Diktsvit – Skogen
mossan
fyrisån kämpar på
alla som går runt på blöt asfalt
försöker förstå allt
hej och fucking hå
badar i orwellska hus av spånskivor
ni skulle må bättre i mossan, svär
finns det ens någon som lever här
är det en stad om den består av wellpapp och snödrivor
av grus
om mina ögon vore mörka
komplex spelar man enkelt
låtsas att man inte vill säga allt som finns inuti
om mina ögon vore mörka
inte ljust ljust grå som i verkligheten
skulle du se allvaret i dem då
vad krävs av mig, hur förklarar man
ska jag skratta mindre, le mer
barndomens skolgård var en skog
i de rum du verkar, slussas jag tillbaka
ingen hoppade från sten till sten snabbare än mig
jag finns.
förvildad, ett skogsrå utan sexuellt kapital
mantrat i huvet
var mild var mild var mild
jul jul strålande
försöken att vara mild och tillmötesgående misslyckas
lockad att tugga och svälja en hel grankvist
det ska drypa av saft som luktar gin
låta kodan sätta sig i kläderna och huden, aldrig försvinna
det fastnar ludd på händerna
dra tänderna längs kvisten så det ilar
skrapa av bark, sav, och koda med dom
tugga tugga tugga inget händer
naturens dotter
att skala av huden med en potatisskalare
att första gången jag ser mig själv
är i spegeln i hissen
dragen känner jag inte igen, ändå är ansiktet mitt
jag ser ut som att jag har blivit dragen
på en gata, kinden går mot asfalten
som ett rivjärn
skör och mör som att jag verkligen bara är en bit kött
inte ens förpackad i tunn tunn plast
jag är naturens dotter
skogens son
det är väl töntigt av mig att påstå att jag inte passar in här
men sant
alltid en pusselbit i kartong som inte hör hemma som måste pressas fast hårt
det blir så tydligt här
naturens dotter
skogens son
står i en hiss
skogen
jag såg ett rådjur på vägen hem men hann glömma innan jag hann berätta för någon
man ska undvika att springa i stentrappor
ser skallar slås sönder innanför pannbenet
vad skulle hända om någon verkligen ramlar hårt
man måste gå lugnt och fint
ett steg i taget
konstant lågmäld panik
luften är tung fuktig. efter regnet. syrenen blommar
alla barnen, alla mina
skulle jag tappa dom i stentrappor
eller ska jag köpa små små vantar på lindex
i fall att
då tänker vi på nangijala
rastlösheten är min trognaste följeslagare
skulle ni tro mig om jag sa att jag alltid ville va i stan när jag var i skogen
när jag var femton var jag ofta på åhlens bara för att
kanske är livet enklare att leva i danmark
jag såg ett rådjur på vägen hem men hann glömma innan jag hann berätta för någon
