Diktsvit: Mormor Sveas testamente

Ett regnigt bussfönster
som en tv.
Blicken följer träd
och droppar.
Takten slås av vindrutetorkare
som slåss
mot vatten
fast det borde vara snö
denna mörka natt
där lampor från husen
lyser dubbelt
i asfaltens vattenpölar.
Jag rullar mot en knut
I magen,
rullar från en barndomplats,
ett klassrum
där jag suttit
ensam kvar.
Alla har dragit.
Stora städer är magneter
för den som flyr sina klassrum
och spjälsängar.

Jag sitter fast
mellan villorna och
tallarna,
på bussen vi alltid tog
tillsammans.

Påminn mig inte.

Vindens långa mantel
Fastnar i trädkronorna
I topparna,
Böjer dem
Farligt nära
Över husen
Människor
Som är dvärgar
Under stormens fot.
Svart och vit
Är himmelen,
Är skuggorna på husen.
Främmande
Är ljuden
Skrik
Från molnen,
Svordomar
Ur hammaren
Som Tor slungar runt sin hand,
Slungar mot vart fönster,
Vart nyfiket barn.

Zeus hälsar den dödlige
Under vindens långa mantel.

Havet andas in,
Rör sig över stranden,
In över klipporna,
Kväver tallar
Döljer barken,
Lavar,
Stenar.

Havet andas ut.
Bara pölar finns,
Där valar bodde.
Fåglar tvättar sig
Där fiskar glodde.

Det var då.

Nu står hus på trädens rötter:
Saknar hjul
Och saknar fötter,
Saknar
Vattentäta fönster
Och flytvästar därunder.

Havet andas in.
Sväller över stranden,
In mot klippor,
Potatislanden,
Spräcker fönster,
Knäcker dörrar,
Sväljer den som svär,
Samt den som bönar.

Havet andas in
Din avgas
Lilla människa.
Vill du det?

Det samhälle jag känner dör:
en efter en faller de gamla
som stenar ur en mur.
Hålen blir så stora
att bruket faller samman,
väggar blir till pulver
som vore de kanel.

Varje procent borgaren får tar ett stycke
barndomsminne,
låser en dörr i folkets hus,
lägger en sten på gatan
där jag lärde mig
cykla
och hoppa med bara fötter
på varmt somrigt grus.

Mormor Sveas testamente
går inte att läsa:
Ingen lär sig skrivstil
i skolbänken.
Bara vågor på ett papper
ligger i ett ruttet torp
bland träd högre än drömmar.
Mil efter mil skiljer hennes barndomshem
från mataffärer,
motorväg,
maskingevär.

Åren
och kassabandet
är vallgravar
när jag bara vill hem.

text: Levi Schneider, 20 år, Bruzaholm.