fbpx
Illustration av Tobias Sundin

Fabriken

Med menande kliv spatserar jag längs med de markerade fotgängarvägarna på området, utan att vicka för mycket på rumpan. Mina arbetsbyxor skramlar lite i farten, när pennor och skruvmejslar och andra livsviktiga föremål slår emot varandra. I öronen har jag någon tung låt av Frej Larsson eller ODZ, som för att försöka kasta mig själv in i deras självförtroende, deras aura av stenhårdhet. För att min blick ska få den där något ilskna lystern som gör att jag blir lämnad ifred åtminstone första halvan av passet på mitt, sedan någon vecka tillbaka, nya jobb som maskinoperatör på en fabrik i sydvästra Skåne.

 Jag tar min plats vid maskinen, knäcker dagens första Celsius och trär på de skitiga handskarna. Sedan går jag för att bocka av checklistan inför maskinstart, och på vägen möter jag en mycket äldre (ca 60 år gissningsvis), manlig kollega som ler mot mig som om han är en kärlekskrank 13-åring. Vi utbyter artiga hälsningsfraser och jag återgår till mitt, men två sekunder senare är han där igen. Han berättar för mig vad jag ska göra inför maskinstart, trots att jag just står och gör exakt det utan att ha visat en tillstymmelse till behov av hjälp. Jag har ju för fan hållit käft och inte ens sökt ögonkontakt på håll.

Det är annars det värsta man kan råka göra som kvinna, att råka få ögonkontakt när man håller på med något manligt betingat. Det är en garanti att du i så fall får påhälsning av honom, eller flera, som på något sätt alltid tolkar din blick som ett rop på hjälp. Alltid förutsätter att kvinnor är mer hjälplösa, mindre duktiga, har mindre hjärna, mindre tankekapacitet – än sin egen manliga motsvarighet. Detta för att de alltid kommer ut ur situationer som vinnare – och därför inte behöver förändras. 

Den manliga kollega som lärde upp mig var enligt mitt första intryck en trevlig person. Någon som inte särbehandlade mig och som förväntade sig att jag skulle lära mig saker precis lika snabbt som han själv var tvungen. Men känslan av att vara jämlik försvann ganska snabbt när min chef (ja, min chef), tog in mig på ett samtal och sa att han som lärt upp mig ”först varit lite sur för att han fick en tjej” men som sen istället blivit nöjd för att, and I quote: ”Amanda tänker ju faktiskt!”

Dagen springer förbi, jag lyfter tungt och packar perfekta pallar som ingen anmärker någonting på, och det är lunchdags. Rummet är fönsterlöst och luktar sågspån, men det är i alla fall dämpad ljudnivå och man får en efterlängtad paus från maskinbruset. När jag går med min värmda matlåda genom rummet och tar sikte på en ledig stol hör jag plötsligt ropet:

”Du borde sitta i mitt knä!”

Det är samma äldre kollega som trängt sig på med sin hjälpsamhet tidigare. Han ler pillemariskt mot mig, förväntar sig att jag ska skratta och stämma in. Göra situationen dräglig. Han förväntar sig att min respons direkt ska smeka hans äckliga kommentar medhårs, att jag ska sätta på ett plåster så att blodflödet inte stänker ner hela rummet. Men när min reaktion inte kommer, struntar de i mig och fortsätter garva åt något annat. Jag är ju bara en kvinna, en sån de sätter på hemma. Senare, när de går ut för att fortsätta jobba, låser de in mig i lunchrummet.

Samma typ av behandling fortsätter sedan hela passet ute vid maskinen. Den äldre kollegan som varit på mig hela dagen, fortsätter utan avbrott. Han kommer förbi maskinen ”för att flörta lite” (ja han sa exakt så) och han ropar mitt namn bara för att kunna höja på ögonbrynen mot mig några gånger. Andra kollegor tycker det är mysigt att kittla mig titt som tätt, peta mig i sidan eller skrämma mig och sedan dö av skratt när jag blir rädd. Reagerar jag inte med leenden eller skämt så ropar de efter mig att jag ”kanske inte borde stressa så mycket” eller undrar varför jag ”är så himla sur”.

Mina kollegor talar över huvudet på mig, trots att jag deltar i samma situation. Ett exempel är att jag står och monterar anslutningar och hör: ”Kolla, hon klarar redan av det där!” från just intill, där mina manliga kollegor står och pratar om mig utan att inkludera mig. Eller: ”Oj, det är ju en tjej!” från manliga kollegor som går förbi och ropar till han som lär upp mig. Jag försöker hänga med, ropar ”ja, hej på er också” och drar skämt och är till lags, men beteendet upphör inte oavsett hur jag väljer att reagera på det. Jag är fortfarande bara ett djur i bur som kan fina tricks. En katt placerad i en hundrastgård.

En eller två andra kvinnor finns med i den annars mansdominerade arbetsgruppen, de är äldre än mig – kanske i min morsas ålder – och ser verkligen sorgsna ut. Trötta. Har ett tempo i sina steg som vittnar om uppgivenhet. En av dem gråter titt som tätt på fabriksgolvet, och kallas för ”känsliga Lena”. Aldrig någonsin frågar någon henne varför hon gråter, ingen av männen jag frågar vet någonting. Man skrattar bara åt det och avfärdar det som kvinnlig hysteri, trots att hon är en av de mest kompetenta medarbetarna på plats. Man ler varmt åt det, som om det är ett härligt, familjärt inslag på jobbet. Lite som att en förälder ler mot ett gråtande barn, det är ju så himla gulligt att barnet är argt!! Jag bestämmer mig för att prata med henne, och frågar henne, efter en särskilt horribel dag i mansvärlden, hur hon brukar hantera dem när de inte lyssnar.

”Ja, i början käftade jag emot hela tiden och sa ifrån, försökte bevisa mig. Men för vem då? Det är inte värt det, till slut pallar man inte säga ifrån längre. De lyssnar ju aldrig ändå”, säger hon.

Jag blir chockad och ledsen för hennes skull. Och för min egen. För alla andra kvinnliga medarbetare här som går runt och ser ut som skygga villebråd och som aldrig kommer att få känna sig lika värdefulla som sina manliga medarbetare, oavsett kompetensnivå. Framför mig såg jag mina planerade månader som maskinoperatör, hur jag skulle vissna precis som Lena, tappa lusten att slå tillbaka. Många situationer gav mig bevis på det.

Jag körde ett speciellt program i maskinen en dag, som skapar en viss typ av färdig produkt. Personen innan mig hade gjort alla förberedelserna, jag tar bara över hans batch. Jag hittar ett allvarligt fel i hans beräkningar, varav hela pallen får slängas. När processingenjören kommer förbi för att dubbelkolla nästa runda, ser han mig knappt i ögonen. Letar efter min manliga kollega. Undrar varför jag är själv vid maskinen. Jag berättar gång på gång vad som är felet och hur vi ska lösa det, då jag är insatt i läget. Ändå väntar ingenjören på min manliga kollega och de påbörjar ett långt försök att lösa situationen, som slutligen mynnar ut i att de testar exakt det jag föreslog från början. När det fungerar säger jag det, att jag sa ju det. Då fnissar de misstroende och fortsätter att ignorera mig. Det sög all energi ur mig, gjorde mig lealös och gråtmild.

Jag var för utmattad varje gång jag hade jobbat. För att försöka bli behandlad på det sätt jag ville engagerade jag mig hetsigt i allt, lärde mig allt svinfort, jobbade hårt och lyssnade inte på deras kommentarer (trodde jag – det går liksom inte att borsta av sig det tillslut). Jag rasade i vikt, på ett dåligt sätt.

Ingenting förändrades, det blev bara värre. Inte bara jargongen gentemot mig och andra kvinnor, nej, fabriksmännen besitter hela jävla paketet. Homofobi, rasism, sexism och total ignorans kring sin egen roll i samhället. Jag hoppar nästan en meter upp i luften när en av mina kollegor en dag kommer fram till mig och frågar om ”det är den dära franska n*gern” jag lyssnar på via Spotify. Andra kollegor ropar jämt och ständigt om hur deras fruar ”är kärringar som ringer och stör” och om ”såna där jäkla fikusar”, eller en gång när min ”lärare” ropade ”kolla där kommer pojken” till en kortklippt, kvinnlig och homosexuell kollega (vilket ”säkert” inte hade något med saken att göra). Samtidigt använder de sina mjuka röster när de pratar med mig, som om jag är en 10-årig flicka som inte kan så mycket. De är vulgära och fula i käften och smeker mig samtidigt metaforiskt ömt över hjässan. Det är en slags relationsmanipulation light, där man tillslut blir tacksam när man blir behandlad som en människa, på riktigt superglad och lättad bara för att det är en avsaknad av manspisseri en liten stund.

Givetvis har detta fenomen uppmärksammats på just den här fabriken förut, av mina sårade föregångare. Det har kallats till möten där man pratat med hela personalstyrkan om hur man behandlar varandra, likt en dagislektion eller en konfirmationsföreläsning. Man pratar om hur man behandlar kvinnor, eller de som inte är supermanliga män. Att man inte retas, inte mobbas, etc. Man kan tänka sig att det här ska hjälpa, eftersom det ändå är vuxna människor som får en tillsägelse, men det gör det inte. För varje gång efter varje sådant möte, samlas de i smågrupper i hörnen av fabriksgolvet och pratar skit om den som ”inte pallade med jargongen den här gången”. Den egenskap som prisas mest av alla hos kvinnor eller andra minoriteter på fabriken, är ”att vara härdad” eller ”att ha skinn på näsan”. För då slipper mannen att filtrera sitt språk och kan hämningslöst fortsätta förnedra och gå bärsärkagång genom alla sociala situationer, han kan känna sig som en riktig kung och fortsätta glida genom världen med sitt oproblematiska stånd och sin självklara rätt att vara den han är.

Jag råkade ut för just en sådan smågrupp precis intill min maskin, när ledningen för hela fabriken just hade haft ett möte med en grupp manliga medarbetare för att de betett sig rasistiskt mot en kollega med invandrarbakgrund. Jag hör hur de klankar ner på: ”folk som klagar” och ”folk som inte pallar med jargongen”, de säger saker som: ”vadå, får man inte säga blatte ens?” och ”palla vara så känslig”. Jag väljer att ge mig in i diskussionen, eller man kanske inte ska kalla det ett val. Jag brusar impulsivt upp och kan faktiskt inte låta bli att säga något, men trots min irritation lyckas jag hålla en konstruktiv ton. Jag ifrågasätter att de klagar på folk som blivit upprörda, och undrar om de någonsin tänkt tanken att de kanske har gjort något fel och att de kanske behöver förbättra vissa saker, om det nu finns folk som reagerar så starkt på det? Det hela blir snabbt till ett samtal om kvinnor/män. Ledaren i den här smågruppen, en man med rött skägg och enorm mage, avbryter mig mitt i nästa mening och säger:

”Vi har inte så mycket brudar som jobbar här ju, och man måste anpassa sig. Jag menar, Lena och Mona har varit med oss i 15 år nu, de är lite härdade nu, har fattat grejen liksom. De klagar aldrig längre.”

Jag reagerar på att han använder ordet ”brudar” och de skrattar mig rakt i ansiktet. Jag försöker i det läget förgäves att förklara varför en egenskap som ”härdad” inte är att eftersträva i det sammanhanget och att man måste förstå skillnaden mellan jargong och kränkning, att till och med jag blivit obekväm flera gånger. Att det kanske behövs förändras något? Någon undrar varför jag inte sagt ifrån bara, och i samma veva får jag en faktisk hand framför ansiktet, ledaren viftar bort mig, säger: ”Nä, nu lämnar vi det här!” och med det skingras gruppen och diskussionen är över. Jag har inget val, min lucka är förbi, och jag saknar de fysiska attribut som krävs för att få ordet på nytt. I efterhand reagerar jag även på att han använde orden ”varit med oss” om kvinnorna, som om de är en anomali som får lov att vara med männen i just det här fallet. Och de får fortfarande lov för att de nu är härdade och inte säger emot längre, de väljer inte längre att tolka männens ord fel. Det vill säga som sexism. De är för trötta för att orka ta den fighten längre.

Samma dag som denna konfrontation blir min sista dag. Jag orkar inte längre, och eftersom jag har blivit så illa behandlad slipper jag att arbeta uppsägningstiden och får betalt ändå. Tack och lov är jag anställd via ett bemanningsföretag som tar mig på allvar. Via dem får jag en tidig väg ut, och de lovar dessutom att ta upp det med fabriken i efterhand. Jag tar mötet med chefen med en klump i halsen, men lämnar hans kontor med mer luft under fötterna. Under de sista timmarna har jag puls, är orimligt taggad på att sitta och rulla tummarna för fabrikens smutsiga pengar. På att fullständigt bajsa på hela grejen. Jag tänker att nu är det över, nu slipper jag äntligen. Jag skruvar upp volymen på stereon och lyfter och lyfter och bygger pallar och bygger pallar. Det är faktiskt ganska roligt, tänker jag, själva arbetet alltså. Även om jag verkligen inte kommer att sakna det, de tunga lyften och de komplicerade maskinerna, blir det som att min kommande frihet gör de sista arbetstimmarna till något positivt istället för negativt. Jag lyckas sjunka in i det, får ett bra flow, och ingen stör mig. Snart får jag lov att gå ut genom grindarna, försvinna bort från fabriksområdet och sätta mig på ett Pågatåg hem igen. Hem till mitt hallgolv där jag får lov att bryta ihop ifred.

Men när det bara är några minuter kvar kommer det sista bakhållet ändå. Det är kollegan vid maskinen intill som fått nys om att jag ska sluta. Det tar alltså inte ens en timme innan hela fabriken vet att jag ska sluta trots att chefen lovat att vänta tills jag åkt hem. Min kollega säger:

”Det är så himla synd att du ska sluta, då har vi ju inget att vila ögonen på längre… ”

”Och hur menar du då?” svarar jag.

”Nej, men tolka inte fel nu, inget snuskigt eller så, men du är ju definitivt trevligare att titta på!”

Fabriken