Bild: Dream Scenario / A24

Dream Scenario: En skrattfest till mardröm

Alla har vi varit med om den lite diffust häpna stämning som bildas när någon säger “Jag drömde om dig igår”. Oavsett vad drömmen innebar eller vad man gjort sig skyldig till i den sinnesformade berättelsen känner man ett visst ansvar. Dream Scenario är som en radikal version av den här annars banala situationen. Det är den norske Kristoffer Borgli som står för både regi och manus för denna symfoni av ångestriden skräck och mörk humor. En lika intressant som obekväm film där Nicolas Cage gör ett mer eller mindre enastående jobb som Paul Matthews. Paul är inte bara en otroligt medioker professor utan också en typisk medelålders man – neurotisk och vilse i sin egen bekvämlighet. Men hans alldagliga liv förändras när han plötsligt dyker upp i människors drömmar. Det börjar med hans dotter, sen hans elever och tids nog hela världen. Paul välkomnar kändisskapet med öppna armar men inser snart att det hela är mer av en riktigt ihärdig mardröm. 

Som uppvuxen i det inte allt för sällan skräckinjagande medieklimat som vi lever i känner man sig träffad av filmen. Möjligheten att bli känd över en natt är vi väl bekanta med, likaså risken att bli cancellerad till följd av enkla rykten. Att bli cancellerad på grund av handlingar genomförda i en dröm är däremot nytt. Nytt och medryckande – det är precis vad Dream Scenarios premiss är. En knytnäve i magen på dagens samhälle där man dras med på en känslomässig resa mellan medlidande och avsky.

Genom fönstret av humor utför Borgli en psykologisk studie av dagens känslostyrda folkdomstolar som frodas i sociala medier och testar gränserna för cancel-kulturen. Till en början är Dream Scenario fylld av kreativa sekvenser, visuellt poetiska scener och en skrämmande, nervös men övervägande positiv energi. Men som filmen fortskrider tappar man bort det samtidskritiska meddelandet som tidigare anats, det försvinner i den massiva ambitionen. Filmen rasar under sin egen vikt och satiren, budskapet om kändisskap, narcissismen och cancel-kulturen blir för ofokuserat för att bemöta som tittare. 

“Cage har anammat sin givna roll från internetkulturen och svarat med ett svårsmält porträtt av samtidens dystopiska kändisskap”

En snabb Google-sökning på “Nicolas Cage freaking out” ger en generös kollektion av när hans många karaktärer flippat ur framför kameran. När det gäller Dream Scenario är det här meriterande och just därför är rollen som Paul Matthews perfekt för honom. Cage har anammat sin givna roll från internetkulturen och svarat med ett svårsmält porträtt av samtidens dystopiska kändisskap. Cage lyckas ge ett genuint djup till en annars ängslig karaktär som totalt tappar kontroll över sin självbild. Paul Matthews primära bekymmer med att dyka upp i främlingarnas drömmar var att han agerade som en simpel åskådare. Människor uppmärksammade honom äntligen – men det enda han gjorde var att iaktta. Det var tändvätskan Paul behövde för att han skulle agera och säga ifrån i sitt eget liv. I samspelet av drömmar och verklighet granskas hur allmänhetens uppfattning av en själv påverkar ens personliga uppfattning. Det är en sak om du själv tycker att du är en nolla, men en helt annan om alla andra tycker det. 

Oväntat nog lämnar Dream Scenario mig med en rätt så deppig, lite udda känsla som i efterhand dämpat den entusiasm jag kände under filmens gång. Ibland fångar filmer mänskliga erfarenheter som gränsar till för relaterbara och belyser delar av mänskligheten som man egentligen bara vill gå vidare ifrån och låtsas som ingenting. Filmer som lyckas åstadkomma en sådan bitterljuv eftersmak är oftast inte rena skräckfilmer, pumpade med intensiva otäcka scener som avleder en från att strosa mot mer melankoliska känslor. Eftertänksamheten kommer istället som en dessert till filmer som Dream Scenario. En film som påpekar det vardagliga, emotionellt trovärdiga och genuint sorgliga.   

I sin helhet är Dream Scenario fängslande med pricksäker humor och välarbetade detaljer som gör att publiken relaterar mer än man hade önskat till en satirisk skräckfilm. Under bioupplevelsen fann jag mig flera gånger försöka skaka av mig den otrivsamhet som låg över salongen, som att försöka vakna ur den mardröm jag befann mig i. I vanliga fall hade jag inte ansett det som något positivt, men för Dream Scenario är det förmodligen det bästa gensvar som kan ges.