Drake – en ikon för integrationen
Integration är kärnan till ett välfungerande, mångfaldigt samhälle. Varje parti har ställt upp en arbetsplan för att knäcka koden till att bota landets segregation och förvandla riket till en fruktsallad; en samlingspunkt för människor med diverse ursprung att länka armar och sjunga We Are The World i unison. Integrationsfrågan är minst sagt klurig och lösningen känns långt bort ur ett samhällspolitiskt perspektiv. Det är synd – det en lyckad integration har att erbjuda berikar landets kultur, väcker förståelse för olika individer och uttryck, samt gör allting lite mer intressant. Och vet ni vem som är ett levande exempel på detta? Drake.
Jag är beredd att argumentera för att Drake faktiskt är produkten av en välfungerande – visserligen musikalisk – integration. Rapparen har bosatt sig på högst upp på flertalet genreöverskridande topplistor och hans karriär fortsätter att blomstra för varje år. En kan fråga sig varför just Drake haft en på detta vis stor inverkan på musikvärlden. Min subjektiva kärlek för rapparen åsido kan jag ur ett objektivt perspektiv se hur alldaglig Drakes musik faktiskt är. Med rim som “I like your sushi roll / hotter than wasabi” visar han att han är långt ifrån ett lyriskt geni. Inte heller hade jag betraktat honom som en pionjär i musikvärlden, han har inte riktigt stämpeln som en nyskapade artist.
”Drake diskriminerar inte. Han är inte rädd för att experimentera med olika genrer, utan öppen för att lära sig mer.”
Det som gör Drake så tilltalande är hans konstanta vilja att utvecklas och experimentera. Det torde vara omöjligt att kategorisera rapparen under en viss musikstil, detta då han har doppat tårna i genrer som härstammar från alla olika hörn av världen. Från poppig, radio-anpassad rapmusik tog han senare ett steg i riktningen till panafrikanska influenser och UK-trapinspirerad musik. Drake diskriminerar inte. Han är inte rädd för att experimentera med olika genrer, utan öppen för att lära sig mer. Olikheterna i den dynamiska musiken möts i det faktum att de alltid resulterar i hitlåtar.
Trots att Drake har en tillmötesgående inställning till olika genrer, upprätthåller han fortfarande en underton som är unik för just honom. Hans sound kännetecknas av den lugna, silkeslena rösten som gör att han alltid ligger på gränsen mellan rap och sång. Detta sätt att rappa på etablerade han redan på sin första EP, och det har sedan dess alltid återkommit här och där, nu senast i Lemon Pepper Freestyle, som är en av låtarna från hans nyligen släppta EP Scary Hours 2. Drake är en perfekt blandning av integritet och nyfikenhet.
Drake har alltså gjort det nästintill omöjliga; han har bemästrat konsten av en välfungerande integration. Murar har rivits ner och olika kulturer har på ett smakfullt representerats i hans musik genom åren. Han välkomnar olikheter, lyfter likheterna och binder ihop de oerhört stiligt. Han är anpassningsbar, men aldrig assimilerad.
Tänk om samhället var som Drake. Tänk om vi vågade utvecklas och experimentera, och om vi hade en lika tillmötesgående inställning till det nya och det främmande. Om vi ledde med nyfikenhet och inte rädsla; då hade den eftersträvade fruktsalladen kanske blivit en realitet.
