fbpx

Druvsöndag: del tre

Våra läsare fick i uppdrag att tolka temat DRUVOR i valfri konstform. I text och bild har tolkningar gjorts, och i tre söndagar har ni fått ta del av alltet. I del tre av Druvsöndag – denna något sötare och frodigare version av Diktsöndag – tänker Lara Levin kring druvor, högskoleprov, vårt politiska klimat och kroppar. Läs texten här nedan.

Illustration: Hugo Hernqvist

Drottningen över ett stabilt uppskjutningsbeteende

Det är högskoleprov snart och jag kommer hem och bestämmer mig för att städa lägenheten på 30 kvm. Istället sätter jag mig ner och dricker druvjuice med 14% druvor och det står blankt till när jag ställer mig frågan vad resterande 86% av ämnena gör med min kropp. Jag tänker så nuförtiden, hur mitt matintag påverkar min kropp. Lättast för mig att äta är havregrynsgröt med mycket kanel, socker och mellanmjölk. Helst två gånger om dagen. Svårast är att käka ute. Jag befinner mig i den mest aktuella konspirationsteorin att vi aldrig vet vad vi får i oss när vi äter ute. På andra plats bland konspirationsteorierna är såklart att det finns djävulsdyrkande pedofiler som äter barn eller att virus kan överföras genom radiovågor. Rätt så kreativt sätt att beskriva etablissemanget och hungrig jag blev nu. Det finns många olika infall när jag skriver att jag inte vet var jag ska börja. Skriver jag om allt blir det överflöd. Skriver jag om för lite blir det banalt. Det är svårt att inte veta mitt värde för skrivkonsten och ännu svårare att besitta intuitiv kännedom men inte emotionell kunskap. Tror ni Alex Schulman har koll på sitt värde? Inte för att jag jämför mig med honom, snarare – hur tror ni motsatsen till en amatör egentligen mår?

Jag är 22 år, outbildad och har inte rest mycket. Jag svävar mellan limbot av att vilja göra för mycket och behovet att vara anspråkslös och ung på samma gång. Jag bär smink på samma sätt som alla trafikanter bär en mask på vagnen. De blir sina maskar när de skäller ut fyllon som hostar. De är antagligen förutom alkoholister grova nikotinister som röker den orangea fimpen tills lungorna blir sotade. “Håll avstånd” hörs bara inte inom den bestämda radien av vart man befinner sig. Det hörs från den maskbärande Karen-tanten som blir arg för att jag kanske kommer för nära när jag sträcker mig mot mellanmjölken på Kvantum. Absolut, en bedömning behöver göras där också. Såklart går mellanmjölken först i mitt nyfunna ätstörda tillstånd. Periferin är utplånad, hungern är avsevärd och överlevnadsinstinkten tar mig tillbaka till berättelser om tidigare generationer av mig som kämpat utan ett tryggt näste. Jag ser bara kärleksobjektet från Arla. Finns inte utrymme att älska något annat just nu. Så fort jag är nära på att älska försvinner det på momangen på grund av rädsla för tid. Att förlora tid och känna att det inte går att ta igen. Att tid tillhör det förflutna vilket gör att jag inte kan leva i nuet. Och min andra bedömning är att Karen ändå kommer dö snart. Inte av Covid-19, jag försöker att inte åldersdiskriminera då jag har förstått att det pågår en debatt om det just nu och jag vill stå på rätt sida av den debatten. Jag tror hon snarare kommer dö då någon på riktigt kommer drämma till henne för jag blev genuint rädd när hon skrek på mig och tänk när hon skriker på fel person.

Det är många personliga berättelser som dyker upp när jag googlar “truth about eating disorders”. Men vad är sanningen bakom ätstörningar? Att jag äter chilinötter så snabbt för att ju snabbare de försvinner desto mindre har jag koll på mängden? Eller att jag faktiskt googlar på mina problem då jag känner att mina mänskliga resurser inte räcker till? Eller att jag inbillar mig om att hungern får mig att prestera bättre? Eller är sanningen att kosttillskott säljs på dessa hemsidor när jag googlar om ätstörningar. Att var jag än vänder mig finns det en produkt som kommer få min tillvaro att bli bättre. Som druvjuice och andra substanser. Mina vänner är intresserade av kapitalism och sånt. De hade nog sagt att ätstörningar är människans sätt att reagera på senkapitalismen. Då tänker jag: Är du verkligen intresserad av kapitalismen eller är du intresserad av tanken att vara intresserad av kapitalismen?

Sen tänker jag även på kroppsideal – är det verkligen en kapitalistisk gimmick? Är inte isåfall motståndet som växt fram där vi ska hylla olika kroppar lika mycket perverterad för vi slutar inte exponera kroppar i den rörelsen heller. Av allt jag kan läsa mig till har kroppar alltid varit i fokus.

Jag minns så tydligt det avsnittet i The Daily där de berättar om Michelangelos David-staty. Jag blev helt överlycklig över det avsnittet och förlorade tidsuppfattning på grund av den mängd inspiration och respekt för att bevara, betrakta och bekänna konst. Mitt begär av att se en kropp har aldrig varit så starkt förut. Tanken av att vilja bli betraktad på det sättet som jag vill betrakta statyn har aldrig kommit till min kännedom tidigare heller. Tänk om det fanns foton på David-statyn på Sats istället för bilder på gemene PT där det står “Vi hjälper dig komma igång med träningen!”. När min syster talar om David-statyn plockar jag upp ord som ödmjukhet, skörhet och marmor. I avsnittet förklarar textförfattaren att om David skulle luta 15 grader åt ett håll skulle hans anklar spricka. De fortsätter och säger att det finns en ofullkomlighet i verket som gör att Davids kropp är ur balans.

Syrran har lovat mig en resa till Florens för att se statyn. Hon vet också att jag är svag för Michelangelo. Har trots allt Adams skapelse tatuerad som en hyllning till alla mammor som ger liv åt mänskligheten samt ett homage till Dylans Saved-album där man får bevittna hans pånyttfödelse till den kristna tron. Men just nu, i denna stunden, är det inte så viktigt när allt jag vill är att betrakta är David-statyn från mitt hem på Hisingen. Jag kan inte motstå frestelsen av att ta upp kampen mellan David och Goliat heller. Många David och Goliat referenser dyker upp i dessa tider som faller under kategorierna repression, sjukdom, motstånd och envåldsmakt. Jag gillar inte referensen för att den har blivit ett uttryck snarare än en folkbildning. Uttryck är genvägar och historien om kampen mellan David och Goliat kan liknas vid de omvägar man istället tvingas ta för att hitta till den platsen man vill nå. Den är oerhört innehållsrik, komplex och viktig för vår samtid. Det talades om valv efter valv och inga överblick. Det är inte lätt att nå den kärnan man vill åt. Det krävs mycket tankeverksamhet och handlingskraftighet och idag, i vår digitala guldålder har vi blivit förblindade, lata och förlorat kontakten med vår inre filosofiska röst. Jag märker hur jag mer och mer börjar låta som min pappa, men nej det här faktiskt hur jag känner.

Jag vet inte, nu har jag kommit till den punkten där jag försöker dra slutsatser för att sortera mitt kaosiga huvud som inte slutar konfronteras med det jag skriver. Det kan också vara hungern som har kickat igång min överlevnadsinstinkt och därför är jag extra överbeskyddande kring David och Goliath narrativet. Min psykolog säger till mig att det är svårt att vara i berättelsen och berätta samtidigt, att jag intagit en komplex roll i mitt liv. Det går liksom inte att ta en semester från mina tankar till Florens för att bevittna ett konstverk som är så perfekt och defekt på samma gång utan att bli påmind om min interna kamp kring att känna mig åsidosatt och priviligerad. David-statyn påminner mig om att den perfekta kroppen kan skapas i vit marmor och inte i våra sinnen. Att kroppar politiseras. Att skenet kan bedra och att kulmen av perfektion är extremt fragilt. Likt vårt demokratiska samhälle och våra passionerade relationer som spricker. Om David förkroppsligar vår samtid – vad händer med oss som samhälle när hans anklar spricker? Vad är det vi väntar på när vi har vetskapen om att himlen faller men vi inte vet när? Det är känslan jag har kring dagens politiska klimat.

Det är lätt att se en kamp som enbart stöd och opposition – och inget däremellan. Det är lätt med genvägar. Jag talar för mig själv som skriver detta istället för att studera inför högskoleprovet och som dricker druvjuice istället för att städa. Om David, enligt berättelsen, blev kung över Israel så är jag drottningen över genvägar och ett stabilt uppskjutningsbeteende.

Text: Lara Levin

/

Druvsöndag: del tre