So When You Gonna…

Dream Wife

7

“Fuck, sorry, fuck, please, would you so kindly start again?!”

Redan på första raden av öppningslåten Sports! blir man på bästa möjliga sätt introducerad för den Riot Grrl-attityd som brittiska Dream Wife sedan länge gjort sig kända för. Samma aggressiva och samtidigt lekfulla attityd som både på gott och ont skjutit förväntningarna på bandets andra album: So When You Gonna… genom taket. Så med en öppningsrad som denna är det svårt att säga att det första intrycket av albumet ej tas till vara på.

På Dream Wifes debutuppföljare framhäver bandet all sin energi och lite till i de elva spår som flitigt kombinerar upptempo indie-pop med tydliga punkinfluenser. Med en stor lyrisk kreativitet och kraftfullhet och med en ännu större charm behandlar de även på denna skiva ämnen som bland annat överskridande könsroller och genusnormer. 

Men som en kontrast till den mer aggressiva och ”röjiga” Dream Wife som vi tidigare blivit bekanta med, följer faktiskt de flesta av dessa elva låtar en mjukare, mer känslosam och mer berättande linje, med ett tydligt tema: krassa och obesvarade kärleksrelationer. Det klickar fruktansvärt bra med de okomplicerade men väl fungerande melodierna och texterna och gör att samtliga av dessa låtar träffar djupt och träffar starkt.

På låtar som Hasta La Vista, Validation och Temporary, ser vi en mycket mer försiktig och känslosam sida, som kanske enklast kan beskrivas som  moderna, Blondie-inspirerade tagningar på Go Your Own Way/Dreams-liknande teman. Detta i tydlig kontrast till tidigare nämnda Sports! och titelspåret själv som närmare kan beskrivas som en musikalisk pungspark (helst riktad mot machokulturen i sin helhet).

Dessa kontraster mellan röj-Dream Wife och mys-Dream Wife, hade här kunnat bli skivans stora styrka, men det verkar dessvärre som att detta inte ros i hamn så bra som man hade önskat. Framför allt under de senare delarna av den 40 minuter långa skivan, då tempot överlag är mycket långsammare än tidigare. Dynamiken varierar inte alls så mycket som man hade kunnat önska och det finns faktiskt en avsaknad av den ångvältskänsla som tidigare gjort bandet ett med folket. Detta känns faktiskt som ett väldigt onödigt misstag då låtarna, för sig själva, håller en fasansfullt hög nivå; både inom pop- och punkvärlden.

Det vore faktiskt tragiskt om So When You Gonna… endast skulle bli ihågkommen för årets bästa öppningsrad. Det kan faktiskt ses som ett av årets viktigaste album i sitt sätt att kombinera musikstilar och känslor, inte bara på ett jäkligt snyggt och väl fungerande sätt utan även på ett sätt som faktiskt gör det väldigt svårt för någon att tycka någonting annat än bra saker om skivan. Och det är inte ofta man kan säga så om något! Visst brister skivan i dynamiken på sina ställen, men som mycket annat här i världen, är det en sjukt onödig grej att haka upp sig på. Speciellt när det är ett album som lyckas sprida så mycket glädje som detta, vilket kanske är precis det vi alla behöver just nu.

/

Recension: Dream Wife – So When You Gonna…

Mejla skribenten!