Filmrecension: Corpus Christi

I en gråblå-färgad öppningsscen, ackompanjerad av ljudet av monotont sågande och monotona ansiktsuttryck, slängs vi direkt in i Corpus Christi kärna: en värld av rå och, stundom, hänsynslös determinism. På en ungdomsanstalt uppmanar övervakare de intagna att använda hela sågen “så att det blir rakt”, men så fort övervakaren lämnar verkstaden används verktygen till att förmedla en helt annan typ av rakhet, skildrad i våldet — ett motiv som är återkommande i Jan Komasas Oscarsnominerade långfilm.

Protagonisten Daniel (Bartosz Bielenia), en av de intagna på anstalten, introduceras med käkar så spända att han förståeligt är utlämnad till tystnad och inåtvändhet som kompenseras plågsamt högljutt med knytnävar och så-intensivt-punkterande-isblå ögon. Ögon, som är klädda i en våtglansig hinna som skulle kunna förstås som en skyddande barriär mellan Daniel och den tuffa tillvaro som hans kriminella bakgrund upprätthåller långt efter att han avtjänat sitt straff.

I Komasas verklighetsinspirerade film får vi följa hur Daniels hårda pansarhinna bryts ned av något som tar sin början i en oskyldig och ogenomtänkt vit lögn. I ett kapell i närheten av det sågverk dit Daniel, tillsammans med andra tidigare dömda, kommit för arbete uppstår Fader Tomasz  — ett uppdiktat alias som förkroppsligar Daniels oåtkomliga dröm om att bli präst. Daniel/Tomasz försöker till en början fly lögnen fysiskt genom ett (igenbommat) kyrkfönster, men misslyckas och finner sig snart, till sin och den polska småstadens invånares förvåning och glädje, bekvämt fast i den uppdiktade lögnen om att vara präst.

Hoppet om förändring, om ett annat liv, som ryms i orden “vart vinden för mig” som Daniel/Tomasz yttrade den där första gången i kapellet, men som då möttes av hånskratt av den jämnåriga och likväl isblåögda Eliza (Eliza Rycembel), får snart luft under vingarna. I takt med att höst blir vår, dimma byts ut mot fågelkvitter och regntunga moln genomskärs av starkt vitt ljus förvandlas Daniel till Fader Tomasz — en präst som snabbt blir upphöjd till rockstjärnestatus tack vare en inlevelse, talförhet och otrolig empati som trollbinder alla den når, inklusive honom själv. I extas slänger Tomasz/Daniel vigvatten kring sig, involverar sig i det kollektiva sorgearbete som har förgiftat byn efter en tragisk bilolycka och tar kontroversiella fajter mot auktoriteter utan ett ögonblick av tvivel. En rättframhet som dock har sitt heta pris då hans in-your-face attityd minst sagt provocerar de vars maktposition eller trosövertygelse utmanas — något vilket Tomasz/Daniel är för bländad av den nyupptäckta livsmeningens strålglans för att se. Precis lagom till att pansarhinnan sänks slår ödet (eller determinismen) hänsynslöst till när ett oväntat och ovälkommet besök tvingar honom att kliva ur den uppdiktade rollen och tillbaka in i sin ursprungliga identitet. När lögnen som blev drömmen nu rycks ifrån Tomasz/Daniel försöker han återigen ta till flykt genom kyrkfönstret, fast denna gång till det som han i början flydde från, och denna gång med framgång.

Men trots all den välvilja och kärlek som han lyckats röra upp i den polska byn kommer hösten åter och med den, lika nödvändigt, dimman och den gråblå färgpaletten. Orden från hans första predikan; “var och en av oss är Jesus”; ekar åter i hans sista predikan, fast denna gång i handling snarare än i ord då Tomasz/Daniel klär av, ställer upp och offrar sig — precis som Jesus. Handlingar vars intensitet matchar känsloförmedlingen i majoriteten av filmens scener, vilka till bredden är laddade med en spänning som riktigt sveper in åskådaren i den känsla som vill gestaltas. Den sceniska gestaltningen blir tack vare sitt närvarande skådespel och ambitiösa användning av färg- och ljussättning, ett verktyg som gör det externa till en spegel av det interna, precis sådär trollbindande att verkligheten utanför bioduken, stundom, helt glöms bort.

Något annat som däremot konsekvent glöms bort är skildringen av Daniel/Tomasz historia, då varken hans ögon, handlingar eller predikningar någonsin avslöjar något som når längre bak än till kriminalitetens begynnelse. Inga spår av hans barndom eller uppväxt ges under filmens gång, utan det närmsta vi får är en scen i biktbåset där han möter en person från tiden på anstalten och en annan scen på en övergiven båt där Daniel/Tomasz förklarar att han faktiskt haft ett liv innan han blev präst — men syftar då främst på det i ungdomsanstalten och på de handlingar som ledde honom dit. Dessa små, och få, glimtar tillbaka i tiden kastar därmed ljus på den totala avsaknaden av en skildring av något liv innan kriminaliteten. Denna bakgrundslöshet är i fördel för skildringen av Daniel/Tomasz som en plats- och rotlös karaktär, men sker på bekostnad av det djup som skulle kunna skapa igenkänning och förståelse för hans person. Kvarstår gör ett suktande begär efter förklaring; vad motiverar Daniel/Tomasz plötsliga och starka moraliska övertygelser? Vart kom hans enorma patos ifrån? Varför hamnade han just här? Eller är det bara så att det ska förstås som en del av hans upplysning, det som självklart kommit ur Guds sken?

I denna högt koncentrerade story ryms både en porträttering av den kriminelle som vill slå sig ur sitt kvävande skal och ett kollektivs hänsynslösa jakt efter Syndabocken. Gemensamt för båda skildringarna är att de resulterar i ett moraliserande finger riktat mot bibelorden om att inte döma utifrån det som syns — vare sig det är en prästdräkt eller vad en situation ser ut att vara. Det är en kritik mot ett högtravande och för “synens skull” praktiserande av religion — vilken har viss förankring i verklighetens Polen där kristendom har missbrukas av falska präster (likt Daniel i filmen), liksom av politiker som använt det som bränsle i framdrivandet av en konserverande och förtryckande politik. Ledorden borde istället, enligt pekfingret och bibelorden, vara “förlåtelse är kärlek” eller bara kärlek.

Med hjälp av ljussättning, kroppsspråk och inzoomade ögonblick, som speglar Daniels eller byns inre känslotillstånd, fångar Komasa vardagens skuggsida i en realistisk och ögonblicksartad tappning. Daniel/Tomasz må vara en rotlös och ofullständig men Corpus Christi storyn är både verklighetsförankrad och gripande.