fbpx

En dyster renässans för kulturcensur

Bara dagar efter att Beyoncé släppt sitt nya album Renaissance meddelade stjärnan att hon kommer byta ut ordet ”spazz” i en av skivans låtar. Beslutet kommer efter anklagelser om funkofobi, då ordet använts som nedsättande term mot folk med cerebral pares. Till saken hör att artisten Lizzo tagit bort samma ord från en låt tidigare i år. Förutom det tragiska i att artister bryr sig så lite om sina verk att de lättvindigt ändrar sina texter skönjer en annan fara: ett samhälle som tar sig rätten att ställa krav på konsten i efterhand.

Ny teknik ger nya möjligheter. ”Cancelkultur” eller strävan efter att vara ”woke” räcker inte för att förklara det som sker. In klampar streamingtjänster, och i kombination med hur sociala medier möjliggör att nå artister förändras verkligheten för konsten. Travis Scott mixade om en låt efter volymkritik, och Kanye West lade till sång i låten Wolves efter flera veckor. Plötsligt satt de som köpt ett fysiskt album med en annan produkt än de som lyssnade via Spotify. En spännande aspekt av detta är att album blivit pågående processer snarare än statiska berättelser som gått i mål. En mörkare sida är att vem som styr processen kan skifta från kreatör till konsument.

Finns möjligheten att ändra ett musikstycke så går det att kräva förändring. En pudel räcker inte från den syndande när vi vet att hen kan redigera själva produkten! Det är inte blott en teori; artister böjer sig i allt högre grad. Taylor Swift har tidigare ändrat en påstått homofobisk mening, ”So go and tell all your friends that I’m obsessive and crazy. That’s fine, I’ll tell mine you’re gay”. När Lorentz närmast över en natt blev cancelled tog rapduon Bennett direkt bort sin låt med honom, varefter de släppte en ny version med en annan artist som feature. Lorentz verkar delvis ha fått komma tillbaka i värmen med sin nya diktsamling, vilken Expressen har publicerat delar ur, men låten är fortfarande borta. Det överhängande hotet om bojkott kan göra artister rädda att trampa någon på tårna, så att de själva censurerar sig för att slippa kritik.

Någon som är inne på det spåret är rapparen Kendrick Lamar som tidigare i år släppte albumet Mr. Morale & the Big Steppers. Där rappar han om artister som vaktar sin tunga, rädda att bli korsfästa på grund av sina texter. I en annan låt frågar han ”What the fuck is cancel culture, dawg?”. Lamar tänker inte undvika kontroverser för någons skull. Albumet behandlar många, inom hiphopen, ovanligt progressiva ämnen såsom att gå i terapi, destruktiva relationer, metoo-rörelsen och att ta ställning för transpersoners rättigheter. Lamar berättar om transpersoner i sin släkt och om hur han som liten trodde att det bara var ett skämt att säga ”Faggot”. För detta, och att använda en transpersons gamla namn (deadnaming), fick han utstå stor kritik. Kritiken var visserligen naiv, då Lamar redan påpekat att han tänkte säga vad han kände för, men framför allt missriktad. Sången använder citat och berättelser från förr för att förklara en problematisk åsikt, och riktar sig snarast till personer som ännu inte accepterar transpersoner.

Kendrick Lamars situation påminner om den enorma kritik den svenske konstnären Makode Linde fick för sina olika konstverk han kallar Afromantics. Lindes kritiker menade att han reproducerade rasistiska stereotyper, att han gjorde nidbilder av svarta, medan konstnären själv snarare ville synliggöra historiska rasistiska uttryck. Linde och Lamar fick kritik på samma sätt som Lizzo och Beyoncé, när det tidigare paret hade en tydlig intention det senare (möjligen) saknade. Så gör en publik ointresserad av att utvecklas. Det är inte så att konstnären äger rätten att uppfatta ett verk, men det är i det svårtolkade som konversationer om tunga ämnen möjliggörs.

Går det att likställa Beyoncés användande av ”spazz” med Lamars användande av ”faggot”? Nej, antagligen inte. ”Antagligen” är problemet. Vi vet inte. Börjar kulturkonsumenter se sig som medproducenter, med makt att ändra musik kan kritiken riktas mot fel låtar. Är kritiken för hård riskerar vi att få rädda konstnärer som styr sin skapandeprocess för att inte bli kölhalade över missförstånd. Det är förstås meningen att bojkotter och samhällsnormer ska få folk att ändra sina beteenden. Det är okej att göra sådant, det kan till och med vara bra, rent av nödvändigt. Men genom hårda attacker utan reson, med redigeringstvång som enda väg till förlåtelse, omöjliggör vi fri konst. Om vi i stället brukar konstruktiv kritik, förklarar och ber om ett bättre agerande nästa gång, kan vi hoppas på bättring.

Lägg till detta att uppfattningen av ord ändras över tid, och önskvärda benämningar skiljer sig inom utsatta grupper. Språklig utveckling är ett ofrånkomligt faktum, men vi kommer aldrig nå vägs ände. Mobbare är världens mest kreativa människor, de gör vilket material som helst till ett svärd. Lika mycket som vi bör göra vårt bästa för att inte göra någon illa bör vi dock se det förflutna som fast. Absurda konsekvenser är att vänta om ändringar blir norm. Rimligtvis borde Beyoncé gå in och ändra musik som kan anses stötande på alla sina 7 album, ända tillbaka till 2003, om det nu var rätt att göra på albumet Renaissance.

Vi måste också kunna skilja på konst och ett tal av en politiker, eller vad en influencer skriver i sitt instagraminlägg. Kritiken framförs som om konstverket ÄR konstnären. Det är som att kritisera Robert Downey Jr. för att hans karaktär i Tropic Thunder har blackface – ett totalt avfärdande av fantasins existens.

Det finns idag inte längre något revolutionerande eller särskilt spännande i att provocera för sakens skull. Men provokation kan vara bra, spegla vårt samhälle och använda ord så väl att vi förstår hur skenheliga och ofullkomliga vi själva är. Nu har flera artister ändrat musik för att lugna folkhopen, hur många som dessutom självcensurerat vet vi inte. Om vi vill få ut något av konst får häxjakt inte bli en vana.

Text: Max Hjelm, @maxedhelmet

/

En dyster renässans för kulturcensur