierades redan på åttiotalet, men det finns väl en anledning att det är den lögnen vi väljer. Varför vet jag inte, det är väl ett försök till positionering gentemot Stockholm och om dialektik är någorlunda sant är det väl inte konstigt att personan rymmer sin motsats. Jag bara hoppas att syntesen inte blir ett Clarion Post Hotel. Eller en bokmässa. Eller en vräkning av Truckstop Alaska. Juste, allt detta har redan hänt. Göteborg, jag älskar dig, but you’re bringing me down.