Bild: Enters with a gun and dead seagull

Pöls pjäs är en tragisk komedi om både identitet och kärlekskris

Det Stockholmsbaserade konstnärskollektivet PÖL och den österrikiska föreningen Theater Chronos producerar tillsammans en egen version av Anton Tjechovs klassiker ’Måsen’.

“Then a man comes along, sees her, and ruins her life because he has nothing better to do.” berättar författaren Trigorin, spelad av Rachel Marie Starkey, att hans nästa novell ska handlar om. Förutom att vara en sån klassisk tragedi så beskriver det även den hemska maktlösheten någon kan befinna sig i när man älskar någon och vill bli älskad tillbaka. Må kärleken komma från en argsint moder, författaren, den vackra grannflickan eller en kvinnotjusare till läkare. Enters with a gun and a dead seagull är en tragisk komedi som handlar om hur desperat en människa efter bekräftelse.

Framför mig står sju skådespelare klädda i vita linnekläder. Med undantaget Elias Elings karaktär Masha som är klädd i svart och i solglasögon. På grund av den melankoli Masha existerar i så bär hon svart för att ständigt kunna sörja sitt liv. Här har kollektivet PÖL och skådespelare från Theater Chronos förenats för att uppträda på Strindbergs Intima Teater i Stockholm, som utgör ett av många stopp på deras Europaturné. Pjäsen utspelar sig i slutet av 1800-talet på den gamla, fattiga ryska landsbygden. Konstantin, som spelas av Dorothea Norling, ska visa upp sin pjäs för Magdalena Köchl som spelar Konstantins narcissistiska mamma Irina. I publiken sitter även den kända författaren Trigorin vars blick börjar dras mot Konstantins älskade Nina som gestaltats av Mira Mitchell. När pjäsen misslyckas och Konstantin känner Nina glida ifrån honom så behövs det drastiska åtgärder och han tar fram en pistol och skjuter en fiskmås. Det är däremot inte bara Konstantin som har problem, förutom den gamle morbrorn Sorin, som Freja Larsson spelar, så är alla karaktärer involverade i olika kärleksdraman.

Det är något med föreställningar som opererar runt konst och teater. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men det har en bra komisk effekt samtidigt som det gör det svårare för åskådaren att avgöra om något är en överdrift eller inte. Är det meningen att de ska prata så mycket svengelska? Kommer de prata på det sättet när de ska uppträda i Berlin? Och ska de gråta så överdrivet fult? Det märks att produktionen inte tar sig själva på så stort allvar, något som uppskattas i dessa sorts pjäser, särskilt i små produktioner. Ensemblen har en talang att få in humor i tragiska sammanhang, som när publiken skrattar samtidigt som en karaktär kan uttrycka sina självmordstankar. Detta är inte någon strukturerad teater. Det är ett komiskt organiserat kaos. Den är enkel samtidigt som den har ett djup. Man blir förvirrad samtidigt som det är helt uppenbart vad som händer. Det är en modern typ av konst samtidigt som den utspelar sig i en tid då man färdades med häst och vagn och med ett tidlöst budskap.   

Under föreställningens gång är det inte en enda karaktär som lämnas fri från sorg. I slutändan har alla karaktärer ett stort sår inom sig som inte kan läka, med ett undantag: Doktor Dorn av Corre Longueville, som kom rätt lindrigt undan jämfört med resten av bunten. Min favoritkaraktär är nog den mest plågade men samtidigt humoristiska karaktären Konstantin, som spelas av Dorothea Norling. Publiken sympatiserar djupt med Konstantin samtidigt som man inte kan låta bli att skratta åt honom.

På det hela taget är hela ensemblen ytterst duktiga på att framföra sina roller till fullo och man kan se hur mycket de njuter av att vara på scenen. Slutligen, ni vet hur man brukar kunna säga att något lämnat en mållös? Det är sällan jag känner så när jag ser eller upplever något. Men slutet på denna pjäs lämnade mig stum. Det var som att allt bara tog slut. Något de första intrycken av pjäsen inte alls kunnat få en att ana skulle kunna ske. Precis som hösten efter sommaren så smyger sig tragedi efter tragedi på. Samtidigt lämnar jag Strindbergs Intima Teater med en känsla av tacksamhet och lättnad över att jag i alla fall har ett någorlunda funktionellt förhållande med min mamma. För Enters with a gun and a dead seagull kommer visa dig definitionen av mommy issues.