Diktsvit: omarbetad karantändagbok

tionde dagen

var du ung nog att tro att du kunde gå på molnen 
eller äta dom, första gången du färdades med flygplan

jag var ännu yngre än så
jag var förkyld och skrek hela landningen 
det var året innan nine eleven 
det finns en bild på mig och frihetsgudinnan 
en annan på två torn

hade jag en mer självklar röst då
när jag skrek hela landningen 2000
eller hade jag ingen röst alls, var den utan önskan, utan mål
oavsett hittar jag den inte nu 
spårlöst (utan spår) försvunnen

oú est tu? “la voix”
karin grät så mycket när malena ernman vann melodifestivalen
för hon tyckte den va så dålig 
“la voix” 
hon tyckte inte malena ernman hade “la voix”

nu känner jag oavsett att jag kan ungefär fem ord 
mamma pappa lampa titta …
fattar inte ens hur man lär sig fler
läsa bok, visst 
jag gör det 
men jag har insjuknat i adhd 
(jag vet att man inte kan insjukna i adhd) 
jag gör det bara för konsten

elfte dagen

vaknar av solen, vi leker 
vi befinner oss i en stad en sommarmorgon
asfalten är torr 
någon i källparken har mask för munnen 
en annan ler och har ett litet barn 
jag har pengar 
leker rik 
(köper och dricker apelsinjuice) 
går till det lokala bageriet 
17-åringen i kassan ler åt mig
lurar mig 
jag älskar henne helhjärtat 
min kropp är en stark vetedeg 
all färsk jäst är slut på willys

tolfte dagen

jag vill lära mig spela elbas 
jag vill göra naanbröd till alla mina vänner

trettonde dagen

självklart har jag många vänner som är folk 
dom går på folkhögskola 
väver stora vävar med trötta ögon 
materialet är dyrt sa stina 
molly sa det med 
men vi blir matade, som i skolan 
av folk för folk 
jag utbildar mig inte som folk säger jag 
det finns absolut inget folkligt med uppsala universitet
ingenting alls
ta motsatsen till folkligt klä det i tweed 
förse det med en egen ö i skeeergårn 
alla verkliga människor slutade gå i skolan för längesen 
de som i större grad finns konkret och fysiskt 
de materiella folket, dom finns på riktigt 
vi lever i en låtsas hittepåvärld som allra käraste syster bakom under rosenbusken 
ylva-li
vi 
som sysslar med humaniora 
DÅRAR och narrar 
sökt städjobb vårdjobb
jobb på pappersbruket
men ingen vill ha mig
bara litteraturen
knappt den heller 
det är väl egentligen bara jag som i hemlighet är förälskad i den 
csn vill så småningom ha mina pengar 
och allt kommer bli bra till slut(?)

fjortonde dagen

mamma hälsar 
att kvinnor får jobb baserat på erfarenhet 
och att män får jobb för att någon ser deras potential
hon säger också att jag inte får säga det till någon. 
förbjudet!

jag är dålig på allt men framför allt på att läsa skriva och gråta tårar
det är så synd!!!!!!!!!
speciellt eftersom att jag en gång i tiden var kungen av katarsis 
det är så skönt efteråt 
när kinderna stramar

femtonde dagen

är osams med kafka igen 
undrar om allt faktiskt spelar mindre roll nu?
eller om det är en känsla
jag saknar min döda hund 
och min levande syster
jag kommer ihåg alla kläder 
jag någonsin burit
hur dom kändes mot min hud
grönskan om försommaren
och fukten!

första dagen

det här löser sig