Illustration “Skogen” av Hugo Hernqvist.

Diktsvit – Skogen

mossan

fyrisån kämpar på
alla som går runt på blöt asfalt 
försöker förstå allt 
hej och fucking hå 

badar i orwellska hus av spånskivor 
ni skulle må bättre i mossan, svär
finns det ens någon som lever här 
är det en stad om den består av wellpapp och snödrivor   

av grus


om mina ögon vore mörka 

komplex spelar man enkelt 
låtsas att man inte vill säga allt som finns inuti
om mina ögon vore mörka 
inte ljust ljust grå som i verkligheten 
skulle du se allvaret i dem då 
vad krävs av mig, hur förklarar man 
ska jag skratta mindre, le mer
barndomens skolgård var en skog
i de rum du verkar, slussas jag tillbaka 
ingen hoppade från sten till sten snabbare än mig 
jag finns.
förvildad, ett skogsrå utan sexuellt kapital 
mantrat i huvet 
var mild var mild var mild


jul jul strålande 

försöken att vara mild och tillmötesgående misslyckas
lockad att tugga och svälja en hel grankvist
det ska drypa av saft som luktar gin 
låta kodan sätta sig i kläderna och huden, aldrig försvinna
det fastnar ludd på händerna
dra tänderna längs kvisten så det ilar 
skrapa av bark, sav, och koda med dom 
tugga tugga tugga inget händer


naturens dotter

att skala av huden med en potatisskalare
att första gången jag ser mig själv 
är i spegeln i hissen 
dragen känner jag inte igen, ändå är ansiktet mitt 
jag ser ut som att jag har blivit dragen 
på en gata, kinden går mot asfalten
som ett rivjärn
skör och mör som att jag verkligen bara är en bit kött
inte ens förpackad i tunn tunn plast 

jag är naturens dotter
skogens son 
det är väl töntigt av mig att påstå att jag inte passar in här 
men sant
alltid en pusselbit i kartong som inte hör hemma som måste pressas fast hårt
det blir så tydligt här 
naturens dotter 
skogens son
står i en hiss


skogen

jag såg ett rådjur på vägen hem men hann glömma innan jag hann berätta för någon

man ska undvika att springa i stentrappor 
ser skallar slås sönder innanför pannbenet 
vad skulle hända om någon verkligen ramlar hårt 
man måste gå lugnt och fint
ett steg i taget
konstant lågmäld panik
luften är tung fuktig. efter regnet. syrenen blommar

alla barnen, alla mina
skulle jag tappa dom i stentrappor
eller ska jag köpa små små vantar på lindex 
i fall att 
då tänker vi på nangijala 

rastlösheten är min trognaste följeslagare
skulle ni tro mig om jag sa att jag alltid ville va i stan när jag var i skogen 
när jag var femton var jag ofta på åhlens bara för att
kanske är livet enklare att leva i danmark 

jag såg ett rådjur på vägen hem men hann glömma innan jag hann berätta för någon