Det märks att Göteborgsbandet Fägring valde att storsatsa när de häromveckan släppte debutalbumet Obalans. Ett album som skrevs när bandet låste in sig i en gammal BDSM-klubb på Hisingen och som spelats in i några av de mest framstående studiorna i Sverige, allt för att få ihop årets kanske starkaste bidrag inom genren bag in box- och balkongindie.
Obalans är som fullproppad med den där nakna och fragila indiepopen som det numera känns som att det var väldigt länge sedan man hörde. Känslosamma, kryptiska vardagsbetraktelser till en väldigt spartansk ljudbild. Men trots det väldigt simpla soundet bär Fägring upp musiken med största stolthet.
Redan på öppningsspåret Så länge vi blir det tydligt att bandet lagt allt krut och emotionell budget på att komma på så catchiga melodier och känslostarka refränger som bara fysiskt möjligt, och baserat allting annat runt omkring dessa. Och med all rätt. För vi snackar alltså melodier av världsklass med en helt brutal hitpotential. I princip rakt igenom hela skivan.
Det går att satsa stora pengar på att Så länge vi kommer dönas på många fester framöver. Gitarrslingan på Blomster känns nästan som en melodi man gått hela livet utan att förstå att man behövde. Titelspåret i sin tur bjuder på något betydligt mer explosivt i jämförelse. Något som välkomnas sådär halvvägs igenom. Den melankoliska danslåten, Förra sommaren, är skivans absolut starkaste punkt, ett praktexempel på när musik kan göra att vemod blir något fasansfullt fint.
I övrigt är albumet väldigt avskalat och inte särskilt komplicerat. Det sticker liksom aldrig ut utan snarare flyter med och balsamerar ens känslor. Inga stora ljudexplosioner, musikaliska experiment eller någonting som egentligen skiljer den från mängden. Bortsett från sitt helt otroliga arbete med melodier då. Det är istället gitarr, bas, trummor och ångest. Inget tjafs, inga konstigheter, bara rock. Samtidigt känns Obalans, till skillnad från källaren den skrevs i, extremt välpolerad och inte alls skavig. Istället liksom smeker Fägring ens hörselgångar utan att egentligen bråka med en. Men de gör det på ett förbannat fint sätt.
Obalans är en vanlig svensk deppig indieplatta. Vi har hört det förut. Vi kommer höra det igen. Men det är fan inget fel med det. Framför allt inte när det kanske är en av de mest välgjorda i år. Fägring har samtidigt visat att de är ett sinnessjukt stabilt indieband som definitivt har potential att få till några av landets kanske största indiebangers. Men den där sista växeln tycks saknas. Det där primalskriket, det episka gitarrsolot eller ett klimax som får trummhinnorna att implodera. Åh vad man bara suktar efter det?
