Foto av Jake Lorefice

En bokhylla och lite ångest

Nora eller Brinn Oslo Brinn, Rich Boy, En debutants dagbok, Arv och Miljö, Ett system så magnifikt att det bländar, Ett år av vila och avkoppling, Jag for ner till bror – kollar jag i min bokhylla, tycker jag mig se en litterär trend. Alla författare är kvinnor? Sant, men fel essä i så fall. Nej, med reservation för att just jag desperat dras till ämnet, är spaningen att psykisk ohälsa tar en allt större plats i samtidslitteraturen. Alla ovan nämnda titlar är relativt nyutkomna och kretsar kring inre mående; ångest, destruktiva relationer, barndomstrauman, ätstörningar, missbruk m.m. Det är inte en revolutionerande insikt, och korsningen mellan psykisk ohälsa och litteratur är inte outforskad, jag vet. Men det gör inte förhållandet mellan mående och böcker mindre värt att djupdyka i, om man inte hellre vill läsa en annan essä om kvinnlig dominans i samtidslitteraturen förstås.

Att läsa kan vara som att gå i terapi. Jag tar min tillflykt till meningar som i Ringskog Ferrada-Nolis Rich Boy: ”Barn börjar inte hata föräldern, barn börjar hata sig själva.” och ”Alla som går KBT får reda på att de har svårt att säga nej och ta för sig.”. Jag låter meningarna leva i mig, precis såsom jag föreställer mig att meningar från en terapitimme etsar sig fast och bearbetas. Karaktärerna hjälper mig att förstå mig själv, och utan faktiska belägg vågar jag ändå hävda att många kan relatera till den här funktionen av litteratur. I just Rich Boy är karaktärernas terapisessioner utskrivna, något som kanske är en del i trenden (parterapi och psykoanalys är frekvent i mina exempeltitlar), men det behöver inte finnas faktiskt terapi med i handlingen för att få den terapeutiska effekten på läsaren. En annan terapifavorit är att meditera med Knausgård. Hans Om hösten där han ingående skriver om alldagliga objekt, som ett äpples skal och sötma, är perfekt substitut för de övningar där man stilla ska identifiera 3 föremål i rummet för att bli medvetet närvarande. Ytterligare litterär behandling får jag av Karin Boye. Hennes Aftonbön är allt jag behöver vid långa kvällar av ältande i sängen, känn bara på den nästan förlösande avslutningen: du får lyfta/du får bära/jag kan bara allting lämna.

Litteratur som terapi finns även i mer formaliserad form. Biblioterapi används idag vid behandling av demens, ptsd, drogberoende och andra sjukdomar, men kan även ordineras till personer i kris eller sorg. För några år sedan startade den första högskoleutbildningen med högt söktryck och intresset i Sverige växer. I Finland har biblioterapi använts sen 70-talet och där kompletteras själva läsandet ofta med gruppsamtal och eget skrivande. Konceptet är också stort i Storbritannien där det konstaterats att ”Shared Reading” reducerar mängden vårdbesök för deltagarna. I en studie av sjukskrivna kvinnor identifierar läsforskaren Cecilia Petterson tre sorters terapeutiska läsningar; en identifikatorisk, en eskapistisk och en där positiva effekter nås genom ”estetisk njutning”.

Vi må ha lämnat äldre tiders uppfattning av läsningen i sig som skadlig, vi tror inte på madame bovaryskt insjuknande och förlästa kvinnor längre. Men läsupplevelsen kan fortfarande påverka ens mående. För skrivande människor kan läsning generera orimlig avundsjuka och prestationsångest. En av mina närmsta vänner la upp en talande story med captionen: har inte kunnat läsa mer än tre kapitel för får så mycket ångest av den här boken, kommer aldrig att kunna skriva så här bra mot bakgrund av en bild på Jag for ner till bror på stranden. Att hon just hade nominerats till Lilla Augustpriset verkade inte spela någon roll, och hon har fortfarande inte läst vidare, så det var genuint. Men man behöver inte vara skrivande för att få ångesteffekter av läsning. Själv klarar jag inte att läsa böcker om karaktärer med tvångstankar. Och min tjej ringde efter att ha avslutat Arv och Miljö av Vigdis Hjort med insikten att den var så psykiskt jobbig att läsa för att språket liknade hennes tankar för mycket. Samma malande, språket som återvändsgränd.

Språket kan färgas av och blotta psykisk ohälsa. Agnes Lidbeck noterar i en recension av Maja Lee Langvalds Dagar med galopperande hjärtklappning (DN 19/06/19), hur jaget tar över i en stressad och depressiv människas liv. ”Jaget blir alltet”, både innehållsmässigt och språkligt, och hennes iakttagelse verkar ha belägg. James Pennebakers pionjärstudie om hur språkbruk kan avslöja depression har skapat ringar på vattnet och idag finns flera undersökningar som kartlagt mönster i språket som korrelerar med psykisk ohälsa, varibland ett ökat användande av jag och mig är en av aspekterna. Förutom detta verkar känslouttryck och ord som speglar en svartvit, polariserande tankestruktur, t.ex. ”ingenting”, ”definitivt”, ”totalt”, ”ständigt” och ”alla”, bli mer frekventa (Modern Psykologi 17/10/19). Metoden tillämpas främst inom vården, men alla klassiker ligger bara och väntar på omläsningar.

”Hudlösheten är kvinnans inträdesbiljett i offentligheten” skriver Zara Kjellner i sin krönika (Expressen 18/03/19) om samhällets besatthet av kvinnans inre och hennes mående. Mönstret: ju mer kvinnan blottar sig själv, och ju sämre hon mår, desto bättre kommers. Samtidigt: hudvårdsföretag sponsrar kvinnors poddar om psykisk ohälsa. Kjellner vill vända blicken mot oss konsumenter, vi som formas av marknaden istället för att forma den, nagla fast oss och fråga: vill vi ha det här mönstret? För vad händer med kvinnan sen, när vi slukat all hennes ångest? En av de skapande kvinnor som sagt ifrån är författaren Ann Heberlein. I en intervju beskriver hon hur hennes förläggare Svante Weyler exploaterade och profiterade på hennes psykiska sjukdom i arbetet med boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Expressen 28/09/11). Vidare har litteraturvetaren Katarina Bernhardsson konstaterat att många författare med psykisk ohälsa skriver för att återta sin subjektsposition efter att ha reducerats till objekt i sjukvården. Därur kommer en skavande paradox, då kvinnor genom att skildra sitt lidande av marknaden återigen objektifieras.

Möjligen kan litteraturen styra hur man mår dåligt. Sociologen Margaret Somers hävdar att ens personliga identitet skapas med hjälp av narrativ, där livshändelser sorteras in i en övergripande berättelse, en förståelseram med intrig, relationer, samband och selektivt urval. Dessa narrativ är kollektivt och kulturellt genererade, och lägger grunden för individens handlande. Litteraturen i sin tur förser oss med narrativ att navigera världen genom. Ens uppfattning av det egna eller andras mående placeras in i flera färdiga narrativ om psykisk ohälsa som hela tiden reproduceras, ”prestationsprinsessan med tuffa hemförhållanden”, eller ”den såriga modersrelationen som går i arv” är två exempel. Ens ångest får ett sammanhang; en början, mitt och slut, kanske relationsbeskrivningar och ledtrådar till katharsis. Men författare som skriver om psykisk ohälsa får då också ett ansvar gentemot läsaren.

Kanske vittnar min bokhylla om den ökande psykiska ohälsan i samhället i stort. Och att alla författare är kvinnor, många av dem unga, viskar om vilka som är överrepresenterade i den statistiken. Deras texter skriker inte bara av ångest, utan de skriker också efter förändring. Både i de stora strukturella köns- och klassmaktordningarna, men även i det lilla. Störta patriarkatet, och korta köerna till ungdomsmottagningarna. Utjämna klasskillnaderna, och sluta redigera reklamkroppar pinnsmala. Bromsa klimatförändringarna, och ge (biblioterapeutiskt?) samtalsstöd till alla niondeklassare. Bryt tystnadskulturer, och kan någon bara hålla om mig i mörkret?

Rita Kristola Wiklund