fbpx

Döda själar går av vid Gullmarsplan

Går resan mellan Kista och TC att jämföra med döda själar som färdas mot Hades och dödsriket? I diktsamlingen Karons tunnelbana drar Ida Linde paralleller mellan grekisk mytologi och Stockholms kollektivtrafik. Att konst idag fascineras av gammal historia är egentligen ganska enkelt att förstå, säger antikvetaren Helene Whittaker.
– Det är ett sätt att förklara saker i samtiden utan att bli för personlig.


“Har ni tänkt på”, säger Eric Stern i pjäsen Liv Strömquist tänker på dig!, “att livet är en enda lång ångestpromenad mot döden?”. Ida Linde, och hennes diktsamlings protagonist Karon, har tänkt på det. I Karons tunnelbana är livet en ångestfylld resa mot slutet. Karon, som i grekisk mytologi är den som för dödas själar över floden till dödsriket, är nu tunnelbanechaufför. De döda själarna är passagerare som genom underjorden förs till Stadshagen, Solna strand och Gullmarsplan. I en utdragen, upprepande vardag beskrivs de åkande som folk som fortsätter att, och väntar på att, dö.

“Någon har gått här före mig / ska gå här efter mig / Ingens öde är att överleva / Det står fuck sthlm i tusch / på instrumentbrädan”

Det finns lite olika föreställningar av Karon i grekisk mytologi, säger antikvetaren Helene Whittaker. Ibland är han en båtman, eller färjkarl. En fysiskt manlig person. Andra gånger är han bara en skuggig skepnad. I Ida Lindes bok har Karon nagellack, strumpbyxor och en lesbisk relation. Jag frågar Helene Whittaker: Vet man hur Karon kände? Helene Whittaker svarar: Nej.

Ida Linde har tänkt på hur Karon kände. Och själarna. I Karons tunnelbana växlar perspektivet mellan Karon och passageraren. Karon drömmer om att ändra sin passagerares öde. Släppa av henne vid den där nedlagda stationen Kymlinge mellan Hallonbergen och Kista, eller börja köra tunnelbanan baklänges. Passageraren säger sig tycka om måndagar och januari, att börja om på nytt, men befinner sig ständigt i en tillvaro av återkommande scenarion och förlust. Det finns uppgivenhet i rösterna. Och trots att tunnelbanan ständigt åker tycks tiden antingen stå still eller vara förbi.

Foto: Elvira Glänte

“Sokrates”, utropar William Spetz i Liv Strömquists uppföljande pjäs Liv Strömquist tänker på sig själv, “Min högst älskade. Nu ska jag hålla tal till kärleken.” Och sen gör han det. Håller tal till kärleken alltså, innan han och Eric Stern börjar diskutera talesättet “det finns fler träd i skogen” och vad känslan kärlek innefattar. Liv Strömquist tänker på sig själv och Karons tunnelbana är bara två exempel på den konst som baseras på grekisk historia. För två år sedan gav Hanna Johansson ut Antiken – en “queer Lolita-berättelse i grekiska kykladerna” enligt förlaget. För ett år sedan ryktades Anne Carson, författare till en mängd grekisk myt-baserad poesi, kunna få Nobelpriset. För några dagar sedan rapporterades det att serien Percy Jackson and the Olympians kommer till Disney Plus.

– Det finns väldigt många myter och historier från den grekiska antiken, säger Helene Whittaker. Och många människor har hört dem, och förstår dem. De går lätt att använda som allegori, att förklara saker utan att knyta det till sig själv.

Jag frågar om hon tycker att grekiska myter kan översättas till en nutida vardag. Till exempel i Stockholm. Helene Whittaker skrattar till, svarar:
– Nu bor jag ju inte i Stockholm.
Jag tvingas kontakta huvudstaden.

Elin Lindström, pressansvarig på SL, menar att bilden av tunnelbanan som en underjordisk portal mot okända upplevelser är fantasieggade. Men kopplingen mellan tunnelbanan och döden ställer hon sig emot.
– Med det sagt ser vi tunnelbanan som stadens livsnerv mer än något annat, skriver hon i ett mejl till Kult.

“Tunnelbanan är det sista minnet / minnet som varken räddar / eller förändrar”

Det finns inte bara död i Karons tunnelbana. I en berättelse där fenomenet döden genomsyrar varenda sida har författaren också tänkt på kärlek. En romans skymtas mellan Karon och en passagerare som benämns som “älskling”. Hur ska Karon, vars uppgift är att köra henne mot döden, rädda älskling? Hur vågar man älska någon som kommer att försvinna? Hur förvissar man någon att hon dör älskad? Läsaren får ta del av sista ord, en begravning, skor som prydligt står på rad innan någon lämnat hemmet för sista gången – men där finns också och känslan att komma ikapp världen när två är tillsammans. Det känns stundtals riktigt romantiskt, i den modernistiskt antika miljön. Med ett stilistiskt, snävt språk lyckas Ida Linde gestalta en vardag, en färd, en relation och en död. Lika snabba som kärlek och död är. Lika långsamma som resan mellan TC och Östermalmstorg.

//

Döda själar går av vid Gullmarsplan