Fascinationen för romanen Den store Gatsby förefaller på många sätt tidlös

F. Scott Fitzgeralds roman Den store Gatsby behöver egentligen ingen närmare presentation. Till skillnad från Marcel Prousts berömda romansvit har de flesta inte bara hört talas om utan även läst berättelsen om en av den amerikanska litteraturens mest minnesvärda gestalter – Jay Gatsby. En roman med ett omfång på knappt två hundra sidor. Alternativt har de flesta sett Baz Luhrmanns visuellt svulstiga filmatisering med Dicaprio i huvudrollen.

Grejen med Den store Gatsby är att den ständigt återvänder i olika skepnader. Den elfte november kommer det att hållas en stor fest på nattklubben Berns i Stockholm. Kvällen bär namnet ”Party like Gatsby” och uppmanar besökarna att kliva ”in i 1902 och bli en del av J. Gatsbys innersta krets.” Ännu ett exempel på den nyfikenhet som fortsatt omger romanen, liksom många andra litterära mästerverk som växt fram genom åren.

Men vad gör romanen så fascinerande och närmast tidlös? Svaret på frågan är varken enkelt eller givet på förhand, men kan hittas om man djupdyker i romanens hjärta och huvudkaraktärsskildringar.

I centrum för handlingen står dandyn Jay Gatsby och hans nya granne, börsmäklaren Nick Carraway. De blir genast näravänner då Nick blir den förste någonsin att få privata inbjudningar till Gatsbys mytomspunna och överdådiga fester. Skälet? Nick är kusin med Gatsbys ungdomskärlek, Daisy, som Gatsby alltjämt är mycket förälskad i och vill vinna tillbaka. Problemet är bara att hon numera är gift med snobben Tom.

I kontrast till Gatsby är Nick enkel, jordnära och således en bra symbol för den ”medelklass” han representerar. Det är genom hans penna och berättarröst som läsaren får ta del av Gatsbys öde. Ett skickligt berättargrepp som gör det lätt för läsaren att relatera till allt som händer, inte minst alla glansfulla passager som många har kommit att förknippa romanen med. Precis som den kommande tillställningen på Berns, där många stockholmare kommer att samlas i sina smokingar och solbrännor från den populära produkten Bronza.

Gatsbys fester är också nyckeln till att förstå vad som i grunden formar och deformerar honom. De är tänkta att imponera på Daisy eftersom hennes äktenskap med Tom fick Gatsby att tro att det berodde på hans pengar. Vilket föranledde honom att själv bli rik för att ha råd med sina utgifter. Men triangeldramat dessa tre själar emellan leder oundvikligen till en brutal upplösning när verkligheten gör sig påmind.

Gatsby föddes aldrig till den han blev utan förvandlades till honom

För många amerikaner personifierar Gatsbys veritabla klassresa den berömda amerikanska drömmen – då en reell möjlighet, men i dag alltmer ett minne blott. Gatsby föddes aldrig till den han blev utan förvandlades till honom. Dels genom att revidera sitt tidigare prosaiska namn James Gatz till just Jay Gatsby, dels och kanske framför allt genom att lyckas med sin livsuppgift: bli rik.

En annan ton som Gatsby slår an hos många människor är hans aristokratiska arrogans. Den är osympatisk, men går paradoxalt nog hem hos många; förtrollar och attraherar. Han är folkkär genom att helt sakna folklighet. Något liknande ser vi varje gång någon helt okritiskt idoliserar någon annan. En perfekt illustration är influenserkulturen, medan en annat kan hittas i Gatsbys eget hemland USA. Hur kunde eliternas elit Donald Trump bli (den förment hederliga) arbetarklassens stora hjälte? Frågan får riktas till socialpsykologerna men kanske är det så att vi – med George Orwells ord – har en tendens att beundra makt i den form vi förstår den?

En liknelse som osökt dyker upp i huvudet är Carl Bildt. Journalisten Björn Häger belyser i sin biografi Uppdrag Bildt: en svensk historia hur den unge Bildt med sitt för samtiden ovanliga självförtroende och pondus i det sociala rummet bröt ny terräng på den svenska politiska scenen i början av 90-talet. Det fanns något amerikanskt (läs: unikt) över honom, få saker som gemene svensken kunde identifiera sig med, men riksdagsvalet 1991 blev trots det – eller tack vare – hans.

För andra fungerar Den store Gatsby som en slags verklighetsflykt. Romanen skrevs under det glada tjugotalet, i dag förhöjt till symbol och myt. En epok som brukar förknippas med själslig frihet i och med att människorantagligen levde enklare och mer närvarande, i frånvaro av mobiltelefoner och sociala medier som aldrig tackar nej till att mata oss med dopamin.

Romanen fick dessutom ett rejält upplyft under Coronapandemin. Läsningen blev ett utmärkt sätt att fly undan nuet en liten smula. Drömma sig bort till glamourens värld. Fantisera om ett 2020-tal som skulle leva upp till det glada 1920-talet när saker skulle lugna sig och världen öppna sig, men ödet skulle vilja annorlunda som bekant; lågkonjunktur, inflation samt krig och kriser följde i dess spår.

Standardanalysen av Den store Gatsby, skriver Johan Svedjedahl i Dagens Nyheter, ser den i stället som en skarpstudie över vad kapitalism kan göra med en människa. Hur pengar kan förvilla. Alienera. Förändra. Det framgår aldrig i romanen hur Gatsby blir förmögen, även om det spekuleras i olika teorier (som att Gatsby eventuellt är spion, mördare och allt där emellan). Läsaren får aldrig veta. Men samtidigt avslöjas en viktig detalj: Gatsby är en platonsk drömmare men framför allt – en uppkomling. Det blir hans undergång att han aldrig inser att pengar inte leder till lycka och löser några problem på ett grundläggande plan.

Den store Gatsby kan givetvis också läsas muntert och sorglöst. Författaren till denna text har läst den varje sommar sedan studenten för fyra år sedan och hemligheten verkar nästan gömma sig i årstiden själv. En tid på året – särskilt för oss svenskar – då livet inte bara ”börjar” utan även antar en ytterligare, subtilt förtrollande dimension. Eller som F. Scott Fitzgerald själv sade någonstans efter framgångarna med debutromanen This Side of Paradise, som för övrigt gjorde att han till slut vann överklassflickan Zelda Fitzgerald som han så länge uppvaktade: ”Sommaren är fest, sommaren är förväntningar.”

Text: Rolan Jusupov