Experimentell kultur: ja/nej/kanske?

Med vaccineringen börjar hoppet väckas till liv om ett 2021 där vi kan återgå till samhället, och såklart kulturen. Men hur mår kulturen just nu egentligen? När streamingjättar, som bara blir sämre och sämre, har fått möjligheten att fullständigt diktera vårt kulturutbud i nästan ett helt år. När restriktioner (och kanske främst pandemin) har drivit scener runt om i landet in i botten. När minsta förnimmelse till känsla hos publiken slocknat på alla livestreams och filmade event. Svar: Ganska dåligt. Vad ska vi göra åt detta då? Såklart ge scener och kulturutövare mer bidrag för att inte vara utan en kultursfär de kommande generationerna, men istället för att själv ge bidrag har jag en uppmaning till alla kulturutövare: Återuppväck den experimentella kulturen! 

Vad är då experimentell kultur kanske du undrar? Det är på samma sätt svårdefinierat och självklart: experimentell kultur är all kultur som på något sätt är nyskapande, ofta genom att bryta mot traditioner och “regler”. Problemet är att det som inte är gjort direkt blir gjort när det är gjort. Ofta ger exemplifierar man med hjälp av olika konstverk som historiskt varit kontroversiella när det experimentella ska förklaras. Ett klyschigt men illustrerande exempel är Marcel Duchamps Fountain (han försökte ställa ut en urinoar på ett konstgalleri). 1917 var detta experimentellt, men idag är det inte det. Detta är grunden i varför jag skriver denna text, konstnärer har helt glömt bort det. Istället fortsätter man härma historiens kontroversiella verk – det är outhärdligt.

Den experimentella kulturen är död, men varken de som hatar den eller de som själva hävdar att de utövar den verkar veta om detta. Sverigedemokrater klagar på menskonst i offentliga rum och självutnämnda “experimentella” konstnärer dränerar konstscenen på all känsla och spänning. Jag förstår båda sidorna. Såklart förstår jag SD som ogillar den “experimentella” konsten, jag själv ogillar den ju. Men samtidigt förstår jag konstnärerna – jag vet hur svårt det är att skapa något riktigt nyskapande (tyvärr krävs det talang – något som väldigt väldigt få har). Konst som är identisk till de experimentella 60- och 70-talsscenerna måste vara bland den absolut tråkigaste som finns (tänk minimalistiska lerskulpturer eller menskonst typ). Men här måste vi gå tillbaka till ordet vi talar om: experimentell. Det vill säga: nyskapande, experimenterande. Det finns inget nyskapande i att härma. 

Ni känner kanske igen det, konstverk som består av obegripligt och överdrivet innehåll för att uttrycka en idé. Oftast förstår man inte vad idén är, och i just detta har motviljan mot det experimentella grundats. Felet ligger inte hos publiken, utan hos konstnärerna som i anti-romantikens namn paradoxalt nog har försökt uppnå statusen som romantikens grundpelare: geniet. Detta har gjort att det experimentella ses som elitistiskt och borgerligt. Men om man bortser från den absurda konstindustrin och tänker på utövare och publik så har det experimentella alltid varit anti-etablissemang. Historiskt har denna kultur skapats av konstnärer som lever på utkanten av samhället. Subkultur, queerhet, och aktivism har varit kopplat till konsten.

Om vi ska vara ärliga: behöver vi se mer minimalistiska lerskulpturer? Behöver vi höra mer musik där alla parametrar för mänskligt uttryck är utraderade för att skapa en fullständigt obegriplig musik? Behöver vi läsa ännu en museumpamplett med texter om konstnärer som utgår utifrån frågeställningar om den hermeneutiska praktiken? Räddningen för kulturen och för oss under 2021 kommer inte vara den idébaserade konsten, utan – för att parafrasera Susan Sontag i hennes essä Against Interpretation – en sensuell konstsyn.

Vad är sensuell konst kanske du undrar? Det undrar jag med, just eftersom den är så sällsynt idag. Men jag kan börja med att “undersöka” vad sensuell konst inte är. Okej, är ni redo? Sensuell konst är inte nakenkonst. Det är inte menskonst. Det är inte frukter som ser ut som könsorgan. Allt detta är kan kopplas tillbaka till 60-talskonstnärer såsom Hannah Wilke eller för den delen Yoko Ono. Denna konst är i grunden anti-sensuell. Menskonst har säkert gjort många gubbar obekväma, och det är säkert bra, men den är inte sensuell och dessutom är den väldigt ute. Sensuell konst är inte heller nödvändigtvis romantisk, tidsperioden alltså, den är fullt förenlig med en anti-romantisk konsthållning (samhället idag är knappast vackert så kan verkligen förstå konstnärer som inte vill romantisera detta). Sensuell konst handlar inte heller nödvändigtvis om sexualitet eller kroppen (snark). 

Den sensuella konsten prioriterar känslolägen och det sinnliga över allt annat. Kanske låter det som något grundläggande för all konst, men det är häpnadsväckande hur många konstnärer idag som verkar ha glömt detta. Konsten är alltid på något sätt bunden till våra sinnen. Det kan inte existera konst som inte anspelar på våra sinnen (smak utesluts givetvis här – för att citera Fran Lebowitz: “If you can taste it, it isn’t art”). Under sextio och sjuttiotalet var det givet att konsten behövde stramas åt, att våra sinnen var tvungna att omjusteras för tiden som man levde i då. Det var en nyklassicism som stämplades som mer eller mindre postmodernistisk. Jag undrar om vi verkligen behöver denna syn på konst idag: att vi måste tygla oss själva, att vi inte ska njuta av konsten, att konsten inte får vara sinnlig utan måste vara idébaserad. Kan konsten inte få vara sensuell, eller kanske till och med hedonistisk?

Att specificera sensuell konst är svårt, då det i viss mån är subjektivt hur man upplever verk. Men om jag ändå ska försöka beskriva den hade jag kanske sagt såhär: Den är utforskande utan att komma med svar. Den är sinnlig, rolig, direkt. Den saknar den åtstramade modernistiska gråheten. Den är färgsprakande och känslig. Känslomässig. För tydlighetens skull kan jag ge exempel som jag tycker passar kriterierna (utforskande och experimentellt men med fokus på känslolägen istället för ideér): Nathalie Djurberg och Hans Bergs stop-motion filmer, David Altmejds skulpturer, Jennifer Walshes blandningar av musik och performance. Listan kan göras längre men vill inte vara Stig-Larssonsk och predika om vad “god konst” är.

Text: Love Carbin