fbpx
Bild: "The Stand", HBO

En genres död

Serien The Stand har fått ett oförtjänt kallt mottagande. Efterfrågan för postapokalyptiska skildringar verkar vara mättad.

Med nyproduktionen av The Stand, försöker sig HBO på att iscensätta Stephen Kings postapokalyptiska epos I Pestens Tid, från 1978. Viruset ”Captain trips” sprider sig som en löpeld genom befolkningen. Trots myndigheternas vädjan om försiktighet fortsätter människor att hosta och snora på varandra (låter nästan bekant?). Efter en kort tids pandemi är ett fåtal immuna överlevare kvar att bygga upp samhället igen. 

Serien har fått ett minst sagt kyligt mottagande. Med en IMDb-rating på 5,5 lyckas den endast nätt och jämnt klättra över titlar som Snakes on a Plane, och Grown Ups 2, som båda åtnjuter en rating av 5,4. Vänder man örat till kultursidorna får man en ännu mer pessimistisk bild av seriens prestation. Ändå finns det dem som bestämt försöker hävda sin åsikt om seriens genidrag.

Även de mest hårdföra kritikerna verkar eniga om att det inte är skådespelarinsatserna som serien fallerar på. Med en påkostad uppsättning stjärnor, innehållande namn som Amber Heard, svenska Alexander Skarsgård samt den legendariske Whoopi Goldberg, är det milt talat förvånande att serien inte lyckats övertyga en bredare skara tittare. Man lämnas undrande om det hela kan förklaras av externa faktorer? Efter att ha gråtit, jublat och till sist tappat hakan över briljansen i Owen Teagues porträtterande av den missförstådde incel-arketypen Harold Lauder, känner jag mig skyldig till att närmare undersöka skälen till seriens flopp.

Till att börja med finns det alltid fallgropar när man filmatiserar en omtyckt roman. Fallgroparna grävs i detta fall av hårdföra fans, bokstavstroende till författarens ursprungliga version av verket. Detta stämmer extra bra när man talar om en populärkulturell ikon som självaste Stephen King. Men dessa dedikerade entusiaster kan knappast utgöra alla de 9542 användare som värderat The Stand på IMDb. Något mer måste ligga bakom seriens misslyckande. Kanske är det så enkelt att efterfrågan av postapokalyptiska skildringar i allmänhet och pandemiskildringar i synnerhet är mättad för närvarande? 

Många är vi som i vanliga fall har en stark förkärlek till katastrofberättelser i alla dess former. Det finns en njutning i att se samhällsordningen gå under. Om det sker under trycket av en global naturkatastrof eller som konsekvens av ett zombievirus kvittar egentligen. Huvudsaken är den katarsis som uppstår av att se allt brinna ner. En något perverterad preferens tycker vissa kanske, fullt rimligt tycker vi själva. 

En grundläggande presumtion för katastroffilmens attraktionskraft ligger förstås i att den håller sig till fiktionen. Med tanke på världsläget är det inte svårt att tänka sig att en viss aversion mot historier som dessa råder, och kommer råda för en god tid framöver. Charmen med att se folk bli smittade och dö en plågsam död på skärmen minskas kraftigt av vetskapen att det faktiskt är precis vad som pågår på alla sjukhus runt om i världen. För att ta del av historier som dessa krävs ingen streamingtjänst. Det räcker med att slå på nyheterna. The Stand hade poetiskt dålig timing. Serien började produceras hösten 2019, med andra ord i en tid då ordet corona endast förde tankarna till mexikansk öl. För tio år sedan hade kanske serien åtnjutit en status likställd The Walking Dead, som ännu inte fått ett avslut.

Text: Axel Bosson
Axel är 22 år och kommer från Stockholm.

/

En genres död