fbpx
Bild: The Kissing Booth

Ett alternativt universum där The Kissing Booth anses bättre än Kubrick

Det är inte ovanligt att höra någon kalla en film eller en serie “dålig”. Inte att de förklarar hur de tänker — ”Jag personligen tycker inte den var så bra i och med att si och så skämt inte riktigt var min humor, och si och så artistiska val inte riktigt var min grej” — utan de bara säger: ”Den är dålig”. Som att det bara är så, och alltid kommer att förbli så. Ett irreversibelt faktum som varken du eller jag kan ändra. Samhällets generella uppfattning är att Friends inte har åldrats väl, The Big Bang Theory använder vidrigt mycket burkskratt, och sista säsongen av New Girl är påskyndad och tråkig. Dessa påståenden kan man både höra och läsa nästan varje gång ämnet “roliga tv-serier” tas upp, och om många tycker så måste det väl vara sant? Visst?

Om man faktiskt dyker lite djupare kan man se att Friends är en av de humorserierna som har dragit in mest pengar i tv:ns historia, och att serien även har ett ovanligt högt betyg på IMDb (8.9 av 10). The Big Bang Theorys mängd tittare har faktiskt ökat med åren, och trots hatet för Zooey Deschanels “quirky” skådespeleri, har New Girl ändå fått det starka betyget 95% på Rotten Tomatoes. Så, hur kan det vara en så stor skillnad på en series popularitet och bruttovinst gentemot vad den generella uppfattningen både online och i verkligheten verkar vara? Är folk så tråkiga att de hatar på dessa filmer och serier bara för att — alltså trots att de kanske egentligen inte ens har sett dem eller ens bildat en egen åsikt om dem? Ja, exakt så är det, och tyvärr kan det även vricka och förstöra ens bild av någonting man från början egentligen gillade.

Föreställ dig detta: mig som trettonåring, med kortklippt hår och en ”I wear black until I can find something darker”-tröja, hållandes i biljetter till The Force Awakens. Två timmar senare lämnade jag en av de mindre salongerna på Sergels biografen med en tom popcornburk i handen, glimten i ögat, och en nyfunnen förälskelse i Oscar Isaac. Efter att ha sett Episode VII blev jag som helt besatt av Star Wars; någonting jag, som dåvarande Sci-fi Bokhandeln missbrukare, ironiskt nog tidigare hade dissat som “nördigt”. I två år kollade jag intervjuer med skådisarna i filmen, knarkade John Williams, och läste frenetiskt fanteorier om vem Reys pappa kunde vara. Till slut kom dagen jag äntligen såg uppföljaren, The Last Jedi. Och — tro det eller ej — älskade jag den med. Alltifrån Lukes bitterljuva uppoffring till känslorna som slog mig av att se Carrie Fishers postuma scener. The Last Jedi var även hyllad av kritiker och blev 2017s högst inkomstbringande film, men vi alla vet vad som händer när någonting blir populärt. Folk börjar hata det, och för att dessa personer hatar det börjar andra också göra det, och sedan hatar alla på det för att alla andra gör det. Och så fortsätter cirkeln i all oändlighet.

Bandwagoneffekten — att man gillar eller ogillar någonting för att alla andra gör det — har alltid funnits. Jag är inte förskonad från detta, och har själv känt att jag har stört mig på saker bara för att så många andra har gjort det. Effekten kan även ske från motsatta håll; en film eller en serie anses vara objektivt bra, och ingen annan får tycka annorlunda och om man gör det är man helt enkelt dum i huvudet (se: killars besatthet av 2001: A Space Odyssey). Men i samband med internets och sociala mediernas växande popularitet har bandwagonhatet blivit ett mycket större fenomen än vad det någonsin varit. Nya Star Wars trilogin — specifikt den åttonde filmen, för den nionde filmen är så kontroversiell att jag knappt ens vågar skriva ut hela titeln i rädsla om att bli Törnrosa-eskt förbannad — är ett perfekt exempel på detta. The Last Jedi har betyget 90% från kritikerna på Rotten Tomatoes, men på dess “audience score” flik har den fått det ynka betyget 42%. Folk verkar hata filmen. En snabb Google-sökning bevisar detta, då man bara hittar artiklar såsom ”24 Hilarious Star Wars Memes That Prove The Last Jedi Made No Sense” och “10 Reasons the Last Jedi is Awful”. Vad är det folk egentligen ogillar med The Last Jedi? Främst är det av orsakerna: 1) onödiga side plots, 2) samhällsskildringar, och 3) …humoristiska inslag? Jag är nästan övertygad om att hälften av personerna som hatar The Last Jedi av dessa anledningar inte ens har sett originalen av Star Wars filmerna, som definitivt innehåller 1) onödiga side plots, 2) samhällsskildringar, och 3) humoristiska inslag.

Ta det inte på fel sätt. Jag menar inte att allt ska vara frid och fröjd och att ingen ska få kritisera media — bara att folk bör tänka efter om de har bildat den åsikten själva, eller om de bara tycker något för att de har sett andra tycka så. Man kan och borde absolut granska den nya Star Wars trilogin ur flertalet andra perspektiv. Exempelvis kring varför Finn, som i The Force Awakens presenterades som en mångsidig och komplex huvudkaraktär då vi för första gången i Star Wars historia fick se en scen ur en Stormtroopers perspektiv, blev reducerad till att få världens tråkigaste, sämst skrivna roll i nionde avsnittet (vilket även skådespelaren John Boyega öppet och rättfärdigt har kritiserat), samt den udda, tilltvingade romansen mellan Rey och Kylo. På grund av The Rise of Skywalkers polariserande innehåll och natur, har folk börjat hata hela trilogin — av skäl de kanske egentligen inte ens bryr sig om.

Detta var inte första, och kommer nog inte vara den sista, gången jag har gillat det som verkar vara hatat av resten av jordens befolkning. Tydligen fick jag inte meddelandet att Tall Girl och The Kissing Booth 2 är dåliga filmer, för jag själv tyckte de var… bra? Inte det bästa jag sett såklart, men ändå det man förväntar sig av två Netflix-producerade ungdomsfilmer. Lagom risiga dialoger samt en skara tråkiga blondiner som alla heter Brandon, Brenden och Landon. En liknande händelse skedde när jag, av ren och skär pandemiuttråkhet, strecktittade på hela How I Met Your Mother förra sommaren. I alla artiklar och diskussioner kring ämnet “de värsta tv-serie sluten” finns HIMYM garanterat med, och redan innan jag hade sett sitcomen hade minst fyra av mina kompisar sorgset rapporterat: ”Slutet suger, ba så du vet”. Efter att jag hade sett klart seriens hatade finalavsnitt kände jag att det bara kändes antiklimaktiskt. Var det där verkligen så farligt? Folk hade väl klagat på slutet oavsett vad som hände — och skribenterna behövde ju göra någonting annorlunda för att det skulle bli en snackis. Jag vet att det finns människor därute som håller med mig, men att de inte vågar visa sig bland alla inlägg om att Tall Girl är den objektivt värsta-filmen-någonsin. 

Går det att ändra på detta? Nja. Jag önskar att jag kunde säga att det finns en snabb och enkel lösning på problemet — men jag tvivlar på det. Inte världen över i alla fall. I mindre sammanhang: ja! Om man skiter i att det är ett megastörigt beteende, kan man faktiskt ifrågasätta vad någon har för anledningar att hata en viss film eller en serie de verkar avsky. Om de bara svarar: “Jag vet inte, jag bara tycker typ inte den är så bra”, är det ett rätt så tydligt tecken på att de har så kallade “jumped on the bandwagon”. I värsta fall lyckas personen presentera vettiga anledningar till att faktiskt ogilla något, och du blir motbevisad. Då blir det bara en klassisk överens-om-att-vara-oense situation, och man kan fortsätta med konversationen. Men i bästa fall får man den att tänka till lite extra. Medan personen borstar tänderna den kvällen kanske den ställer sig själv frågan: “Men varför säger jag att jag hatar Frozen? Från början tyckte jag den var bra. Och, fan, Fixer-Upper är ju en skitbra låt”. Så, ja, jag tycker att man ska försöka sitt bästa att bryta sig ifrån bandwagonhatets stadiga grepp, och våga ifrågasätta både sina egna men även andra personers åsiktslösa åsikter kring populära ting. Speciellt när det gäller Frozen. För det är en jävla bra film, och eftersom jag tycker det, får ingen tycka annorlunda.

//

Ett alternativt universum där ”The Kissing Booth” anses bättre än Kubrick